Nationalekonomer undersöker handels-, produktions- och konsumtionsbeslut, som här i en shoppinggalleria.
Nationalekonomi, ursprungligen Politisk ekonomi är en samhällsvetenskap, som studerar produktion, distribution och konsumtion av varor och tjänster. Utgångspunkten är vanligen att resurser är knappa, varför alla behov inte kan tillfredsställas med hjälp av tillgängliga resurser utan det är nödvändigt att välja. Nationalekonomin bör därför hellre definieras i termer av den metod som används för att angripa samhällsvetenskapliga problem, snarare än av de specifika frågeställningar som studeras. Dagens nationalekonomi är i stort helt dominerad av den teoribildning som brukar kallas neoklassisk nationalekonomi.
Heterodoxa nationalekonomer förkastar en eller flera av nationalekonomins grundantaganden, till följd av att man anser dessa vara en del av en förstelnad och eller politiskt motiverad ortodoxi. Ekonomikritiker går ännu längre och menar att de praktiker, axiom och tankesätt som förekommer inom ramen för "ekonomin" är ovetenskapliga och uppburna av samhälleliga (normativa) praktiker, snarare än förmenta "lagbundenheter".
Den nationalekonomiska vetenskapen studerar idag alla de arrangemang inom vilka människor söker sin utkomst och försöker tillfredsställa sina behov. Detta involverar en rad frågeställningar, inklusive samhällsorganisation, produktion, konsumtion och distribution.
Nationalekonomins olika grenar kan i stort delas in i två huvudavdelningar: Inom mikroekonomi studeras enskilda beslutsfattare såväl på produktions- som konsumtionssidan. Inom makroekonomi studeras en ekonomi som helhet med fokus på aggregerade variabler som produktion, arbetslöshet och inflation. Ett annat område som ibland räknas som en tredje huvudavdelning är internationell ekonomi, som studerar handel och kapitalflöden mellan länder.
Etymologi och disciplinens namn
Historiskt går det att spåra nationalekonomins ur den politiska ekonomin som ännu innefattade moralfilosofiska frågor angående hur resurser bör fördelas i samhället. Den politiska ekonomins uppkomst går i sin tur att spåra ur studier beträffande moral. På engelska förekommer uttrycket political economy oftare till följd av att de anglosaxiska länderna inte aktivt var föremål för dispyten känd som Methodenstreit, där de som skulle komma att bli kåren som idag är nationalekonomer förkastade historisk kunskap som giltig. Detta i kontrast till den historiska skolan, med företrädare som exempelvis Schmoller.
Den svenska termen
Den svenska termen nationalekonomi, som är baserad på den äldre tyska termen Nationalökonomie, kan felaktigt leda tanken till att ämnet endast behandlar ekonomi på nationell nivå; som jämförelse kan nämnas att ämnesnamnet på engelska är economics. De flesta nationalekonomer är dock sysselsatta med mikroekonomi, medan en minoritet ägnar sig åt makroekonomiska frågeställningar. Vissa svenska nationalekonomer har framfört åsikten att en annan beteckning på ämnet, såsom "samhällsekonomi" eller "ekonomik", vore önskvärd för att undvika missförstånd.
En alternativ beteckning på nationalekonomi är samhällsekonomi, som ämnet officiellt hette på Socialhögskolorna.
Områden inom nationalekonomi
Nationalekonomin består av flera studieområden, där de mest centrala är mikroekonomi och makroekonomi. Det går vidare att skilja mellan positiv- och normativ ekonomi; den förra utger sig endast för att beskriva empiriska sakförhållanden och samband, medan den senare inkluderar värderingar om vad som bör göras.
Utbud och efterfrågan i en förenklad marknadsmodell. Kurvornas skärningspunkt anger jämviktspris och jämviktskvantitet.
Inom mikroekonomin studeras hur individer, hushåll och företag fattar beslut och samspelar på marknader och inom andra institutioner. Centrala frågor är hur resurser fördelas, hur priser bestäms och hur ekonomiska beslut påverkas av incitament, information och restriktioner. Områden och analysverktyg omfattar bland annat:
Inom makroekonomin studeras ekonomin som helhet och sambanden mellan bland annat produktion, sysselsättning, priser och investeringar. Analysen behandlar både kortsiktiga konjunktursvängningar och långsiktig ekonomisk utveckling. Centrala områden omfattar bland annat:
Utöver indelningen i mikro- och makroekonomi finns forskningsområden som avgränsas efter vilka samhällsfrågor eller verksamheter som studeras. Flera av dessa använder både mikroekonomiska och makroekonomiska teorier och metoder.
Den neoklassiska traditionen har haft stort inflytande på nationalekonomins teoriutveckling. Modern nationalekonomi omfattar samtidigt flera teoretiska och empiriska ansatser, där bland annat antaganden om rationalitet, information och marknaders funktionssätt varierar. Ämnets etablerade forskning kan därför inte utan vidare likställas med en enda historisk skolbildning.
Några problem som har studerats inom nationalekonomin genom tiderna är: Vad skapar värde? Vad avgör en varas pris? Varför uppstår inflation och arbetslöshet? Hur bör företag och konsumenter agera för att vara rationella? Vilken effekt har olika former av skatter? Vad påverkar export och import? Svaret på dessa och en mängd andra frågor har resulterat dels i heltäckande ekonomiska förklaringsmodeller och dels i mer specificerade teorier. Teorierna grundar sig i ett antagande om en ekonomiskt rationell människa vilket kritiseras av vissa eftersom alla människor inte är helt rationella.
Arbetsvärdeteorin säger att en varas (sociala, ej materiella) värde är relaterat till den mängd arbete av samhällelig genomsnittsarbetstakt som krävts för att producera den. Denna syn på vad som avgjorde varors bytesvärde dominerade i den klassiska nationalekonomin. Senare kom flertalet ekonomer att se på marginalnytteteorin som överlägsen. Andra teorier är bytesteori och penningteori.
Adam Smith, en central företrädare för den klassiska nationalekonomin.
Nationalekonomins utveckling som vetenskap brukar förknippas med Adam SmithsNationernas välstånd, som publicerades 1776. Ekonomiskt tänkande hade dock förekommit långt tidigare, bland annat inom filosofi, teologi och diskussioner om handel och statsförvaltning.
Tidigt ekonomiskt tänkande
Platon behandlade redan under antiken hur arbetsfördelning och specialisering kunde förbättra samhällets produktion. Aristoteles diskuterade bland annat hushållning, handel, pengar och ränta. Han skilde också mellan en varas användning och dess möjlighet att bytas mot andra varor, en distinktion som senare kom att uttryckas genom begreppen bruksvärde och bytesvärde.
Även i Bibeln förekommer resonemang och föreskrifter med ekonomiskt innehåll. Exempelvis innehåller Femte Moseboken begränsningar av ränteuttag. Under medeltiden behandlade skolastikerna frågor om ränta, handel och rättvisa priser. Ekonomiska resonemang var under denna period nära förbundna med moraliska och religiösa frågor.
Merkantilism och fysiokrati
Från 1500-talet till 1700-talet fick de idéer som senare har sammanförts under beteckningen merkantilism stort inflytande över europeisk ekonomisk politik. Merkantilismen var inte en enhetlig lära, utan omfattade skilda uppfattningar om hur handel, produktion och statsmakt kunde stärkas. Många merkantilister betonade en positiv handelsbalans och förknippade ett lands rikedom med dess tillgång till guld och silver. Tullar, handelsprivilegier och stöd till inhemsk produktion användes för att främja export och begränsa vissa typer av import.
År 1741 blev Anders Berch Nordens första professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet. Professuren omfattade ekonomilagfarenhet och statsekonomi.
Fysiokratin utvecklades i Frankrike under mitten av 1700-talet, med François Quesnay som en ledande gestalt. Fysiokraterna bildade en mer sammanhållen krets, publicerade tidskrifter och höll regelbundna sammankomster. Centralt för deras uppfattning var att jordbruket skapade det ekonomiska nettoöverskottet. Industri och handel betecknades som ”sterila”, i betydelsen att verksamheterna enligt deras teori inte skapade något sådant överskott. De motsatte sig flera av merkantilismens handelsrestriktioner och privilegier och förespråkade bland annat friare handel och beskattning av jordräntan.
David Ricardo, som utvecklade teorin om komparativa fördelar.Karl Marx, vars kritik av den politiska ekonomin blev utgångspunkt för marxistisk ekonomi.
År 1776 publicerade Adam Smith An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations, vilket blev ett centralt verk inom den klassiska nationalekonomin. Smith betonade arbetsfördelningens betydelse för produktiviteten och argumenterade för friare handel. Han uppmärksammade samtidigt att långt driven arbetsdelning kunde göra arbetet ensidigt och försämra arbetarnas möjligheter till intellektuell utveckling.
Smith är också känd för uttrycket den ”osynliga handen”, som förknippas med hur enskildas handlande kan få samhälleliga följder som de inte själva har avsett. Hans resonemang innebär dock inte att varje handling som drivs av egenintresse automatiskt leder till ett samhällsekonomiskt effektivt resultat. Smith behandlade också problem med monopol och näringsidkares gemensamma intressen och såg uppgifter för staten inom bland annat rättsväsende, infrastruktur och utbildning.
Till de klassiska ekonomerna brukar även räknas bland andra David Ricardo, Thomas Robert Malthus, Jean-Baptiste Say och John Stuart Mill. Centrala frågor var ekonomisk tillväxt, handel och hur produktionens resultat fördelades mellan löner, jordräntor och vinster. De klassiska ekonomerna utvecklade olika teorier om värde och priser, ofta med utgångspunkt i produktionskostnader och arbetsinsatser.
Ricardo utvecklade teorin om komparativa fördelar och tillämpade den på utrikeshandel. Enligt teorin kan länder vinna på specialisering och handel även när ett land är mer produktivt i samtliga verksamheter. Avgörande är skillnader i relativa produktionskostnader, det vill säga vad ett land måste avstå från att producera för att framställa en viss vara. Teorin skiljer därmed mellan komparativa och absoluta fördelar.
Karl Marx tog sin utgångspunkt i och riktade kritik mot den klassiska politiska ekonomin, särskilt Smith och Ricardo. I Kapitalet analyserade han bland annat varuproduktion, lönearbete, mervärde och kapitalackumulation. Han behandlade kapitalismen som ett historiskt produktionssätt och betonade klassförhållandenas betydelse för dess utveckling och motsättningar. Den marxistiska ekonomin har därefter utvecklats i flera riktningar, med olika tolkningar av bland annat värdeteori, ekonomiska kriser och förhållandet mellan ekonomisk analys och samhällskritik.
Alfred Marshall, som vidareutvecklade analysen av utbud och efterfrågan.
Under 1870-talet utvecklade bland andra William Stanley Jevons, Carl Menger och Léon Walras teorier som kom att förknippas med den marginalistiska revolutionen. Marginalismen betonade hur ekonomiska beslut påverkas av nyttan eller kostnaden av ytterligare en enhet. En konsuments värdering av ännu en vara analyserades därmed utifrån dess marginalnytta, snarare än enbart nyttan av den sammanlagda konsumtionen.
Under 1900-talet utvecklades också teorier om bland annat ofullständig konkurrens, institutioner och ekonomiska konjunkturer. Den institutionella ekonomin betonade betydelsen av lagar, vanor och organisationer för ekonomiskt handlande.
John Maynard Keynes, vars arbete fick stor betydelse för makroekonomins utveckling.
John Maynard KeynessThe General Theory of Employment, Interest and Money, publicerad 1936, fick stor betydelse för makroekonomins utveckling. Keynes analyserade hur otillräcklig aggregerad efterfrågan kunde medföra långvarig arbetslöshet och argumenterade för att ekonomisk politik kunde bidra till att stabilisera produktion och sysselsättning.
Under efterkrigstiden kom keynesianska teorier att både vidareutvecklas och kritiseras. Monetarismen, förknippad med bland andra Milton Friedman och Anna Schwartz, betonade penningmängdens och penningpolitikens betydelse för konjunkturer och inflation. Monetaristiska idéer fick särskilt stort inflytande under 1970-talet, och delar av dem införlivades senare i andra makroekonomiska teorier.
Senare makroekonomisk forskning har bland annat utvecklat nyklassiska och nykeynesianska modeller. Nykeynesianska teorier kombinerar analys av individers och företags beslut med bland annat trögrörliga priser och löner, vilket ger utrymme för stabiliserande ekonomisk politik.
Förhållandet mellan modern nationalekonomi och den neoklassiska traditionen har diskuterats inom ämnet. I en artikel från 2004 argumenterade nationalekonomerna David Colander, Richard Holt och Barkley Rosser för att den etablerade forskningen hade blivit bredare än vad beteckningen neoklassisk nationalekonomi antydde. De pekade bland annat på forskning som omprövade antaganden om fullständig rationalitet, egenintresse och jämvikt.
Teoretiska och empiriska ansatser
Inom beteendeekonomi används bland annat resultat från psykologin för att undersöka ekonomiskt beslutsfattande. Forskningen prövar och utmanar antagandet om fullständig rationalitet i ekonomiska modeller genom att studera hur människors faktiska beslut påverkas av exempelvis begränsad uppmärksamhet, bristande självkontroll och sättet som val presenteras på. Experimentell ekonomi använder kontrollerade experiment för att studera ekonomiskt beteende och pröva teorier. Daniel Kahneman och Vernon Smith tilldelades ekonomipriset 2002 för bidrag inom dessa områden.
Den empiriska forskningen använder bland annat statistiska analyser, naturliga experiment och randomiserade experiment för att undersöka ekonomiska samband. Ett centralt metodproblem är att skilja orsakssamband från statistisk samvariation. Joshua Angrist och Jörn-Steffen Pischke har beskrivit utvecklingen mot tydligare forskningsdesign och mer trovärdig identifiering av orsakssamband som en förändring av den empiriska nationalekonomin.
Skolbildningar och forskningstraditioner
Historiska skolbildningar och senare forskningstraditioner används fortfarande för att beskriva skillnader i perspektiv och metod. Till de inriktningar som ofta räknas till heterodox ekonomi hör marxistisk ekonomi, postkeynesianism, den österrikiska skolan och delar av den institutionella och feministiska ekonomin. Dessa inriktningar skiljer sig även sinsemellan och utgör inte en gemensam teori.
Forskningsområden och skolbildningar kan samtidigt överlappa. Frågor om exempelvis institutioner, kön, makt och ekonomiskt beteende studeras med flera olika teoretiska och empiriska ansatser. Att en forskare behandlar ett sådant ämne innebär därför inte i sig att forskaren tillhör en viss nationalekonomisk skola.
Nationalekonomins neutralitet
Amartya Sen (1933- ) har kritiserat antaganden om en värdeneutral nationalekonomi.
Inom nationalekonomi, liksom i all samhällsvetenskap, är objektivitet svårare att säkerställa eller definiera jämfört med situationen inom exempelvis naturvetenskap. Nationalekonomin strävar efter att tydliggöra vilka antaganden som gjorts och därefter redogöra för hur dessa leder fram till en given slutsats. Genom en sådan tydlighet kan läsaren lättare bilda sig en uppfattning om analysen är relevant för ett aktuellt problem.
Moderna nationalekonomer framhåller ofta att ämnet är så pass brett och öppet och personer med många olika typer av bakgrunder ryms. Vissa nationalekonomer menar att man lyckats skapa en "objektiv" vetenskap, medan andra ofta heterodoxa ekonomer ifrågasätter denna slutsats. Exempelvis Amartya Sen har pekat på en rad egenskaper hos nationalekonomin som gör att dess värderingsfrihet är ett ouppnåeligt ideal. Några exempel på sådana egenskaper är att ekonomiska modeller med nödvändighet bygger på förenklade antaganden som varierar beroende på vad man anser vara centralt att ta hänsyn till och att även själva tolkningen av forskningsresultaten beror på vilka värderingar uttolkaren har. Denna senare ståndpunkt var den svenske ekonomen Gunnar Myrdal en av de första att formulera. Även Amartya Sen har kritiserat idealet om en nationalekonomi utan moraliska värderingar. Sen har argumenterat för att denna ståndpunkt är ohållbar och skadlig, både för nationalekonomin och för moralfilosofin, som skulle tjäna på att befatta sig med ekonomiska frågor i högre grad. Sen har lagt ned mycket arbete på att visa hur moraliska värderingar ofrånkomligen är inbyggda i ekonomins matematiska modeller.
Eklund menar att nationalekonomin överhuvudtaget inte bör sträva efter att vara en "objektiv vetenskap". Han hänvisar bland annat till det faktum att det skulle innebära att forskarna skulle sträva efter total likgiltighet inför de problem som man undersöker.
Utvärdering av ämnets kvalitet vid svenska lärosäten
Högskoleverket presenterade i april 2012 resultatet av utvärdering av 45 utbildningsprogram inom nationalekonomi vid svenska högskolor och universitet. Utvärderingen baserades på kvalitetsbedömning av självständiga arbeten (examensarbeten och uppsatser) samt bedömning av i hur hög grad utbildningarnas kursinnehåll uppfyller högskoleverkets krav på lärandemål. En av utbildningarna, Luleå Tekniska Universitet, bedömdes ha mycket hög kvalitet, 29 hög kvalitet och 14 bristande kvalitet, som måste åtgärdas för att lärosätet ska få behålla examinationsrätten.
↑Ankarloo, Daniel(2010).”Nationalekonomskrået - En insider-outsiderteori om den nationalekonomiska disciplinen”. iSara Johnsdotter & Aje Carlbom.Goda sanningar: debattklimatet och den kritiska forskningens villkor. Lund: Nordic Academic Press. sid.73-76,78,81,85. Librishttp://libris.kb.se/bib/12050097. ISBN 978-91-85509-51-5. OCLC707335498. https://www.worldcat.org/oclc/707335498.Läst 31 mars 2021. ”"Jag anser också att den förhärskande nationalekonomiska teorin står så starkt i strid mot övriga samhällsvetenskapernas och humanioras vedertagna vetenskapliga principer att den knappast längre kan sägas vara vetenskaplig", "[...] det är vetenskapernas grundförutsättning att först utgå från världen så som den är och sedan så gott det går försöka förklara varför den är så, då den moderna nationalekonomin ingen vetenskaplig praktik. Ty nationalekonomin är genom hela sin begreppsapparat unik i att göra precis tvärtom."
"[...] för att ens kunna bli "nationalekonom och räknas in i disciplinen "nationalekonomin" krävs närmast en "trosbekännelse" till den neoklassiska teorins grundpelare. Detta gör disciplinen unik."
"Bara genom att definiera "marknaden" på sitt specifika sätt har nationalekonomerna omöjliggjort varje kritisk och historisk undersökning av den. Marknaden är optimal, frivillig och allmänt välgörande. Det vet nationalekonomerna och behöver inte ens undersöka verkliga marknader för att komma fram till detta. Man behöver knappast ägna sig åt konspirationsteorier för att förstå de ideologiska implikationerna av en sådan definition som grund för en "vetenskap"." "Nationalekonomins "marknad" är inte heller alls en kapitalistisk marknad, utan det vi kan kalla en "neoklassisk" marknad, som rent faktiskt inget annat är än en form för "enkla utbyten". [...] Denna marknad har inget att göra med den kapitalistiska marknaden."”
↑Den nutida tyska beteckningen på nationalekonomi som universitetsämne är dock Volkswirtschaftslehre, VWL.
↑ Det var ungefär samtidigt som neoklassicismen växte fram som man i engelskan övergick från political economy till economics som benämning på nationalekonomi. Det föreslogs följaktligen först 1875 av Henry Dunning Macleod. Sandelin, Trautwein & Wundrak (1995) s. 80-81
