Spansk igelkott (Atelerix algirus) är ett däggdjur i familjen igelkottdjur (Erinaceidae). Trots namnet utgör Spanien bara en liten del av artens utbredningsområde. Den förekommer främst vid den nordafrikanska Medelhavskusten och på flera öar i samma region. Typexemplaret hittades i provinsen Oran i norra Algeriet.
Utseende
Den spanska igelkotten liknar morfologiskt den vanliga igelkotten (Erinaceus europaeus) men skiljer sig från denna i flera detaljer. Den är med en kroppslängd av 20 till 25cm mindre än den väst- och nordeuropeiska arten. Trots allt är spansk igelkott den största arten av taggiga igelkottar som lever i Afrika och den har en längre nos och längre extremiteter än de andra arterna. Därför är den en snabb sprinter. Ansiktet är ljust, nästan vitaktigt, och extremiteterna liksom övriga delar av huvudet är bruna. Bukens färg varierar mellan brun och vit. De stora öronen är tydligt synliga ovanför taggarna. Övriga delar av kroppen är täckta med ganska mjuka ljusa (främst vita) taggar med mörka band. Ett påfallande särdrag som skiljer den spanska igelkotten från närbesläktade arter är pannan som är fri av taggar. Den 15 till 30mm långa svansen är nästan osynlig och den bär korta ljusa hår. Artens 36 tänder fördelas efter tandformeln I 3/2, C 1/1, P 3/2, M 3/3. Den diploida kromosomuppsättningen bildas av 48 kromosomer (2n=48).
Utbredning och habitat
Utbredningsområdet sträcker sig längs Afrikas norra kustlinje från Marocko över Algeriet och Tunisien till Libyen. Den hittas även i Spanien och på flera öar i Medelhavet, till exempel på Malta, samt på Kanarieöarna. Troligen blev arten på flera av öarna introducerad av människan. En population som infördes i Frankrike antas vara utdöd.
Habitatet varierar mellan halvöknar, de för Medelhavskusten typiska busklandskap, gräsmarker, odlade regioner och trädgårdar. Landskapet är kullig med omkring 400 meter höga toppar, sällan upp till 900 meter. Allmänt är utbredningsområdet torr men den lever inte i äkta öknar som Sahara.
Ekologi
Denna igelkott är nattaktiv och den vilar på dagen i täta ansamlingar av växter vid åkerkanten, i ansamlingar av träbitar, i spjällådor eller i byggnader som sällan används av människor. Under vintern lever individen hela tiden gömd och den minskar sin ämnesomsättning. Några exemplar i kalla trakter går i ide. I norra Afrika blir den spanska igelkotten under mars aktiv. Reviret är för hannar större än för honor och de vandrar längre sträckor under natten. Hannens territorium kan nästan vara 100 hektar stor och honor lever i ett upp till 30 hektar stort revir. Reviret för äldre ungar är lite mindre än honans. Varje vuxen individ lever utanför parningstiden i vanlig fall ensam men reviren kan överlappa varandra. Upp till tre exemplar registrerades vid en matlåda för tamkatter utan socialt beteende. Endast ett sniffande läte hördes när två individer kom i kontakt med varandra. "Pälsvården" (själv-smörjelse) som är beskriven i artikeln för hela familjen förekommer även hos denna art. Spansk igelkott tar oftare till flykten när den känner sig hotad och ihoprullning förekommer ganska sällan.
Arten äter vad den kann hitta med en viss specialisering på insekter. Födan utgörs av svampar, daggmaskar, frukter, sniglar, ägg, små ryggradsdjur som ormar, ödlor och grodor, spindeldjur och mångfotingar. Sällan äts snäckor och kräftdjur. Exemplar på kanarieöarna har även bär, majs och pumpa som föda. Av ägg äts bara vaktelägg men inga större ägg från hönsfåglar.
Fortplantning
Dräktigheten varar för denna art av igelkottar mellan 30 och 40 dagar. Honan föder sedan tre till tio ungar. Vanligen förekommer två kullar per år för arten. Nyfödda ungar vägar mellan 12 och 20 gram. Parningstiden och ungarnas uppfostring sker allmänt mellan oktober och mars. Ungefär åtta till tio veckor efter födelsen är ungarna könsmogna. De stannar flera månader vid modern.
Ofta dödas individer i trafiken när de korsar väger. Dessutom utgör habitatförstörelsen ett hot. Arten är allmänt sällsynt men på grund av det stora utbredningsområde listas den av IUCN som livskraftig (LC).
12345Wilson, Lacher Jr. & Mittermeier, red(2018).”Atelerix algirus”.Handbook of the Mammals of the World. "8 - Insectivores, Sloths and Colugos". Barcelona: Lynx Edicions. sid.321. ISBN 978-84-16728-19-0
