Saliv (även spott) är en vätska som hos människan och andra djur avsöndras från spottkörtlar i munhålan. Saliven har bland annat betydelse för matspjälkningen, skyddar munnens slemhinnor och bidrar till att hålla munnen och tänderna rena. En människa producerar ungefär 1–1,5 liter saliv per dygn. Saliv kan även användas som källa till DNA. Inom rättsmedicinen kan DNA från saliv bland annat användas vid identifiering av personer.
Människans saliv innehåller bland annat muciner, oorganiska joner samt enzymerna salivamylas och tunglipas. Mucinerna skyddar munnens slemhinna och underlättar tuggning och sväljning. Vätekarbonat bidrar till att neutralisera munnens innehåll och motverkar därmed karies. Salivamylas bryter ned stärkelse, medan tunglipas bryter ned fett.
Saliven underlättar även talet och löser upp smakämnen så att de kan uppfattas av smaklökarna. Den har dessutom antibakteriella egenskaper.
Saliv kan delas in i seröst och muköst sekret. Seröst sekret är lättflytande och proteinrikt och innehåller bland annat amylas, medan muköst sekret innehåller stora mängder muciner.
Hos människan bildas saliv av många små spottkörtlar samt tre par stora spottkörtlar: öronspottkörteln (glandula parotis), underkäksspottkörteln (glandula submandibularis) och undertungsspottkörteln (glandula sublingualis).
Salivavsöndringen regleras av det autonoma nervsystemet och stimuleras bland annat av tuggning samt av matens smak och lukt. Även synen eller tanken på mat kan öka salivproduktionen. Vid exempelvis en måltid kan produktionen öka kraftigt.
Salivproduktionen kan minska vid bland annat stress, feber, Sjögrens syndrom och användning av vissa läkemedel.
Salivens sammansättning och mängden saliv som produceras varierar mellan olika djur. Idisslare avsöndrar stora mängder saliv som bland annat innehåller urea samt höga halter av vätekarbonat och vätefosfat. Urean fungerar som kvävekälla för mikroorganismerna i våmmen, medan vätekarbonat och vätefosfat bidrar till att motverka försurning av våmmens innehåll.
Hos vissa djur har spottkörtlarna specialiserade funktioner. Hos blodsugande iglar producerar de exempelvis hirudin, som hämmar blodets koagulering, medan särskilda salivkörtlar hos giftiga ormar producerar ormgift.