Staffan stalledräng gav Märta Måås-Fjetterström inspiration till sin matta med samma namn från 1909.
Staffan stalledräng är i nordisk folktro en legendfigur i staffansvisorna. Figurens ursprung är omdiskuterat. Ett bibliskt helgon, martyrenStefanus, existerar. Men denna figur har dock ingen koppling till hästar, stall, vargar, ritt - eller det övriga innehållet i staffansvisorna. Även hälsingemissionären Staffan (Stenfinn) har kopplats till Staffansfiguren. Han spelar en särskild roll för julsederna (26 december är Stefan martyrens dag).
I Sverige är Staffan framförallt känd från de ca 400 kända staffansvisorna, som har rötter i betydligt äldre, folkliga traditioner än i vår tids Luciafirande. I visorna ser Staffan stalledräng den stjärna som uppenbarar sig inför Jesusbarnets födelse. Staffansvisorna är belagda sedan medeltiden och hör till de äldsta kända visorna från svenskt språkområde.
Helgonhypotes
Sankt Staffan stenas. Kyrkfönster i Kölnerdomen i Tyskland.
En teori bakom Staffan stalledräng är att figuren är kopplad till martyren Stefanos, som enligt Apostlagärningarna stenades omkring år 35 e.Kr., det vill säga strax efter Jesu död. Han blev därmed den förste kristne martyren. Ett problem med denna hypotes är dock att det inte finns någon koppling mellan Stefanos och hästar, ritt eller stall, vilket innebär att kopplingen mellan martyren Stefanos och den mytologiska figuren Staffan inte går att förklara logiskt, då de inte har några gemensamma drag.
Staffansvisorna och Staffansskedet har också knutits till den helige Staffan eller Stenfinn, Hälsinglands skyddshelgon. Denna figur är knuten till Hälsinglands kristnade, och sägs ha dödats i samband med inledningen av kristnadet. Men inte heller denna hypotes stämmer helt in med staffansvisornas innehåll kring hästar, stalledräng med mera, men kan ha sammanflätats inom myterna och den folkliga traditionen.
Det finns också teorier om att kopplingen mellan Sanktn Stefan och Staffansfirandet är en slags kyrklig efterhandskonstruktion, som uppstått som en kristianisering under kristendomens införande på 1100-talet, för att dölja en äldre förkristen hästkult.
Årskulmen av denna kult skulle då ha nåtts kring midvintern. Häst- och djurkulter sågs som tabu av kyrkan, och olika försök gjordes för att få allmogen att upphöra med dem, eller att göra dem mer rituellt vaga genom att omvandla dem till kristna helgondagar. Uppgifter om hästoffer finns hos Adam av Bremen och i Hervararsaga samt i det arkeologiska materialet från exempelvis Upplands järnålder.
För kristianiseringsteorin talar att Sankt Stefans koppling till hästar är mycket vag, samt att Staffansfirandet tycks ha haft en stark och geografiskt spridd kultisk funktion som inte tillfredsställande kan förklaras som endast en medeltida helgondyrkan.
Under 1700-talet var det vanligt med kappridningar, så kallade skeden, i samband med Staffanskulten. I början av 1700-talet försökte fornforskaren Olof Broman framföra tankar om att dessa kappritter skulle vara kopplade till kvarlevor av hedniska riter.
Enligt Broman skulle ortnamn innehållande ordet skede utpeka sådana festplatser. Istället är Staffansskedet med största sannolikhet kopplat just till den helige Stefan, Herodes stalledräng. Ryttartävlingar kopplade till den helige Staffan förekom redan på 1200-talet.
Staffansskedet bestod i att traktens unga män kappred till gårdar i grannskapet, eller att de i samlad tropp vandrade runt med stjärnan, vilket var detsamma som en mildare form av våldgästning. Med sång och spektakel uppträdde dessa Staffans gossar i gårdarna och i släptåg hade de en utklädd Judas, som efter föreställningen gick runt med tiggarpåsen och insamlade pengar och förtäring. Därtill erbjöds de ofta en sup. Detta sågs ej med blida ögon av kyrkan, eftersom stjärngossarna framåt natten blev ganska så stökiga och att ränna runt med stjärnan var därför tidvis förbjudet.
"Staffansvisan", "Sankte Staffan" eller "Staffan var en stalledräng" är en känd och traditionsbunden svensk luciasång, som oftast framförs av stjärngossarna i ett så kallat luciatåg. Omkvädet sjungs ibland av hela luciatåget. Ursprungligen hörde dock Staffansvisorna inte hemma vid just Lucia utan vid en senare högtid, nämligen på Annandag jul, som är Staffansdagen, med Staffansritt och andra folkliga nöjen. Sången har haft många versioner från olika delar av Sverige. Den vanligaste melodin är från Västergötland.
Visan (klassifikation: SMB 39, TSB B 8) är en balladtyp som räknas till legendvisorna. Detta är den svenska balladtyp som finns i absolut flest uppteckningar; redaktörerna för Sveriges Medeltida Ballader har här gjort ett undantag från regeln att klassificera samtliga varianter och valt att endast lista 300. Endast ett femtiotal inom detta urval är dock finlandssvenska, medan betydligt fler uppges ingå i Finlands svenska folkdiktningV:1 nr 24.
Det svenska kärnrikets östra del bestod under senmedeltiden av Åland, Egentliga Finland med Åbotrakten och västra Nyland, det vill säga det område som var mest påverkat av den kristna kyrkan och svensk administration. Det var hit staffanstraditionerna kom först och särskilt staffansvisorna spreds egentligen aldrig utanför det området. I traditionsmaterialet från sekelskiftet 1900 finns inga långa staffansvisor från östra Nyland eller Österbotten. I uppteckningsmaterialet från den åboländska skärgården finns därför de mest ålderdomliga, längsta och mest utstuderade staffansvisorna bevarade, både vad gäller text och melodi. Dessa staffansvisor användes bland annat när man organiserade annandagsdanserna.
Balladen sjöngs allmänt i både Sverige och Finland av unga män eller pojkar, som före jul gick runt i gårdarna för att samla gåvor till sina stundande julgillen. Dessa staffansvisor är i grunden desamma som idag – Sankte Staffan och hans hästar – men texten fortsatte i regel med mer lokalt anknytande verser om värdparets vackra döttrar, eller ibland med mer hotfulla ordalag som att de skulle slå ut alla fönster om de inte blev bjudna på en sup.
Ett frimärke från Färöarna som visar en version av staffansvisan.
Handling i den berättande delen
Visorna innehåller delvis olika handlingar där Staffan skildras som stalldräng, som jägare och som tjänare till kung Herodes. Berättelsen om Staffan stalledräng är den absolut vanligaste och mycket kort. När han skildras som jägare eller Herodes tjänare, inleds berättelsen ofta med hela eller delar av stalledrängens tema. Staffan beskrivs som jägare i variant B, som spreds genom ett femtontal skillingtryck under åren 1796–1866, samt genom Svenska folkvisor från forntiden av Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius. Om Staffan och Herodes berättas det i arton olika versioner från Skåne och Åboland.
Staffan som stalldräng
Staffan vattnar fem hästar. De olika hästarna prisas för sina goda egenskaper. Staffan rider själv på den femte av dem.
Staffan som jägare
Staffan rider ut på jakt innan soluppgången, och dödar allehanda djur. Han återvänder till gården.
Staffan och Herodes
Staffan får genom att se ljusa stjärnor eller genom en uppenbarelse kunskap om Jesu födelse. Han går hem och meddelar Herodes att en större konung än denne fötts. Herodes finner detta lika otroligt som att den stekta och uppskurna tupp han har framför sig skulle kunna 'flyga och fara'. Tuppen blir levande, flyger upp och gal. I vissa varianter lemlästas nu Staffan, men botas eller kan till exempel mirakulöst se trots utstuckna ögon. I flera varianter följer en tävlan i skapelse mellan Herodes och Vår Herre, varvid Herodes kommer till korta.
Paralleller på andra språk
Balladtypen finns också på danska (DgF 96), färöiska (CCF 167), norska, och på engelska som St. Stephen and Herod (Roud3963, Child 22). I den engelska versionen skildras hur Staffan stenas till döds på Herodes order, och detta anges som förklaring till att martyren Sankt Stefan firas på annandag jul.
Julens önskesångbok, 1997, under rubriken "Lucia" ("Sankt Staffans visa" och "Sankt Staffans visa från Norrland", "Staffan Stalledräng") och "Staffansvisan".
Barnens svenska sångbok, 1999, under rubriken "Året runt" ("Staffan Stalledräng", "Staffan var en stalledräng" och "Sankt Staffans visa").
