En stigbygel är en bygel (oftast av metall) med platt sula, avsedd som stöd för foten vid uppsittning och ridning. Stigbygeln är fäst vid sadeln med stigläder som justeras i längd till ryttarens ben. Stigbyglar används i stort sett i hela världen och ses ofta som en självklarhet.
De första arkeologiska beläggen för en stigbygel eller prototyp till en sådan är byglar som har hittats i Indien, från 200-talet f.Kr. I den första varianten satte ryttaren i stortån i en läderögla. Det fungerade i det varma indiska klimatet, men inte på de kalla centralasiatiska stäpperna eller i Kina. De första beläggen för stigbyglar som vi känner dem idag återfinns på en keramisk hästfigur i en grav i Nanjing från 300-talet e.Kr., under den första Jindynastin. Från 415 e.Kr. har brons- och järnbeklädda stigbyglar hittats i en grav tillhörande en prins av Norra Yan.
Tidigare generationers eurocentriska historiker har gärna velat tillskriva stigbyglarna ett europeiskt ursprung, vilket senare har visat sig vara direkt felaktigt. Först flera hundra år efter att de uppfanns i Asien, på 700-talet, nådde stigbyglarna till Europa där det revolutionerade militären.
Stigbygeln har haft en stor inverkan på stridskonsten, då ryttare med stigbyglar fick mycket mer stöd i sadeln och alltså kunde använda sina vapen bättre och inte behövde vara så skickliga ryttare. Tidigare användes ryttare i strid bara för att skjuta med båge. Men i och med introduktionen av stigbygeln samt större och starkare hästar fick man möjligheten att även strida med handvapen (svärd, värja, sabel) till häst.
