.jpg)
.jpg)
Stilleben, även kallat nature morte, är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller arrangerade föremål, växter eller liknande. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker, men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd och dylikt sedda på nära håll.
Stilleben har ofta en mycket dekorativ inriktning, och detta kombineras med ett fokus på illusionism. Ett stilleben har ofta ett symboliskt och alluderande innehåll.
Redan i orientalisk konst försökte man sig på stilleben, men försöken kom att uppnå avsevärd kvalitet först i grekiska och romerska mosaiker. Detta syns även i väggmålningar från första århundradet i exempelvis Herculaneum. Senare förekom framställningar av liknande karaktär i både handskrifter från senmedeltiden och 1400-talets berättande målningar från Nederländerna.
Under 1500-talet utvecklades stilleben till en egen motivgenre i konsten i västerlandet, i Nederländerna med "köttstycken" där grönsaker samt rått kött och fisk dukades upp. Här var Pieter Aetsen en av pionjärerna, och 1551 målade han sitt verk Slaktarbutik. Stillebenmåleri utövades av till exempel Caravaggio i ungbarockens måleri i Rom samt upplevde en blomstringstid i 1600-talets Flandern. Efter år 1600 byggdes motiven ofta endast upp utifrån livsmedel eller blommor, och Jan Davidsz de Heem tillhörde de främsta blomstermålarna.
Stillebenmåleriet relaterade under barocken mycket till olika dolda symboler för förgänglighet, där Willem Claesz Heda var en framstående målare fokuserad på vanitasmotiv. Under 1600-talet utvecklade spanjorer ett stillebenmåleri som hade mer av askes än överdåd, med enstaka rotfrukter eller föremål.
I 1700-talets stillebenkonst var Chardin den främsta företrädaren, där inte minst matvaror och köksredskap visades upp.
1800-talet innebar en fortsatt hög popularitet för stilleben inom måleriet, där bland annat Adolph von Menzel, Edouard Manet och John F. Peto använde formatet – var och en utifrån sin egen stil. Genrens popularitet fortsatte via upptäckten av det japanska träsnittet.
Därefter har Cézanne, Picasso, Braque och Gris bidragit till en mängd stillebenmotiv, på var och ens utvecklingen mot den abstrakta konsten. Kubismen nyttjade i hög grad stilleben i sina experiment med form- och perspektivupplösning. 1920-talets nya saklighet bidrog till den fortsatta relevansen och populariteten hos stilleben som motivkrets. Under 1900-talet var Giorgio Morando både viktig som förvaltare av traditionen och som en central förnyare.
Wikimedia Commons har media som rör Stilleben.
|