Mineralklassificering är en systematisk indelning av mineralarter i klasser och kategorier baserat på gemensamma egenskaper. Syftet är att underlätta studiet av mineral – i synnerhet identifieringen av mineral i bergprover som samlats in i fält.
Mineralklassifiering har anor som går tillbaka till 1700-talet när Carl Linné som inkluderade en taxonomi av mineral, bergarter och fossil i boken Systema naturae. Jöns Jacob Berzelius utgav en kemisk klassificering av mineral år 1824. Av de tidigare klassificeringssystemen behåller endast Danas mineralklassifikationssystem relevans. Denna system startades år 1837 med James Dwight Danas utgivning av boken System of Mineralogy. Danas system används främst i engelskspråkiga länder, särskilt i USA. Karl Hugo Strunz använde detta system som startpunkt för sitt eget system som han utgav år 1941 och blev känd som Strunz-klassificeringen. Nionde utgåvan från 2002 gjordes med Ernst Nickel som medförfattare och innebar en stor revision och var den första som skrevs på engelska och inte tyska. Därefter blev systemet känd som Nickel-Strunz. Detta system anammades av International Mineralogical Association (IMA). I IMA är det Commission on New Minerals, Nomenclature and Classification (CNMNC) som ansvarar för klassificeringen av nya mineral samt omklassificeringen av kända mineral med hjälp av systemet.
Nickel-Strunz-klassificeringen har tio huvudgrupper, vilka är baserade på mineralers anjon.
Vidare, så innehåller dessa grupper strukturella familjer. Strukturella familjer innehåller i sin tur isostrukturella grupper som är den lägsta hierarkin som grupperar mineral. Vissa mineral som utgör fasta lösningar med variation av anjoner av olika typer anses vara svårklassificerade i Nickel-Strunz-klassificeringen.