| Susie Bright | |
| Susie Bright, 27 mars 2012. | |
| Född | 25 mars 1958 (68 år) Arlington County, USA |
|---|---|
| Medborgare i | USA |
| Utbildad vid | University of California, Santa Cruz New College of California |
| Sysselsättning | bloggare, krönikör, kritiker, skådespelerska, journalist, poddradioproducent, sexualupplysare, författare |
| Utmärkelser | |
| Lambda Literary Award | |
| Webbplats | susiebright.ink/ |
| Redigera Wikidata | |
Susannah Bright, född 25 mars 1958 i Arlington i Virginia, är en amerikansk feminist, författare och journalist. Hon skriver ofta i frågor relaterade till sexualpolitik.
Bright är mottagare av 2017 års Humanist Feminist Award. Hon var en av de tidigaste författarna/aktivisterna som förknippaders med sexpositiv feminism. Vid Human Sexuality Collection på biblioteket vid Cornell University finns ett arkiv med Brights skrivande, vid sidan av arkivet för On Our Backs som hon var medgrundare av.
Bright föddes i Arlington i Virginia, som dotter till de båda lingvisterna William och Elizabeth Bright. Hon tillbringade det mesta av sin uppväxt i Los Angeles. Under några års tid bodde hon och hennes mor i Kanada, innan hon återvände till USA inför high school.
Vid åtta års ålder författade Bright politiska pamfletter som kritiserade Ronald Reagans valkampanj för att bli guvernör i Kalifornien, och två år senare hade hon övergett all form av religion. Brights far skaffade i början av 1970-talet henne en prenumeration på den nya tidningen Ms., något som påverkade hennes intresse för feministiska frågor.
Senare hoppade Bright av sina studier på high school. Istället studerade hon teater och kvinnostudier (det som senare blivit genusvetenskap) vid University of California, Santa Cruz och där hon avlade examen i samhällsvetenskap.
Som tonåring var Susie Bright på 1970-talet aktiv i den feministiska rörelsen, liksom fredsrörelsen och rörelsen för medborgerliga rättigheter. Hon skrev för den underjordiska skoltidningen The Red Tide. Hon stod även som kärande i den framgångsrika stämningen mot skolstyrelsen i Los Angeles, i frågan om minderårigas rätt att distribuera sina egna tidningar utan förhandscensur och licensbehov.
Bright var mellan 1974 och 1976 medlem av grupperingen International Socialists, där hon fungerade som samordnare i Los Angeles, San Francisco-området, Detroit och Louisville (i Kentucky). Hon var också en av grundarna av Teamsters for a Democratic Union och skrev texter under pseudonymen "Sue Daniels" – både i The Red Tide och i Workers' Power. Hon menade att "Jag motiverades hela tiden av hur ont den sociala orättvisan gjorde. Ropet 'Det är inte rätt!' ger alltid en mer impulsiv respons från mig än 'Jag vill ha det skönt!'.
Under den tidiga feministiska aktivismen hämtade Bright inspiration från Andrea Dworkins kompromisslösa och maktkritiska skrivande runt sexualitet. Senare skulle Bright komma att anta en närmast motsatt hållning i förhållande till sexualitetens möjligheter och friheter, där hon anammade en tydligt sexpositiv hållning i kontrast till Dworkins anti-pornografiska aktivism. I en intervju för Hustler 2005 nämnde Bright att hon och alla hennes vänner var feminister, och att feminism kan betyda många olika saker.

Susie Bright var tidigt del av personalen hos Good Vibrations, en tidigt kvinnovänlig butiksverksamhet för sexleksaker och där hon mellan 1981 och 1986 skötte själva butiken. 1981 genomgick hon utbildning hos upplysningstjänsten San Francisco Sex Information, och hon författade den första postorderkatalogen för Good Vibrations; detta var den första katalogen för sexleksaker som skrevs utifrån ett kvinnligt perspektiv och för en kvinnlig målgrupp. Hon grundade Good Vibrations Erotic Video Library, vid den här tiden den första feministiskt utvalda kollektionen av erotiska filmer.
1984 var Bright medgrundare av On Our Backs, den första (amerikanska) sextidningen producerad av kvinnor och en tidning som marknadsfördes som "underhållning för den äventyrliga lesbianen" (Entertainment for the Adventurous Lesbian). Bright fungerade fram till 1991 som redaktör för tidningen. I On Our Backs inledde hon skrivandet av en "sexspalt" under signaturen "Susie Sexpert". Hon samlade därefter dessa texter och utvidgade dem i samband med publiceringen 1990 av sin första bok, Susie Sexpert's Lesbian Sex World.
Tillsammans med Jill Posener var Bright redaktör för och skapare av en portfolio av lesbisk erotisk fotografi, med titeln Nothing but the Girl. Den kom att innehålla 30 intervjuer med de inblandade fotograferna. Verket vann 1997 Firecracker Award och samma år Lambda Literary Award.
Bright grundade den första bokserien med kvinnoorienterad erotica benämnd Herotica och verkade där som redaktör för de tre första volymerna. 1993 startade hon den bästsäljande bokserien The Best American Erotica. Mellan 1992 och 1994 var Bright en av redaktörerna för och dessutom krönikör på San Francisco Review of Books.
1986 var Bright den första kvinnliga medlemmen av kritikersammanslutningen X-Rated Critics Organization (XRCO). 2005 röstades hon in i XRCO Hall of Fame. Mellan 1986 och 1989 skrev hon feministiskt präglade recensioner av erotiska filmer för Penthouse Forum. Hon blev som filmkritiker känd som "porrens Pauline Kael", med hänvisning till den långlivade och uppmärksammade filmkritikern på The New York Times.
Bright var den första journalisten i allmänna medier som täckte den pornografiska filmindustrin, liksom även den första akademikern som lärde ut estetiken och politiken bakom den erotiska filmens bildspråk; detta arbete påbörjades 1986 vid Cal Arts Valencia och fortsatte i början av 1990-talet vid University of California. Hennes filmrecensioner av allmänna långfilmer nådde stor spridning, och hennes kommentarer runt den homosexuella filmhistorien är del av dokumentärfilmen The Celluloid Closet. Bright syntes 1997 i dokumentären Erotica: A Journey Into Female Sexuality, regisserad av Maya Gallus.
Under 1980-talet var Bright skådespelare i två pjäser producerade i San Francisco-området, Girls Gone Bad och Knife Paper Scissors, och där hon även fungerade som producent och medförfattare. Hon har arbetat som manusförfattare och rådgivare på flera långfilmer, inklusive på Erotique, Die Jungfrauenmaschine (regisserad 1988 av Monika Treut), The Celluloid Closet, Belle de jour (The Criterion Collection-utgåvan av Luis Buñuels film) och Wachowski-filmen Bound (där hon även syntes i en cameoroll). I ett avsnitt av HBO-serien Six Feet Under framträdde Bright som "Susie Bright, the feminist sex writer".

Bright har skrivit flera böcker där hon beskrivit sitt liv och sina å- och insikter kring sexualitet på olika sätt. 2011 kom Big Sex Little Death, där hon bland annat tar upp sin egen uppväxt i en miljö (den sexuella revolutionen) där "sex skulle vara vänligt och snällt och kul".
2013 donerade Bright sitt dokumentarkiv (sina arkivalier) till arkivsektionen vid biblioteket på Cornell University. Materialet inkluderar olika dokument från hennes tidiga år som aktivist och arbeten på scen och inom film, tidningen On Our Backs och Fatale Videos, recensioner, manuskript och forskning för Penthouse Forum, X-Rated Critics Association och "Best American Erotica", kostymer, VHS-band, böcker och annat skrivande. Donationen kompletterades 2014 med den ett år långa utställningen Speaking of Sex, där Brights donation visades upp vid sidan av ett brett urval av biblioteksarkivets historiska dokument kring mänsklig sexualitet. Vid vernissagen gav Bright föreläsningen "The Sexual State of the Union", med analyser av samtidens sexuella åsikter runt sex i USA och en repris av hennes presentation "How to Read a Dirty Movie" ('Hur man läser [av] en snuskfilm'). Den sistnämnda presentationen skrevs ursprungligen under debatterna kring feminismens "sexkrig" i slutet av 1980-talet.
2022 återkom Bright till Cornell Universitys bibliotek, i samband med arbetet inför utställningen Radical Desire: Making On Our Backs Magazine. Där var hon del av en diskussionspanel ledd av Gayle Rubin, med deltagare som Lulu Belliveau, Phyllis Christopher, Del Lagrace, Morgan Gwenwald, Nan Kinney, Jill Posener, Jessica Tanzer, Deborah Sundahl och Karen Williams.
Mellan 2012 och 2023 fungerade Susie Bright som redaktör och exekutiv producent hos det Amazon-relaterade ljudboksförlaget Audible. På förlaget skötte hon kollektionen "The Bright List". Vid fyra tillfällen nominerades Bright eller fick ta emot pris vid Audie Award-galan, inklusive för hennes produktion av The Autobiography of Malcolm X. Hon har producerat ljudbokstitlar av författare som Margaret Atwood, Pablo Neruda, Che Guevara, Frank O’Hara, Martin Luther King, Cornel West, Gary Snyder, Charles Bukowski, Noam Chomsky, Ron Kovic och Bruce Springsteen, Dorothy Allison, Dan Savage, Tony Hillerman, Joy Harjo och Octavia Butler.
Bright hade 2026 en pågående blogg på Substack med titeln "Susie Bright's Journal". Där har hon skrivit essäer och betraktelser kopplat till sitt liv och sina åsikter i olika ämnen. Bloggen, som startades 2001 men blev mer aktiv först 2020, har även kompletterats med poddavsnitt.
Bright är dotter till lingvisten William Bright och Elizabeth Bright. Hennes styvmor är Lise Menn, och hennes halvbröder är Joseph Menn och Stephen Menn.
Under 1980-talet bodde Bright ihop med sin partner Honey Lee Cottrell, fotograf och tidig medarbetare på On Our Backs. Hon är sedan 2020 gift med Jon Bailiff, med vilken hon har dottern Aretha Bright. De två har varit ett par sedan 1988.
|