Ordstammar i germanska språk

Mindre gallehushornets urnordiska runinskrift…
…innehåller ordet ‑gastiR (gäst) – se runorna ᚷᚨᛊᛏᛁᛉ ovan (nummer 8–13 i inskriften). Ordet består av roten gast‐, stamsuffixet ‑i‑ och ändelsen ‑R, och är således en i‑stam.

Ordstammar i germanska språk är typer av ord i de böjliga ordklasserna (främst substantiv, adjektiv och verb) i den germanska språkgrenen, till vilken svenska hör. Varje typ namnges efter det sista ljudet (i några fall de sista ljuden) i den del av ordet som kallas ”stammen”. Dessa avslutande ljud i ordstammarna fanns i äldre germanska moderspråk, särskilt i de germanska språkens rekonstruerade gemensamma moderspråk urgermanska, men finns oftast inte oförändrade i de nutida germanska dotterspråken.

Indelningen av ord efter stamtyp grundas på en struktur som har försvunnit i moderna germanska språk. Ett modernt germanskt språk som standardsvenska har ofta korta ord. Ofta består ord bara av en del, en odelbar stam. Ett exempel är ”hund”. Ord har två eller flera delar, när ändelser fogas till ordstammen, som i ”hundar”: hund‑ar.

Men svenska har utvecklats ur det förhistoriska språket urgermanska. Urgermanska utvecklades i sin tur ur ett äldre förhistoriskt språk, urindoeuropeiska. Gemensamt för dessa äldre språk är att de hade längre ord, som ofta bestod av tre komponenter även när orden hade sin enklaste form:

rot–stamsuffix–ändelse

Roten och stamsuffixet utgör tillsammans stammen. Där fanns ett begränsat antal stamsuffix, högst ett par dussin. Därför kan man indela orden i grupper efter stamsuffixen. Här är några exempel från urgermanska:

Den mellersta komponenten i orden *dagaz och *armaz är stamsuffixet ‑a‑, så *dagaz och *armaz är a‑stammar. Den tredje komponenten, ‑z är en kasusändelse, kasusändelser fanns på alla substantiv i fornspråken. I dessa exempel är kasusändelsen en nominativändelse.

Andra substantiv hade andra stamsuffix, till exempel ‑i‑:

Den mellersta komponenten i orden *gastiz och *weniz är stamsuffixet ‑i‑, så *gastiz och *weniz är i‑stammar.

Exempelorden har valts så att den urgermanska formen är lätt igenkännlig i standardsvenska. Asterisken * betyder att ett ord inte finns belagt eller är en hypotetisk form från ett tidigare språkstadium. I detta fall är orden *dagaz med flera rekonstruerade; där finns ingen bevarad urgermansk skrift med dessa ord.

I exemplen ser man hur ordstammarna namngivits efter det stamsuffix som använts för att bilda en ordstam av roten.

Ordet ”stam” har en dubbel betydelse. *arma‑ är en stam, men språkforskare säger också att hela ordet *armaz är en a‑stam. Skriftligt belagda avkomlingar av *armaz, som fornnordiska armr och nysvenska arm kan också kallas a‑stammar. Men i fråga om moderna språk är det oftast inte relevant att ange deras ursprungliga ordstamstyp, eftersom orden icke längre faller naturligt i grupper efter ursprunglig stamtyp. På grund av språkutvecklingen kan man inte längre urskilja stamsuffix som ‑a‑ och ‑i‑ i grundformerna arm och gäst. Ordstamsbegreppet har alltså mindre betydelse i moderna språk.

Ordstamsbegreppet förklarar uppkomsten av germanska språks och andra indoeuropeiska språks olika böjningsmönster. De svenska orden arm och gäst är exempel på detta. När orden böjs i pluralis (flertal), får de fortfarande olika pluralisändelser:

Skillnaden mellan ‑ar‑ och ‑er‑ beror på att stamsuffixen har påverkat de nutida pluraländelserna.

Stamsuffixen har i moderna språk antingen försvunnit (som i singularisformen arm) eller finns undantagsvis kvar, mer eller mindre förändrade, i vissa böjningsformer, som i pluralisformen armar – ett restfenomen utan betydelse i modern grammatik och i undervisning.

Men i lite äldre språk som fornnordiska motsvarar böjningstyperna ofta indelningen efter ursprunglig ordstamstyp även om stamsuffixet inte är bevarat, så det är relevant att gruppera ord efter ordstam i grammatiska beskrivningar av äldre språk. Ordens tillhörighet till skilda paradigm är tydligt bestämd av den ursprungliga ordstamstypen.

Förekomsten av urskiljbara ordstamstyper är alltså ett arv från urindoeuropeiskan. Denna artikel ger en översikt av begreppet ordstam och de olika ordstamstyperna med störst vikt på den nordiska språkgruppen inom den germanska språkgrenen. Beskrivningen utgår från ordens former i urgermanskan i stället för former i den äldre urindoeuropeiskan. För fullständiga böjningsmönster hänvisas till artiklar om de rekonstruerade förhistoriska moderspråken, och belagda äldre germanska språk.

Germanska språks ursprung

De flesta språk som idag talas i området från Europa till norra Indien har utvecklats ur ett förhistoriskt språk, urindoeuropeiska. Urindoeuropeiskan splittrades i flera språk; bland dem var urgermanska, som talades i norra Europa under första årtusendet före Kristus. Urgermanskan splittrades i sin tur i olika germanska språk. Ett av dessa tidiga germanska språk var urnordiskan. Urnordiskan utvecklades till fornnordiska, som var ganska enhetlig i hela Skandinavien. Urnordiskan splittrades sedan i olika nordiska språk, däribland de svenska språkliga varieteterna.

Förenklat träd för svenskans härstamning. Observera att urnordiska och fornnordiska är skilda språkstadier.

Urindoeuropeiska och urgermanska är hypotetiska språk, som rekonstruerats genom att jämföra belagda språk som utvecklats ur dem. Urnordiska är däremot ett delvis belagt språk, eftersom där finns urnordiska runinskrifter.

”Urnordiska”, som talades före vikingatiden, skall skiljas från ”fornnordiska”, som talades ungefär på vikingatiden i väst‐ och östnordiska varieteter (dialekter).

Böjningsmönster i indoeuropeiska språk

Ett typiskt drag för indoeuropeiska språk är att de har flera böjningsmönster för varje ordklass. Ett enkelt exempel är att standardsvenska substantiv har sex deklinationer med olika pluralisändelser:

Singularis Pluralis
kvinna kvinn‐or
arm arm‐ar
gäst gäst‐er
ko ko‐r
bälte bälte‐n
ägg ägg (+nollmorfem)

I den grammatiska kategorin numerus av substantiv har alltså standardsvenska grammemet pluralis som utmärks med sex olika allomorfer: ‑or, ‑ar, ‑er, ‑r, ‑n och nollmorfem.

En mångfald av böjningsmönster är ingen självklarhet. Finska språkliga varieteter (som inte är indoeuropeiska) har endast en deklination i nomenböjningen och en konjugation i verbböjningen.

Orsaken till att indoeuropeiska språk i allmänhet har olika böjningsmönster är att ett flertal ordstamstyper fanns, och att dessa påverkat ändelserna. Skälet till att svensktalande säger två armar, två gäster (och inte till exempel två armar, två *gästar eller två *armer, två gäster) är att arm och gäst tillhör olika ordstamstyper.

Rot, stamsuffix och böjningsändelse

Inledande jämförelse med nutida svenska

För att förstå analysen av ordstamstyper är det nödvändigt att bli bekant med den urindoeuropeiska tredelningen av ord i

  • rot,
  • stamsuffix och
  • böjningsändelse.

För att uppnå denna förståelse krävs av en svensktalande att man frigör sig från vår intuitiva uppfattning av ords struktur.

Intuitivt gör svensktalande en tudelning av böjda ord i en grundform eller stam å ena sidan och ändelser som fogas till stammen å den andra. Till stammen båt‐ kan i svenska fogas ändelser: båt‑ar, båt‑en, båt‑ar‑na.

I vissa fall är dock en tredelad ordstruktur tydlig i svenska, som i rys‑ning‑ar. De tre morfemtyperna kallas:

Roten och avledningssuffixet bildar en stam, och avledningssuffixet kan därför kallas stamsuffix.

Att avledningssuffixen (stamsuffixen) bildar ord och avgör ordklasstillhörighet visas av dessa exempel:

  • ret‑ning‑ar – ett substantiv
  • ret‑lig‑ast – ett adjektiv
  • ret‑a‑de – ett verb

De flesta ord i nutida svenskt löpande tal eller skrift är inte tredelade på detta vis, men principen har demonstrerats här för att förklara äldre indoeuropeiska språks ordstruktur.

Rot, stamsuffix och böjningsändelse i urindoeuropeiska

De urindoeuropeiska ord som kan rekonstrueras bestod i regel av rot, stamsuffix och böjningsändelse. I urindoeuropeiskan fanns ord som bestod av enbart rot och ändelse, men språket utvecklades alltmer till ett stadium där ord hade denna uppbyggnad:

Tredelningen var ett normalfall även när stamsuffixet inte ändrade ordets ordklasstillhörighet. Detta arv är uppenbart i urgermanska och urnordiska, även om där finns urgermanska och urnordiska ord som inte passar in i detta schema. I senare nordiska språk (efter urnordiskan) är arvet från den urindoeuropeiska ordstrukturen mindre synligt, eftersom avledningssuffix och böjningsändelser ofta växt ihop till en enhet eller försvunnit. Ett svenskt substantiv som båt består idag enbart av en rot (som är lika med en stam eftersom stamsuffix saknas), och i en böjd form som båtar finns en ändelse ‑ar som är en reducerad sammansmält rest av det ursprungliga stamsuffixet och den ursprungliga böjningsändelsen. Arvet från den tidigare ordstamsvariationen är dock synligt som variation i nutida språks ordböjning.

Beteckningar för ordstamstyper

Ordstamstyperna har namngivits efter stamsuffixen. Det urgermanska ordet *fiskaz (fisk, nominativ) kan analyseras som *fisk‑a‑z; stamsuffixet är ‑a‑, och ordet kan sålunda kallas en a‑stam.

Olika konventioner för ordstamsbeteckningar

Att ett ord som urgermanska *fiskaz kallas en a‑stam i viss litteratur beror på att man där tar fasta på det språkstadium där suffixet hade formen ‑a‑. Men språkljuden i ord har ändrats. I urindoeuropeiskan hade ordet fisk formen *pisḱos i nominativ; stamsuffixet var *‑o‑. Det urindoeuropeiska stamsuffixet *‑o‑ utvecklades till urgermanska *‑a‑. (Dessutom blev det uddljudande p‑ ett f‑ i germanska språk. Tecknet ḱ i pisḱos står för palatalt k‑ljud, /kʲ/.)

Man kan alltså benämna denna ordstamstyp ”o‑stammar” om man tar fasta på stamsuffixets ljudvärde i ett äldre språkstadium (‑o‑), eller ”a‑stammar” om man tar fasta på stamsuffixets yngre ljudvärde (‑a‑). Olika germanska grammatikor har olika konventioner. Flera grammatiska beskrivningar av urgermanska har det det förra beteckningssättet; beskrivningar av urnordiska och nordiska fornspråk har vanligen det senare.

Ett liknande fall är de stammar som på ett tidigare unindoeuropeiskt stadium haft stamsuffixet ‑ā‑. Dessa stammar brukar rekonstrueras med former som slutar med ‑ō‑ i rekonstruerad urgermanska. Utvecklingen av detta stamsuffix har varit:

tidig urindoeuropeiska *‑eh2‑ (fonetiskt *‑ah2‑) → senare urindoeuropeiska *‑ā‑ → urgermanska *‑ō‑ → urnordiska ‑u‑ → fornnordiska bortfall av stamsuffixet

(h2 är en hypotetisk urindoeuropeisk konsonant med ovisst ljudvärde.)

Beteckningen ā‑stam utgår från ett äldre språkstadium, och ō‑stam från ett yngre. (Makron över ā och ō betecknar lång vokal.)

De två nämnda beteckningssätten kan ge upphov till förvirring. Trots att stamsuffixen i de vanliga referensformerna för rekonstruerad urgermanska är ‑a‑ respektive ‑ō‑, kallas de ofta o‑stammar och ā‑stammar i texter om urgermanska.

Ord Texter om urgermanska har ofta Texter om urnordiska och fornnordiska har ofta
urindoeuropeiska *pisḱos, urgermanska *fiskaz, urnordiska *fiskaʀ (svenska fisk) o‑stam a‑stam
urindoeuropeiska *h2ékʷeh2 → *akʷā, urgermanska *ahwō, urnordiska *ahwu (svenska å) ā‑stam ō‑stam

Tabellen visar varför dessa två stamtyper i texter om urgermanska stundom inte betecknas enligt de vanliga rekonstruerade urgermanska referensformerna. Alternativa beteckningar syftar på ett tidigare urindoeuropeiskt språkstadium. Många auktoriteter säger alltså, något förvirrande, att urgermanska *fiskaz är en o‑stam, och *ahwō är en ā‑stam. Om man ser skrivtecknet o utan makron (eller varianter som wo, (se nedan) , eller skrivtecknet ā (eller varianter som wā) med makron vet man, att beteckningssättet i skriften grundas på urindoeuropeiskan.

De flesta andra ordstammar (i‑stammar med flera) har dock enhetliga beteckningar i vetenskaplig litteratur om germanska språk.

Ordstammar i urgermanska och urnordiska

Urgermanskan utvecklades till:

Denna artikel behandlar ordstammar i urgermanska och urnordiska. Germanska språkförändringar som pekar fram mot västgermanska och gotiska behandlas ej i denna artikel. Artikeln är ej hellar en beskrivning av böjningsläran i urgermanska eller urnordiska; fullständiga böjningsmönster för kasus‑ och numerusformer anges oftast ej, utan artikeln beskriver principer och ordstamsvariationens språkhistoriska följdverkningar.

Den morfologiska skillnaden mellan urgermanska och urnordiska är ganska liten: de tre delarna rot, stamsuffix och böjningändelse är synliga i de flesta ord. De största förändringarna skedde när den gemensamma urnordiskan övergick i nordiska fornspråk. Eftersom urgermanska och urnordiska är av liknande typ kan de behandlas i ett sammanhang.

Där finns tre slags ordstammar:

Vokalstammar och konsonantstammar har namn efter stammens sista ljud. Om stamsuffixet var en vokal (eller slutade på vokal) var det en vokalstam.

Där fanns tre grammatiska genera (genus) i urgermanska och urnordiska: maskulinum, femininum och neutrum. (Genus skall ej förväxlas med sexus, som är biologiskt kön; även livlösa ting som sol och himmel har varit feminina eller maskulina, utom i några moderna germanska språkformer som standardsvenska.) Språkutvecklingen ledde till att vissa ordstamstyper begränsades till ett eller två genera.

Vokalstammar

Bland vokalstammarna dominerar o‑stammar (a‑stammar) bland de maskulina och neutrala substantiven, och ā‑stammar (ō‑stammar) bland de feminina substantiven.

Utöver o‑stammar (a‑stammar) och ā‑stammar (ō‑stammar) fanns i‑stammar och u‑stammar.

Eftersom o‑stammar (a‑stammar) och ā‑stammar (ō‑stammar) har gemensamma drag behandlas de här samlat.

o‑stammar och ā‑stammar (a‑stammar och ō‑stammar)

De största grupperna av vokalstammar var alltså o‑stammar och ā‑stammar, och de behandlas traditionellt först. Fördelningen på genera var denna:

  • o‑stammar var maskulina eller neutrala
  • ā‑stammar var feminina

Som nämnts ovan används ofta dessa beteckningar:

  • a‑stammar: maskulina eller neutrala
  • ō‑stammar: feminina

Eftersom denna artikel behandlar urgermanska följs det förra beteckningssättet, men det senare, som ofta återfinns i framställningar om urnordiska och fornnordiska, anges inom parentes.

Rena o‑stammar (a‑stammar)

En av de maskulina o‑stammarna (a‑stammarna) var *dagaz (urnordiska dagaʀ, standardsvenska dag). Ordet består av dessa delar:

Rot Ordbildningssuffix Böjningändelse
dag‑ ‑a‑ ‑z

Urgermanska substantiv var kasusböjda. Böjningsändelsen ‑z anger kasuset nominativ. De olika kasusen (ackusativ, genitiv med flera hade olika ändelser. Böjningen av *dagaz i kasus och numerus var denna i urgermanska:

Singularis Pluralis
Nominativ *dagaz *dagōzez
Ackusativ *dagan *daganz
Dativ *dagai *dagamaz
Genitiv *dagaza *dagom

I tabellen ovan medtages endast de fyra kasus som fanns i fornnordiska; urgermanskan hade kvar litet mer av den urindoeuropeiska kasusböjningen.

Böjningsformer utöver nominativ singularis anges mestadels inte i denna artikel, men man märke att alla kasus, även nominativ, hade en böjningsändelse. Detta till skillnad från till exempel modern svenska, där grundformen dag saknar ändelse.

Ordet *dagaz utvecklades till urnordiska dagaʀ och senare till fornsvenska dager. Det moderna dag kommer inte av dager, utan av fornsvenska ackusativformen dag på grund av ackusativism. I detta undantagsfall överlevde även nominativen dager, men i en specialbetydelse (naturligt ljus).

Bland de talrika maskulina o‑stammarna (a‑stammarna) finns lätt igenkännliga ord som *armaz (arm), *wargaz (varg, ursprungligen ”brottsling”, ett noanamn).

Bland de talrika neutrala o‑stammarna (a‑stammarna) kan nämnas *wordan (ord).

Rena ā‑stammar (ō‑stammar)

De talrika feminina ā‑stammarna (ō‑stammarna) behandlas i grammatiska översikter som en feminin motsvarighet till de maskulina och neutrala o‑stammarna (a‑stammarna).

En ā‑stam (ō‑stam) är *manō (hästman).

wo‑stammar (wa‑stammar) samt wā‑stammar (wō‑stammar)

Ordstammarna som nämnts i föregående stycken kallas ”rena”. Förutom ”rena” stammar finna underavdelningar till o‑stammarna (a‑stammarna) respektive ā‑stammarna (ō‑stammarna). Dessa underavdelningar definieras av att en halvvokal föregår vokalen i stamsuffixen.

Två sådana underavdelningar är grupper av ord i vilka halvvokalen ‑w‑ föregår vokalen:

  • maskulina och neutrala wo‑stammar (wa‑stammar)
  • feminina wā‑stammar (wō‑stammar)

Dessa underavdelningar är o‑stammar (a‑stammar) och ā‑stammar (ō‑stammar), men med modifieringen att ett ‑w‑ föregår suffixets vokal.

Detta ‑w‑ påverkade vokalen i roten. Man jämföre det maskulina ordet *armaz (arm) och det neutrala urnordiska *alwa (öl).. Rotvokalen var ‑a‑ i både *armaz och *alwa. Men ‑w‑ ändrade vokalen i *alwa genom w‑omljud, och föll sedan bort. Därför har svenska idag olika vokaler i arm och öl. Denna förändrande verkan på rotens vokal är skälet varför wo‑stammar (wa‑stammar) och feminina wā‑stammar (wō‑stammar) behandlas som särfall i germansk språkhistoria, skilda från de rena o‑stammarna (a‑stammarna) och från ā‑stammarna (ō‑stammarna).

jo‑stammar (ja‑stammar) samt jā‑stammar (jō‑stammar)

Förutom /w/ hade urgermanska också halvvokalen /j/, som ibland skrivs /y/. Halvvokaler är fonem som kan uppträda som vokaler (allofonerna [u] och [i]) eller konsonanter (allofonerna [w] och [j]) beroende på omgivande fonem. I fallet med maskulina/neutrala jo‑stammar (ja‑stammar) och feminina jā‑stammar (jō‑stammar) är växling mellan konsonantisk och vokalisk funktion betydelsefull. Underavdelningarna som hade /j/ som första del av stamsuffixet undergick nämligen ytterligare splittring: stamsuffixet blev enstavigt om rotstavelsen var kort, men tvåstavigt om rotstavelsen var lång.

(Kort rotstavelse betyder att en kort vokal följdes av endast en kort konsonant. Denna stavelsetyp finns inte i standardsvenska.)

Maskulina och neutrala jo‑stammar (ja‑stammar) och ijo‑stammar (ija‑stammar)
Fördjupning: ija-stam

Utvecklingen av de maskulina och neutrala jo‑stammarna (ja‑stammarna) visas av de två orden *herjaz (här, krigshär) och *herðjaz (herde) Dessa ord fick under utvecklingens gång dessa former:

  • *herjaz
  • *herðijaz

Observera att *herjaz förblivit tvåstavigt, medan *herðijaz blivit trestavigt. Stamsuffixet har blivit ‑ija‑ i *herðijaz. Detta ledde till att dessa ordstamstyper utvecklades olika i fornnordiska.

Övergången från urnordiska till fornnordiska definieras av synkope. Synkopen ledde till att stamsuffixen reducerades eller försvann helt. Det tvåstaviga ordet *herjaz utvecklades på detta sätt:

urgermanska *herjaz ＞ urnordiska *herjaʀ ＞ fornöstnordiska *hærr ＞ fornsvenska hær ＞ standardnusvenska här

Det trestaviga ordet *herðijaz utvecklades på detta sätt:

urgermanska *herðijaz ＞ urnordiska *herðijaʀ ＞ fornöstnordiska *hirðiʀ ＞ fornsvenska herþe ＞ standardnusvenska herde

De urgermanska ija‑stammarna blev alltså tvåstaviga i svenskan.

Neutrala jo‑stammar (ja‑stammar) undergick samma utveckling av stamsuffixet, men böjningsändelserna var något annorlunda.

Feminina jā‑stammar (jō‑stammar) och ijā‑stammar (ijō‑stammar)

Språkutvecklingen skedde på liknande sätt i feminina jā‑stammar (jō‑stammar): dessa ords stamsuffix blev en‐ eller tvåstavigt beroende på om rotstavelsen var kort eller lång. Enligt detta synsätt är feminina (i)jā‑stammar ((i)jō‑stammar) undergrupper av ā‑stammar (ō‑stammar), liksom maskulina (i)jo‑stammar ((i)ja‑stammar) är undergrupper av o‑stammar (a‑stammar). Men ett avvikande synsätt menar att det inte finns full parallellitet mellan de maskilina/neutrala stammarna och de feminina; de feminina ijā‑stammarna (ijō‑stammarna) med lång rotstavelse har i gotiska och fornnordiska nominativändelser som inte kan härledas ur ett ijō‑suffix.

i‑stammar och u‑stammar

i‑stammarna och u‑stammarna är mer lättöverskådliga. Stamsuffixet var ‑i‑ respektive ‑u‑, och dessa suffix var samma i urgermanska och urnordiska.

Ursprungligen fanns i‑stammar och u‑stammar av alla tre grammatiska genera, fast neutrala i‑stammar och u‑stammar var ovanliga. När urnordiska övergick till fornordiska hade förhållandet ändrats, så att i‑stammar var maskulina eller feminina, och u‑stammar enbart maskulina.

Som exempel på en i‑stam må anföras gastiz (gäst), som är belagt från urnordiskan:

urgermanska *gastiz ＞ urnordiska ‑gastiʀ ＞ fornnöstordiska *gæstʀ ＞ fornsvenska gæster ＞ standardnusvenska gäst (egentligen en ackusativform)

Den ursprungliga stamsuffixevokalen ‑i‑ förklarar ordets senare utveckling i till exempel svenska. Vokalen ‑i‑ har orsakat i-omljud av rotvokalen, så att ‑a‑ har blivit ‑ä‑ i gäst. Pluraländelsen ‑er‑ i gäster (som i fornsvenska ofta skrevs gästir och dylikt) är också ett resultat av att stamsuffixet var ‑i‑.

Som exempel på en u‑stam må anföras *sunuz (son):

urgermanska *sunuz → urnordiska *sunuʀ → fornöstnordiska sunʀ/sonʀ → fornsvenska sun/son → standardnusvenska son

u‑stamsuffixet bevarades alltså i urgermanska och urnordiska som ‑u‑, men föll senare bort eller omformades i de nordiska språken (fast det står kvar som ett berömt belägg på Rökstenen, ackusativ sunu). Till skillnad från a‑stammarna och i‑stammarna gav u‑stammarna inte upphov till någon svensk substantivdeklination.

Konsonantstammar

Konsonantstammar kallas de stammar vilkas stamsuffix var en konsonant eller slutade med en konsonant.

n‑stammar

Talrikast av konsonantstammarna var n‑stammarna.

Vokalismen, alltså stamsuffixets vokal före n, varierade ursprungligen i urgermanskan, åtminstone vad gäller maskulina ord. I urnordiska hade vokalismen i dessa stamsuffix blivit fast. Därför betecknas ordstammsgrupperna nedan som n‑stammar, utan att ange suffixets vokal. Betckeningar som utgår från urnordiskan anges inom parentes.

n‑stammarnas böjning kallas med ett äldre beteckningssätt svag deklination.

Termerna stark böjning och svag böjning av substantiv (”starka substantiv” och ”svaga substantiv”) är viktiga i traditionell filologi (lingvistik) sedan Jakob Grimms dagar, och i undervisning om nordiska språk. Om man tager svenska som exempel kan svenska och fornsvenska substantiv i stort sett indelas i två grupper:

  1. Den ena gruppen med svag böjning slutar alltid på vokal, och om fattar de maskulina orden av typen herre, flera herrar och den feminina gruppen av typen kvinna, flera kvinnor. Dessa hade en enkel böjning i singularis med bara två former: herre och kvinna i nominativ, samt herra och kvinno i oblika kasus. Av den svaga böjningen finns en mängd kasusrester i standardsvenska, som herravälde och kvinnofrid, och att grundform kan vara timme eller timma (se ackusativism). Orden på ‑e och ‑a är de gamla n‑stammarna, fortfarande en tydligt avgränsad del av ordförådet.
  2. Den andra gruppen med stark böjning är de andra substantiven, som hade fler kasusändelser i singularis, som fornsvenska dager: nominativ dager (ingen dager synes än, ackusativ dag, dativ dage, genitiv dags. De slutar vanligen på konsonant.

Maskulina och neutrala n‑stammar (an‑stammar) och feminina n‑stammar (ōn‑stammar)

Dessa konsonantstammar behandlas i litteraturen under olika beteckningar, men situationen är inte densamma som den som diskuteras ovan om starka o‑stammar (a‑stammar) och ā‑stammar (ō‑stammar). n‑stammarnas utveckling är mer komplicerad, så de har inte två par alternativa beteckningar på samma sätt som de starka stammarna, som har o‑stammar alternativt a‑stammar samt ā‑stammar alternativt ō‑stammar. Framställningar om n–stammar som inbegriper urgermanska använder ofta den övergripande beteckningen n‑stammar, medan litteratur om fornnordiska använder beteckningen an‑stammar, som återger stamsuffixets form i urnordiska maskulina eller neutrala ord, och beteckningen ōn‑stammar, som återger stamsuffixets form i urnordiska feminina ord.

Ingen enhetlig urgermansk nominativform av maskulina n‑stammar (an‑stammar) är rekonstruerad, och en sådan anges därför inte här.

I stället anges kasusformer av en urnordisk maskulin n‑stam (an‑stam), *hanā̃ (hane, tupp):

Nominativ *hanā̃
Ackusativ *hananũ
Dativ *hanan
Genitiv *hanan

Tecknet tilde ˜ betecknar nasal vokal, som uppkommit ur ett efterföljande /n/.

De feminina urgermanska n‑stammarna (ōn‑stammarna) hade vokalen /ō/ i stamsuffixet. Nominativformer som tungōn (tunga) kan därför anges för det urgermanska stadiet.

Underavdelningar av n‑stammar

Där finns en strukturell likhet mellan n‑stammarna och de viktigaste vokalstammarna som nämnts ovan. n‑stammarna har på samma sätt underavdelningar. Underavdelningarna är:

Maskulinum rena an‑stammar; jan‑stammar; ijan‑stammar; wan‑stammar
Neutrum rena an‑stammar; ijan‑stammar;
Femininum rena ōn‑stammar; jōn‑stammar; ijōn‑stammar; wōn‑stammar

Man märke den nära överensstämmelsen mellan n‑stammarna och de viktigaste vokalstammarna, de maskulina o‑stammarna (a‑stammarna) och de feminina ā‑stammarna (ō‑stammarna). I båda fallen finns “rena” stammar, och underavdelningar i vilka en halvvokal föregår stamsuffixets vokal.

Feminina īn‑stammar

Bland germanska n‑stammar finns ytterligare en mindre grupp: de feminina īn‑stammarna. De var oftast abstrakta substantiv. Två exempel är de ord som har utvecklats till glädje och vrede i nysvenska.

r‑stammar

En liten men viktig grupp var r‑stammarna, som omfattade de fem släktskapsord som på standarsvenska har formerna fader, moder, broder, syster och dotter (dock ej son, som var en u‑stam). De urgermanska formerna som faðēr (fader, nominativ) har behållit stamsuffixkonsonanten ‑r‑ i de moderna germanska språken.

s‑stammar

En ordstamsgrupp som är mindre välbevarad i germanska språk är s‑stammarna. Ett exempel är urgermanska *lambaz (lamm, nominativ). Substantivet *lambaz ser ut som en a‑stam, men fonemet /z/ (tidigare ett /s/) tillhör stammen, och några andra kasus var genitiv *lambezaz och dativ lambizi.

nt‑stammar (nd‑stammar)

Med ett suffix som är samma suffix som ‑nd‑ i presens particip (läsande, seende) har bildats nt‑stammar (nd‑stammar). Ett exempel är urgermanska *friund, (svenska frände, engelska friend) av ett verb med betydelsen ”tycka om”. Andra nt‑stammar (nd‑stammar) har gett upphov till svenska bonde (av verbet bōa, alltså ”boende”) och fiende (av ett verb med betydelsen ”hata”).

Rotnomina

I germanska språk finns rester av en äldre ordstruktur, där ändelser lades direkt till roten utan mellanliggande stamsuffix. Ett exempel är urgermanska *fōts (fot) som innehåller enbart roten fōt‑ och nominativändelsen ‑s. Redan i urgermanska hade de flesta rotnomina (rotstammar) blivit överförda till andra deklinationer, och de kvarvarande var påverkade av andra klasser (vokal‑ och konsonantstammar).

Sammanfattande översikt över ordstammar i substantiv

I urgermanska substantiv fanns nedanstående ordstammar. Listan gäller också det likartade dotterspråket urnordiska, förutom att s‑stammar inte längre är en grupp i urnordiska, och att en liten grupp ”enstaviga vokalstammar” uppstått i urnordiska. Beteckningar inom parentes är de som man vanligen ser i texter om belagda fornspråk som fornnordiska.

Vokalstammar

Konsonantstammar

Rotstammar

Adjektiv och verb

Ordstammar i adjektiv och verb behandlas här blott kortfattat.

Adjektiv och substantiv (nomina) hade ursprungligen samma böjning i urindoeuropeiska, med samma vokal‑ och konsonantstammar. Senare modifierades adjektivens böjning betydligt. En omvälvande förändring var att ändelser från demonstrativa pronomina, som ofta står nära adjektiv i en sats, trängde in i adjektivböjningen. Gradvis begränsades ordstamstyperna hos adjektiv, så att adjektiv hade o‑stamsböjning (a‑stamsböjning) när de bestämde maskulina och neutrala substantiv, och ā‑stamsböjning (ō‑stamsböjning) när de bestämde feminina substantiv.

Dessutom uppkom den svaga adjektivböjningen som används som bestämd form. Den svaga adjektivböjningen har upptagit många n‑stamsböjningar.

En innovation i urgermanska var den svaga verbböjningen vid sidan av den äldre starka verbböjningen. I den svaga verbböjningen fanns fyra klasser, som åtskildes av att stammarna hade bildats med olika stamsuffix. Men där finns varianter av stamsuffix inom paradigmen, och rekonstruktionerna av de urgermanska stamsuffixen varierar hos olika forskare; urgermanska ordstammar i verb anges därför inte i denna översikt.

Tillämpning av ordstamsbegreppet i vetenskap och undervisning

Rekonstruktionen av ordstamsvariationen är en fundamental del av urforskningen av germanska språks (och andra språkgrenars) struktur och utveckling ur urindoeuropeiskan. Vid beskrivning av och studium av till exempel fornnordiska är vara ändamålsenligt att indela orden efter ordstamstyp. Orden som tillhör en viss ordstamsgrupp liknar varandra: de har samma slutbokstäver och böjs på samma sätt. Det har det befunnits ändamålsenligt att använda beteckningarna ‑ija‑stammar, ‑a‑stammar, och så vidare, trots att de ordelement (stamsuffixen), som ordgrupperna är uppkallade efter, inte finns kvar. Vi säger alltså att hirðir är en ‑ija‑stam, trots att stamsuffixet ‑ija‑ nästan försvunnit. Systematisering av nomina efter ordstam är därför vanligt i vetenskapliga verk och läroböcker för nybörjare.

I moderna ö‑skandinaviska språks, i fastlandsskandinaviska folkmål, och i synnerhet i de fastlandsskandinaviska standardspråken, har ordböjningen förändrats i olika grad; ord från olika ordstamsgrupper kan ha fått likartad böjning. Därför systematiseras nomina i dessa språkliga varieteter oftast på ett sätt som tar mindre hänsyn till språkhistorien, i deklinationer efter ordböjningen, särskilt pluraländelser.

Reflexer av ordstamsvariationen i nysvenska

Även om ursprunglig ordstamstillhörighet är mindre relevant för att beskriva nyare svenska, finns mycket i svenskans allomorfi som återgår på ordstamsvariationen. Exempel:

Anmärkningar

  1. ↑ ”Rekonstruktion” betyder att språkforskare sluter sig till hur ett icke bevarat moderspråks ord såg ut genom att jämföra detta ords avkomlingar i nedskrivna dotterspråk.
  2. ↑ Enskilda ord kan överföras från en ordstamsgrupp till en annan under språkutvecklings gång, men den olika ordstamstyperna finns bevarade som kategorier i ett språk som fornnordiska.
  3. ↑ Uppdelningen av språkhistorien i fåtal olika stadier som urgermanska och urnordiska är förenklad; i verkligheten utvecklas språk fortlöpande. Urskiljandet av en följd av moder‐ och dotterspråken är, som all historisk periodindelning, ett praktiskt hjälpmedel.
  4. ↑ Generaliseringen att indoeuropeiska språk har ett flertal böjningsmönster är mindre träffande i de fall där språk har förlorat det mesta av sin morfologi, som till exempel modern engelska.
  5. ↑ Som anmärkts ovan är det en förenkling att det funnits ”urindoeuropeiska” och ”urgermanska” språkstadier. Inom dessa perioder har språkutvecklingen fortskridit, vilket medför att det är en förenkling att säga att en viss form ”är” till exempel den ”urgermanska” formen av ett visst ord.
  6. ↑ Tecknet ‑ʀ är ett tecken för ett unnordiskt ”palatalt r” som utvecklats ur urgermanska /z/, och vars realisering (uttal) inte är känt med säkerhet.
  7. ↑ Elias Wessén anger *alwa som urnordisk form (Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 5) Andra auktoriteter som Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, anger *aluþ som urnordisk form.
  8. ↑ Ordet *herjaz återges här efter Lehmann (*heryaz ). Vanligen anges *harjaz som urgermansk form (till exempel Don Ringe, From Proto-Indo-European to Proto-Germanic, andra upplagan, Oxford 2017), men rotens vokal är oväsentlig i jämförelsen av ja‑stammar och ija‑stammar.
  9. ↑ Allofonerna [d] och [ð] tillhörde samma fonem i urgermanska, så stavningen kunde vara *herdjaz, men uttalsnära stavning används här.
  10. ↑ Tecknet þ står för tonlös dental frikativa i fornsvensk stavning, men i inljud – som i herþe – står det för tonande dental frikativa, samma som tecknet ð.
  11. ↑ Nutida standardsvenska grundformer kommer vanligen av den fornsvenska ackusativformen, men i fallet son sammanföll nominativ och ackusativ i fornsvenskan.
  12. ↑ I tabellen anges bara ett av de alternativa beteckningssystemen.

Källor

Noter

  1. 1 2 David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidorna 306–310.
  2. 1 2 3 Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 6.
  3. ↑ David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidan 310.
  4. ↑ Alfred Bammesberger, Die Morphologie, sidan 9.
  5. ↑ David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidan 311.
  6. 1 2 Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 5.
  7. ↑ David Crystal, The Cambridge Encyclopedia, sidan 302.
  8. 1 2 Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 7.
  9. ↑ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 57.
  10. ↑ Osmo Hormia, Lärobok i finska, sidan 8.
  11. ↑ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 37.
  12. ↑ Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära, sidan 31.
  13. 1 2 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.A.1.
  14. 1 2 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.1.
  15. ↑ Jana Chamonikolasová, A Concise History of English, sidan 73.
  16. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 227.
  17. ↑ Till exempel Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar; Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic
  18. ↑ Don Ringe, From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford 2006. Sidan 73.
  19. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitten 3.3.1. och3.3.2.
  20. 1 2 3 4 5 Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 7.
  21. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 44.
  22. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 52.
  23. 1 2 3 4 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.3.1.
  24. ↑ Alfred Bammesberger, Die Morphologie, sidorna 38–46.
  25. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.3.2.
  26. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidorna 51–52.
  27. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitten 3.3.3. och3.3.4.
  28. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.3.3.
  29. ↑ Elias Wessén, Svensk språkhistoria I, sidan 8.
  30. 1 2 Sverre Johnsen, The Germanic (i)jō-stem declension, sidan 1.
  31. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidorna 57 och 61.
  32. ↑ Fornsvensk lexikalisk databas, ”gäster”.
  33. ↑ Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen. Halle 1904. Sidan 310.
  34. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.2.2.
  35. 1 2 Guus Jan Kroonen, Consonant and vowel gradation, avsnitten 2.2.1 och 2.2.2.
  36. 1 2 Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 62.
  37. ↑ Svenska Akademiens ordbok: Svag (tryckår 1998)
  38. ↑ Nordisk familjebok, tredje upplagan, fjärde bandet, artikeln ”böjning”. Stockholm 1905.
  39. ↑ Guus Jan Kroonen, Consonant and vowel gradation, avsnitt 2.2.1.
  40. ↑ Einar Haugen, Scandinavian Language Structures, sidan 91.
  41. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.2.3.
  42. 1 2 Jared S. Klein et al. Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics, avsnitt 1.1.2.2.
  43. 1 2 Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 254.
  44. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 66.
  45. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 255.
  46. 1 2 3 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.2.6.
  47. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.2.5.
  48. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.2.1.
  49. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 256.
  50. ↑ Einar Haugen, Scandinavian Language Structures, sidorna 89–91.
  51. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidorna 69–70.
  52. 1 2 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.5.1.
  53. 1 2 Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 70.
  54. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 259.
  55. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidorna 259 och 261.
  56. ↑ Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidorna 261–263.
  57. 1 2 Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, sidan 261.
  58. 1 2 Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.7.1.
  59. ↑ Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Avsnitt 3.7.3.
  60. ↑ Nelson Goering, Reconstruction and background of the Germanic class III weak verbs. Arkiverad 20 juni 2018 hämtat från the Wayback Machine.
  61. ↑ Som till exempel Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik.
  62. ↑ Som till exempel Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk; Elias Wessén, Svensk språkhistoria I.
  63. ↑ Se till exempel Stefán Einarsson, Icelandic Grammar; Lars Levander, Älvdalsmålet; Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära.
  64. ↑ Runinskrift Vg 119 i senaste (2020) utgåvan av Samnordisk runtextdatabas (tillgänglig via Riksantikvarieämbetets söktjänst Runor), Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.
  65. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 94.
  66. ↑ Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sidan 29.

Källförteckning

Huvudkällor

  • Alfred Bammesberger, Die Morphlogie des urgermanischen Nomens. Band 2 i Alfred Bammesberger (utgivare) Untersuchungen zur vergleichenden Grammatik der germanischen Sprachen. Heidelberg 1990.
  • Eduard Prokosch, A comparative Germanic grammar, Philadelphia 1939.
  • Einar Haugen, Scandinavian Language Structures: A Comparative Historical Survey. Minneapolis 1982.
  • Ragnvald Iversen, Norrøn grammatikk, sjunde utgåvan reviderad av Eyvind Fjeld Halvorsen, andra upplagan. Oslo 1982.
  • Winfred P. Lehmann, A Grammar of Proto‑Germanic. Linguistics Research Center, University of Texas at Austin, 2005–2007.

Bikällor

  • Adolf Noreen, Altschwedische Grammatik mit Einschluss des Altgutnischen. Halle 1904.
  • Don Ringe, From Proto-Indo-European to Proto-Germanic. Oxford 2006.
  • Don Ringe, From Proto-Indo-European to Proto-Germanic, andra upplagan, Oxford 2017.
  • Elias Wessén, Svensk språkhistoria I: Ljudlära och ordböjningslära, fjärde upplagan, Stockholm 1955.
  • Fornsvensk lexikalisk databas
  • Guus Jan Kroonen, Consonant and vowel gradation in the Proto-Germanic n-stems. Akademisk avhandling, Leidens universitet 2009.
  • Jana Chamonikolasová, A Concise History of English. Brno 2014.
  • Jared S. Klein, Brian D. Joseph, Matthias Fritz, Mark Wenthe (redaktörer), Handbook of Comparative and Historical Indo-European Linguistics: An International Handbook, Volume 2. Boston och Berlin 2017.
  • Lars Levander, Älvdalsmålet i Dalarna: Ordböjning ock syntax, Stockholm 1909,
  • Nelson Goering, Reconstruction and background of the Germanic class III weak verbs. Akademisk avhandling, Oxford 2012.
  • Stefán Einarsson, Icelandic Grammar, Texts, Glossary, Baltimore 1945.
  • Svenska Akademiens ordbok.
  • Sverre Johnsen, The Germanic (i)jō-stem declension: Origin and development. Akademisk avhandling, Universitetet i Oslo, 2005.

Icke ämnesspecifika källor

  • David Crystal, The Cambridge Encyclopedia of Language, tredje upplagan. Cambridge 2010.
  • Osmo Hormia, Lärobok i finska. Lund 1967.
  • Tor G. Hultman, Svenska Akademiens språklära. Stockholm 2003.