Systemskiftet är det begrepp som brukar användas för att beskriva parlamentarismens genombrott i Danmark. Det skedde 24 juli 1901 då Regeringen Deuntzer tillträdde.
Danmarks riksdag bestod av två kammare: folketinget och landstinget som tillsattes genom val. Kvinnor och tjänstefolk hade inte rösträtt i något av valen. I landstinget fanns det ytterligare restriktioner och dessutom tillsatte kungen tolv av dess ledamöter. För att få igenom lagar krävdes stöd från bägge kamrarna. Under slutet av 1800-talet hade Venstre (i olika varianter) ofta majoritet i folketinget, medan Højre hade det i landstinget. Kungen kom då att utse någon från Højre till konseljpresident (statsminister). Över tid försvagades Højres ställning i folketinget och de fick vid folketingsvalet 1901 bara åtta mandat. För att undvika en legitimitetskris utsåg Kristian IX därför 1901 för första gången utsåg någon från Venstrereformpartiet till konseljpresident. Därefter kom det inte längre att ses som legitimt att utse någon som hade en majoritet i folketinget emot sig till att leda regeringen. Vid påskkrisen sattes parlamentarismen på prov då kung Kristian X avskedade regeringen Zahle II utan att den förlorat något val eller någon misstroendeomrösning. Det dröjde till 1953 innan parlamentarismen blev inskriven i grundlagen.