Daoism eller taoism är en kinesisk filosofisk och religiös tradition med dao (道), "vägen", som centralt begrepp. De viktigaste tidiga texterna är Daodejing och Zhuang Zi, medan organiserade religiösa daoistiska rörelser kan beläggas från den senare delen av Handynastin. Bland centrala daoistiska begrepp finns förutom dao även de, wu wei och ziran.
Daoistiska traditioner har omfattat bland annat gudsdyrkan och kollektiva ritualer, meditation, olika former av självförädling och alkemi. Daoismen har under sin historia utvecklats i nära samspel med kinesisk folkreligion och har även påverkats av och påverkat buddhism och konfucianism.
Historia och ursprung
Daoismens historiska ursprung är svåravgränsat, eftersom beteckningen i efterhand kom att omfatta både äldre filosofiska texter och senare religiösa rörelser. Enligt kinesisk tradition betraktas Lao Zi, en äldre samtida till Konfucius, som daoismens grundare, men hans historicitet och dateringen av den text som tillskrivs honom är omstridda. En annan viktig tidig tänkare är Zhuang Zi, verksam under senare delen av 300-talet f.Kr., vars skrifter blev centrala inom den klassiska daoistiska filosofin. Som organiserad religiös tradition kan daoismen spåras till De himmelska mästarnas väg, som enligt traditionen grundades av Zhang Daoling år 142 e.Kr. under Handynastin. Daoismen utvecklades samtidigt i nära men komplicerat förhållande till kinesisk folkreligion; folkliga gudar och kulter har både införlivats i och avvisats av daoistiska traditioner.
Under 300- och 400-talen uppstod bland annat Shangqing och Lingbao, två betydelsefulla daoistiska traditioner som utvecklade nya former av meditation, ritual och religiös litteratur. Lingbao införlivade även tydliga buddhistiska inslag, bland annat föreställningar om universell frälsning och en kosmologi med hierarkiskt ordnade himlar. Buddhismen hade införts i Kina under första århundradet e.Kr., och daoistiska och buddhistiska traditioner kom under de följande århundradena att överlappa bland annat i läror, kulter och meditationspraktiker. Under Tangdynastin förekom både konkurrens mellan daoism och buddhism och försök att förena dem med konfucianismen som de ”tre lärorna”, och omkring år 740 sammanställdes Kaiyuan daozang, den första i en serie kejserligt understödda daoistiska kanoner.
Under Songdynastin uppstod flera nya daoistiska rituella traditioner, samtidigt som lokala kulter i ökad utsträckning införlivades i daoistisk ritual och gudavärld och den inre alkemin, neidan, utvecklades. Under den samtida Jindynastin grundade Wang Zhe under senare delen av 1100-talet Quanzhen, en klosterorienterad tradition som snabbt fick stor spridning. Quanzhen återfick kejserligt stöd under Yuandynastin, medan Mingdynastin i högre grad gynnade De himmelska mästarnas tradition och Qingdynastin gav stöd åt Quanzhens Longmen-linje.
Under 1900-talet genomgick daoistiska praktiker och gemenskaper omfattande förändringar och omformningar i mötet med modernisering, religiösa reformrörelser och statlig institutionsbildning. Från 1980-talet återuppbyggdes daoistiska tempel i Kina, liturgisk verksamhet återupptogs och utbildning och ordination av daoistiska präster återupprättades.
Begreppet dao (道), som vanligen översätts med "vägen", är centralt inom daoismen och kan bland annat syfta på verklighetens eget förlopp och det sätt på vilket företeelser förändras. Enligt Daodejing kan dao inte fullt ut förstås eller fångas genom namn och språkliga beskrivningar. I den religiösa daoismen beskrivs dao både som det gränslösa, wuji, och som den högsta enheten, taiji; som wuji saknar dao definition, form, namn och egenskaper. Genom de, ungefär "dygd" eller "kraft", manifesterar sig dao och ger upphov till och när de enskilda företeelserna. Bland andra grundläggande daoistiska begrepp finns wu wei, ungefär "ansträngningslöst handlande", och ziran, "naturlighet" eller "spontanitet". Wu wei innebär inte att avstå från allt handlande, utan syftar på ett handlande som inte medvetet försöker tvinga eller kontrollera verklighetens förlopp.
Uppdelningen mellan en "filosofisk" och en "religiös" daoism motsvarar inte någon tydlig åtskillnad inom den förmoderna daoistiska traditionen, där dessa kategorier inte användes på samma sätt. Den religiösa daoismen har en omfattande gudavärld, där De tre rena (Sanqing) intar den främsta ställningen. I den daoistiska gudavärlden ingår även bland andra Jadekejsaren och ett stort antal gudomar med ursprung i lokala kulter och den bredare kinesiska folkreligionen. Gudavärldens sammansättning har varierat mellan olika platser och historiska perioder, och många gudomar har dyrkats både inom daoistiska och folkliga religiösa sammanhang.
Religiös praktik
Daoistisk religiös praktik har historiskt omfattat både kollektiva ritualer och individuella former av självförädling, såsom meditation och alkemi. Bland centrala kollektiva ceremonier finns offerceremonin jiao och begravningsritualen gongde. Jiao syftar till att förnya förbindelsen mellan ett samhälle och dess gudar, medan gongde utförs för den avlidnes övergång från dödsriket till himlen. Gemensamma ritualer leds av en daoistisk präst, daoshi, och kan organiseras tillsammans med lokala lekmannaföreningar som ansvarar för tempel eller helgedomar. Skrift spelar en viktig roll i ritualerna, bland annat genom att prästen överlämnar skriftliga framställningar till gudarna där ceremonins syfte och deltagare anges.
I Zhuang Zi framställs dao som något som inte kan göras till föremål för det vanliga medvetandet, eftersom detta arbetar genom åtskillnader såsom mellan jag och andra, rätt och fel eller detta och detta. Texten beskriver bland annat ”sinnets fasta” (xinzhai) och ”sittande och glömska” (zuowang), uttryck som i senare daoism kom att beteckna metoder för självförädling. Daoistiska meditationstraditioner omfattar flera former av praktik, däribland inre kontemplation och meditation över enheten eller ”det ena”.
Daoistisk självförädling brukar delas in i yangsheng ("att nära livet"), meditation och alkemi. Yangsheng omfattar bland annat daoyin, andningsövningar, kostlära och vissa sexuella praktiker. Den daoistiska alkemin omfattar dels waidan, där elixir framställs av framför allt mineraler och metaller, dels neidan, där elixiret frambringas inom utövaren genom inre förädling. Föreställningar om långt liv och odödlighet är återkommande i daoistisk litteratur, men har tolkats på olika sätt inom olika texter och traditioner.
Daoistisk livsföring förknippas med ideal som wu wei, "icke-handlande" eller "ansträngningslöst handlande", och ziran, "naturlighet" eller "spontanitet". Wu wei innebär inte fullständig passivitet, utan ett handlande som undviker självhävdande begär och onödiga försök att ingripa i eller kontrollera skeendet. I Daodejing förknippas detta ideal både med den enskildes enkelhet och stillhet och med hur en härskare bör styra. På det politiska området kritiserar texten bland annat krig, hårda straff och tung beskattning och framställer ett mindre ingripande styre som en väg till samhällelig ordning. Daoistiska ideal om ziran och wu wei har därmed tillämpats både på individens livsföring och på föreställningar om samhällets och statens ordning.
Texter
Bland daoismens tidigaste och mest centrala texter finns Daodejing, som traditionellt tillskrivs Lao Zi, och Zhuang Zi, som i den daoistiska traditionen vanligen placeras närmast efter Daodejing. Taipingjing dateras ursprungligen till första eller andra århundradet e.Kr. och är en viktig källa till de föreställningar om ”den stora freden” som fick betydelse inom den tidiga religiösa daoismen. Yijing ("Förändringarnas bok") är en äldre kinesisk klassiker, bestående av textlager från olika perioder, vars sammanställning fullbordades omkring 135 f.Kr. Efter att Yijing hade knutits till Wang Bis tolkning av Laozi kom verket också att betraktas som en daoistisk klassiker. Från Tangdynastin sammanställdes flera kejserligt understödda samlingar av daoistiska texter, Daozang, varav Kaiyuan daozang från omkring år 740 var den första.
Daoism i västerländsk kultur
I svensk skönlitteratur kommer daoistiska (och buddhistiska) tankar till uttryck hos Harry Martinson; i den brittiska litteraturen betecknade sig John Cowper Powys som daoist. Den amerikanska konstnären Agnes Martins, "den mest berömda okända konstnären i Amerika”, måleri är starkt influerad av daoismen. Författaren Ursula K. Le Guin var livslång taoist. Förutom influenser i flera av hennes litterära verk komponerade hon en egen tolkning av Tao te ching baserat på flera befintliga översättningar och sin egen förståelse.
