| Det öde landet | |
| Epigram i Det öde landet. | |
| Författare | T.S. Eliot |
|---|---|
| Originaltitel | The Waste Land |
| Originalspråk | Engelska |
| Förlag för förstautgåvan | The Criterion |
| Utgivningsår | 1922 |
| Först utgiven på svenska | 1932 |
"Det öde landet", i original "The Waste Land", är en dikt eller diktsvit av T.S. Eliot, publicerad 1922. Den femdelade diktsviten är ett av de centrala verken inom modernismen, och den beskrivs ofta som ett av 1900-talets viktigaste och mest omskrivna litterära verk.
Dikten består av 434 rader indelade i fem delar: De dödas begravning, Ett parti schack, Eldspredikan, Döden genom vatten och Vad åskan sade. Den bygger på flera olika, såväl kristna som grekiska och österländska mytiska motiv, inklusive myten om graalen och olika vegetationsmyter; dessa beskrivningar inspirerades av James G. Frazers Den gyllene grenen. "Det öde landet" är så full av intertexter att Eliot i andra utgåvan bifogade omfattande noter till verket för att det lättare skulle kunna förstås.
Dikten är ett slags domedagsskildring i fem delar där en bild av en uttorkad, förfallen värld tonar fram. Den har, genom sin kritiska blick på en uttorkad och splittrad kultur, setts som ett konkret gestaltande av en typisk "efterkrigskänsla".

På förstasidan till Det öde landet dediceras dikten till den amerikanske poeten Ezra Pound (For Ezra Pound il miglior fabbro, "Till Ezra Pound den bättre hantverkaren"), som umgicks i samma kretsar som Eliot vid tiden den skrevs och redigerade originalmanuset mycket hårt.
Enligt Eliot var de främsta källorna till idéinnehållet folkloristen Jessie Westons bok From Ritual to Romance, som avhandlar graallegenden, och James George Frazers Den gyllene grenen, en inflytelserik studie om fruktbarhetskulter.
Dikten finns i flera översättningar till svenska. Den första gjordes 1932 av Karin Boye och Erik Mesterton, varefter kommit översättningen av Staffan Bergsten (1990) och den av Jonas Ellerström (2002).
|