| Tissafernes | |
Tissafernes avbildad på ett mynt, präglat omkring 400 f.Kr. | |
| Tid i befattningen 413 f.Kr.–407 f.Kr. | |
| Företrädare | Pissuthnes |
|---|---|
| Efterträdare | Kyros den yngre |
| Tid i befattningen 400 f.Kr.–395 f.Kr. | |
| Företrädare | Kyros den yngre |
| Efterträdare | Tithraustes |
| Tid i befattningen 413 f.Kr.–395 f.Kr. | |
| Företrädare | Pissuthnes |
| Efterträdare | Hekatomnos |
| Född | cirka 445 f.Kr. |
| Död | 395 f.Kr. (cirka 50 år) Kolossai, Frygien |
| Militärtjänst | |
| I tjänst för | |
| Slag/Krig | Peloponnesiska kriget (431–404 f.Kr.) Slaget vid Kunaxa (401 f.Kr.) Slaget vid Sardes (395 f.Kr.) |

Tissafernes (fornpersiska: *Čiçafarnā; klassisk grekiska: Τισσαφέρνης, Tissaphérnēs), född cirka 445 f.Kr., död 395 f.Kr. i Kolossai, Frygien, var en akemenidisk statsman och fältherre. Han blev 413 f.Kr. satrap över Lydien och Karien och kom därefter att inta en framträdande militär och politisk ställning inom det akemenidiska riket. Han var verksam under Dareios II och Artaxerxes II.
Tissafernes ställning i västra Mindre Asien gjorde honom till en central aktör i det peloponnesiska kriget. Efter Kyros den yngres uppror mot sin broder, kung Artaxerxes II, där Tissafernes stått på kungens sida, återvände han hem och förde krig mot bland annat spartanerna. Efter ett nederlag mot kungen Agesilaos II vid Sardes 395 f.Kr blev han hemkallad och avrättad.
Namnet ”Tissafernes” (Τισσαφέρνης) är den grekiska återgivningen av det fornpersiska namnet *Čiçafarnā. Det är en sammansättning av de två leden *Čiça (”strålande” eller ”lysande”), och farnah (”glans” eller ”prakt”), och tolkas vanligen som ”med strålande glans”.
*Čiça är mångtydigt och kan även betyda ”ursprung” eller ”härkomst”, och förekommer i mediskan som *Čiθra, vilket återspeglas i namnformen *Čiθrafarnah. Namnet kan därav syfta både på personlig glans och hög börd, vilket innebär att namnet även har tolkats som ”av ädel härkomst”.
Mycket lite är känt om Tissafernes ursprung, och de samtida grekiska källorna ger ingen tydlig bild. Han tros ha fötts omkring 445 f.Kr. och tillhört en av det akemenidiska rikets mest inflytelserika och förnämsta adelsätter. En viktig epigrafisk uppgift gällande hans släkte återfinns i den lykiska inskriften på Xanthosobelisken, där Tissafernes beskrivs som son till en viss Hydarnes, som under 400-talet f.Kr. tjänstgjorde som satrap över Armenien.
Namnet tyder på en framstående härkomst. Den förste bäraren av namnet, Hydarnes den äldre, var en av de sju sammansvurna adelsmän som år 522 f.Kr. hjälpte Dareios I till makten, och ätten kom under de följande generationerna att inneha flera av rikets högsta militära ämbeten.

Tissafernes exakta plats i släktträdet är dock osäker och har blivit föremål för akademisk debatt. ”Hydarnes” förekommer i flera olika sammanhang, och något säkert släktskap kan inte fastställas. Tissafernes har även identifierats som broder till Stateira, som enligt den antika historikern Ktesias senare gifte sig med den blivande kungen Artaxerxes II. När Dareios II lät avrätta Stateiras broder Terituchmes och dennes familj efter en revolt, påstås Tissafernes ha skonats tack vare sina diplomatiska förtjänster. Dessa uppgifter är däremot omstridda och accepteras inte som säkra i modern forskning.
Kopplingen till sydvästra Mindre Asien var också central för hans ställning. Hos Xenofon framgår det att Tissafernes under 390-talet f.Kr. förfogade över en betydande privat egendom, en så kallad oikos, i Karien, vilket har tolkats som hans personliga och regionala maktbas. Det har föreslagits att detta antingen var hans förfäders hemvist eller egendom som han konfiskerat efter att ha slagit ned Amorges uppror i området 412 f.Kr.
Mot slutet av 400-talet f.Kr. gjorde Pissuthnes, satrapen över Lydien, uppror mot storkungen Dareios II. Det är osäkert vilka hans exakta avsikter var, men revolten innebar ett allvarligt hot mot den persiska kontrollen över västra Mindre Asien. Pissuthnes hade stöd av en betydande styrka grekiska legosoldater under befäl av den atenske befälhavaren Lykon, och lyckades under flera år upprätthålla sitt motstånd.
Enligt Ktesias sändes då Tissafernes tillsammans med två andra adelsmän för att slå ned upproret. Något större slag mellan de båda arméerna tycks dock aldrig ha ägt rum. I stället valde de kungliga befälhavarna att muta Lykon och hans legosoldater att överge Pissuthnes. Därmed tvingades han kapitulera, och efter att ha fått löfte om nåd följde han med Tissafernes till hovet i Susa, där Dareios II lät avrätta honom. Som belöning för sina insatser tilldelades Tissafernes omkring 413 f.Kr. Pissuthnes satrapi, medan Lykon erhöll flera städer och landområden för sitt förräderi.
Kort därefter tycks han även ha utnämnts till överbefälhavare för de akemenidiska styrkorna längs Mindre Asiens västkust. Thukydides beskriver honom som ”strateg över de nedre länderna”, en titel som sannolikt innebar en högre ställning än ett vanligt satrapämbete.