Tovning

Tovning är en teknik där fibrer arbetas samman till ett sammanhängande material utan föregående spinning och vävning. Tekniken förknippas framför allt med ull, vars fibrer lätt fäster i varandra. När tekniken används på redan tillverkade ylletyger kallas behandlingen valkning.

Tovning innebär att man med hjälp av såpa och varmt vatten arbetar samman, oftast kardad men ej spunnen och vävd eller stickad ull, till tyg eller färdiga produkter. Med metoden tillverkas vantar, strumpor, inläggssulor, hattar, västar, väskor men även filtar och täcken liksom konstverk. Vid tvätt av en ylletröja i för varmt vatten eller för hård bearbetning i tvättmaskinen krymper den och blir stabbig – den blir hoptovad genom bearbetningen i våt värme.

Ull har i naturligt tillstånd en förmåga att filta, tova ihop sig. Faktorer som påverkar filtningsförmågan hos ull är:

• Epidermiefjällen
• Fiberns krusighet
• Fiberns finhet
• Fiberns elasticitet
• pH-värdet hos valkvätskan
• Temperaturen
• Fiberns rörelsefrihet
• Fuktigheten
• Tryck och rörelse
• Tiden

Det som händer med ullen när den valkas eller tovas ihop är att epidermisfjällen som finns på ullfibern öppnar sig med hjälp av såpa och varmt vatten. När man sedan bearbetar ullen hakar fjällen i varandra. Det är på grund av att såpan är basisk som epidermisfjällen öppnar sig. Om man vill få dem att stänga sig kan man använda något surt, till exempel ättika. Ullen bör helst vara otvättad när man tovar eftersom lanolinet (ullfettet) hjälper till att valka ihop fibrerna samt ger det färdiga plagget bättre vattenfrånstötande förmåga.

Historia

Tovning har en lång historia och har haft stor betydelse i framför allt norra Asien och Europa. Gravfynd från norra Asien från 400-talet f.Kr. visar att filt användes både till släta tyger, bland annat för väggbeklädnader, och till mer konstfullt utformade föremål såsom klädesplagg och väskor.

I Norden finns gravfynd av tovning från 500-talet e.Kr. i Norge. Tovade föremål tillverkades under både järnåldern och medeltiden och förekommer bland annat i isländska sagor. En folklig tovningstradition levde senare kvar i norra Norge och Sverige samt i Finland och Östeuropa.

I bondehushåll tillverkades mindre plagg genom att materialet gnuggades mot ett refflat tovbräde med varmt vatten och såplösning. Metoden användes bland annat för manshattar, mössor, vantar och skor, men framför allt för sockor. Det var i regel kvinnor som utförde tovningen.

Källor