Rödklöver

Underarter och hybrider

Minst tre underarter till rödklöver har noterats.

Importerat rödklöverfrö har ofta varit orent. Därför har närliggande arter rotats i närheten av den rena rödklövern. Dessa arter har bildat hybrider, som i sin tur beblandat sig med varandra. Detta har medfört att rödklöver finns i många varianter med snarlika utseende, svåra att särskilja.

Förväxlingsarter

Åtminstone två arter kan vara förväxlingsarter. Detta gäller bland annatskogsklöver, Trifolium medium L. (1759, 1761), vars särskiljande drag är att den sprids med utlöpare och därför förekommer i stora bestånd. Dess stjälk är krokig, och blomhuvudena skaftade. Stiplerna är smalare än hos rödklöver. Arten är mer värme- och ljussökande och konkurreras i bland annat Finland lätt ut av vilda eller förvildade bestånd av den mer köldhärdiga och i vissa fall invasiva rödklövern.

Även den mer sällsynta alpklövern, Trifolium alpestre L. (1763), är en förväxlingsart. Särskiljande drag är foder med tjugo nerver, smala småblad och oftast ogrenad stjälk.

Naturlig förekomst

Rödklöver har biologiskt ursprung i den sydvästra delen av Eurasien – antingen i Mindre Asien eller Balkan.

Arten förekommer, med olika underarter, i hela Europa. Till Brittiska öarna kom den från Tyskland på 1600-talet. I södra Europa finns den vilda varianten främst i höglänta områden och bergskedjor. Arten finns även i Västra Asien och i nordvästligaste Afrika.

Underarten amerikansk rödklöver har en vid spridning i Nordamerika, framför allt i nordöstra USA, sydöstra Kanada och gränsområden mellan Kanada och USA nära stillahavskusten. Arten är ovanlig eller förekommer inte alls i prärieområden eller torrare områden i sydöstra USA, liksom i de nordliga skogs- och tundraområdena i norr.

Arten introducerades i början av 1900-talet i Argentina och Chile, även om spridningsorsaken inte är helt klarlagd. Den har även spridits till Nya Zeeland.

Rödklöver växer naturligt i nästan hela Sverige, och arten beräknas ha spridits till Sverige utan mänsklig omsorg. Utbredningen minskar mot norr, med få rapporterade förekomster i den i norra delen av fjällkedjan. 2025 noterades arten som livskraftig, i relation till den officiella rödlistebedömningen.

Arten förekommer i ett antal olika habitat. Detta inkluderar friska gräsmarker, havsstränder, åkermark och öppna gräsmarker. Den syns även ibland på mänskligt störd eller skapad mark, liksom på torra gräsmarker. Jordmånen bör vara pH = 6,6 … 7,6.

Odling och odlingshistoria

Europeisk odling av rödklöver infördes på 800-talet i Andalusien.

Odling av rödklöver sker i första hand ihop med olika gräsväxter. Fram till introduktionen på 1940-talet av syntetisk kvävegödsel var rödklöver och andra ärtväxter den huvudsakliga källan till kvävegödning på jordbruksmark.

Mellan 1980 och 2000 minskade jordbruksarealen med olika klöversorter från 9,5 miljoner till 6,0 miljoner hektar åkermark. Arten är dock även vanlig vid sådd av gräsmattor, där den ofta förekommer ihop med timotej. Inom Europeiska unionen är Frankrike, Tjeckien, Polen och Litauen länderna med de största arealerna rödklöver för produktion av frön till utsäde.

Rödklöver är den mest odlade ärtväxten i Sverige. I Sverige odlas rödklöver i hela Götaland och Svealand, och odlingen startade på allvar i början av 1800-talet. 2006 användes cirka 10 000 kvadratkilometer av hela Sveriges yta till vallodling, där rödklöver är en dominerande ärtväxt vid sådd.

Odling för foder

I det södra Sverige har rödklöver odlats som vallväxt sedan sent 1700-tal, mer allmänt även i övriga delar av landet vid slutet av 1800-talet. På grund av rödklöverns höga proteininnehåll är den en eftertraktad vallgröda. Dessutom är den mycket vädertålig och dess rötter ger en gynnsam miljö till bakterier (Rhizobium trifolii) vilka binder kväve ner i jordarna och således ökar näringstätheten för växterna.

Numera skördas den och ensileras innan den blommar, vilket illa drabbat bl a klöverhumlan (Bombus distinguendus).

Mat och i kulturen

Färska blommor och småskurna blad kan användas i sallader, soppor och i bakning. Bladen kan även användas till te, och hos nordamerikanska indianer har infusioner använts för att behandla olika krämpor – invärtes eller utvärtes som del av en lindrande salva efter giftiga bett. Den välsmakande nektarn kan sugas ut från blomman.

Blommorna kan torkas och malas till mjöl. Detta har enligt Carl von Linné varit vanligt på Irland under nödår.

Rödklöver är nationalblomma i Danmark. Den är sedan 1894/1895 även delstatsblomma i den amerikanska delstaten Vermont.

Bygdemål

I svenska bygdemål förekommer bland annat följande benämningar:

• Harapopå i Karleby socken och Gamla Karleby i Österbotten i Finland. Namnet avser själva blomhuvudet och används även för vitklöver.
• Mjölontuppor och rödväpling i Dalarna.

Noter