Trompe l'œil (av franska tromper ’bedra’ och œil ’öga’) eller illusionsmåleri, är en konstnärlig teknik som skapar en mycket realistisk optisk illusion av rymd och tredimensionella föremål på en tvådimensionell yta. Trompe l'œil, som oftast förknippas med måleri, lurar betraktaren att uppfatta målade objekt eller miljöer som verkliga. Skenperspektiv är en besläktad illusion inom arkitektur, och opkonst är en modern genre som främst arbetar med geometriska mönster.
Begreppet trompe l'oeil härstammar från konstnären Louis-Léopold Boilly som använde det som titel på en målning som han ställde ut på Parissalongen år 1800. Även om begreppet fick spridning först i början av 1800-talet, har den illusionistiska tekniken en betydligt längre historia. Det finns kända exempel från grekisk och romersk tid, bland annat i Pompeji. En typisk trompe-l'œil-väggmålning kan avbilda ett fönster, en dörr eller en korridor med syftet att ge sken av ett större rum.
En ofta återberättad historia från antikens Grekland handlar om en tävling mellan två berömda målare. Zeuxis (född omkring 464 f.kr.) skapade ett stilleben som var så övertygande att fåglar flög ner för att picka på de målade vindruvorna. Hans rival, Parrhasios, bad Zeuxis att bedöma en av hans målningar som hängde bakom ett par slitna gardiner i hans ateljé. Parrhasios bad Zeuxis att dra undan gardinerna, men när Zeuxis försökte insåg han att det inte gick, eftersom gardinerna var en del av Parrhasios målning – vilket gjorde Parrhasios till vinnare.
Under renässansen växte ett stort intresse för perspektivteckning fram. Men det finns tydliga exempel på denna fascination som är betydligt äldre. I slutet av 1200-talet använde exempelvis Giotto krfatiga perspektiv i sin svit om den helige Franciskus av Assisi. Många italienska målare under sen-quattrocento, däribland Andrea Mantegna (1431–1506) och Melozzo da Forlì (1438–1494), började skapa illusionistiska takmålningar, vanligtvis som fresker, där de använde perspektiv och tekniker som perspektiviska förkortningar för att skapa intryck av större rymd för betraktaren. Denna typ av trompe l'œil i takmålingar fick det egna begreppet "di sotto in sù", vilket betyder "nerifrån och upp" på italienska. Elementen ovanför betraktaren återges som om de sågs utifrån ett korrekt centralperspektiv med en flyktpunkt. Välkända exempel är Camera degli Sposi i Mantua och Antonio da Correggios (1489–1534) Jungfru Marie himmelsfärd i Parmas katedral.
På ett liknande sätt lade Vittore Carpaccio (1460–1525) och Jacopo de' Barbari (ca 1440 – före 1516) till små trompe-l'œil-detaljer i sina målningar och utforskade lekfullt gränsen mellan bild och verklighet. Det kunde till exempel handla om en målad fluga som såg ut att sitta på målningens ram, en gardin som verkade dölja delar av målningen, en papperslapp som såg ut att vara fäst vid en tavla, eller en person som tycktes klättra ut ur målningen.
Perspektivteorier under 1600-talet möjliggjorde än mer utstuderade arkitektoniska illusioner. När målare använde dessa tekniker för att "öppna upp" rummet kallas det för "quadratura". Exempel på detta är Pietro da Cortonas Den gudomliga försynens allegori i Palazzo Barberini och Andrea Pozzos Sankt Ignatius apoteos i taket på den romerska kyrkan Sant'Ignazio.Inredningen i jesuitkyrkor under 1500- och 1600-talen, i manieristisk och barock stil, inkluderade ofta sådana takmålningar. Dessa optiskt målade illusioner "öppnade" taket eller kupolen mot himlen med en avbildning av Jesu, Marias eller ett helgons himmelsfärd. Ett bra exempel är den illusionistiska kupolen i Jesuitkyrkan i Wien av Andrea Pozzo. Den är i verkligheten bara svagt välvd, men ger intrycket av att vara riktig arkitektur.
Målningar med trompe l'œil blev mycket populära i flamländskt och senare nederländskt måleri under 1600-talet, vilket utvecklades ur stillebenmåleriet. Den flamländske målaren Cornelis Norbertus Gysbrechts skapade en så kallad "chantourné"-målning som visade ett staffli med en tavla på. Chantourné betyder ordagrant "utsågad" och syftar på en trompe-l'œil-avbildning som är utformad för att stå fritt från en vägg. Den nederländske målaren Samuel Dirksz van Hoogstraten var en mästare på trompe l'œil och teoretiserade kring konstens roll som naturtrogen imitation av naturen i sin bok från 1678, Introduktion till målarkonstens höga skola, eller den synliga världen ("Inleyding tot de hooge schoole der schilderkonst: anders de zichtbaere werelt", Rotterdam, 1678).
En lekfull form av arkitektonisk trompe l'œil kallas "quodlibet". Den kännetecknas av realistiskt återgivna föremål som pappersknivar, spelkort, band och saxar som ser ut att ha lämnats framme av en slump. Det finns också trompe l'œil på bord och andra möbler, där till exempel en kortlek kan se ut att ligga på bordet. Ett exempel finns på Chatsworth House i Derbyshire, där en violin och stråke ser ut att hänga på en av innerdörrarna, vilket är en målning från omkring 1723 av Jan van der Vaart. Ett annat exempel finns i Painted Hall på Old Royal Naval College i Greenwich, London. Denna byggnad, ritad av Christopher Wren, målades av Sir James Thornhill och är ett klassiskt exempel på en barockstil populär i början av 1700-talet.
I och med fotorealismen på 1900-talet växte en ny form av trompe l'œil fram. Från 1960-talet och framåt, målade amerikanen Richard Haas och många andra stora trompe l'œil-väggmålningar på husfasader. Även den spanske målaren Salvador Dalí använde tekniken i flera av sina målningar.
Wikimedia Commons har media som rör Trompe l'œil.