Tukthus (ty. Zuchthaus) var förr benämning för större straff- eller tvångsarbetsanstalter. Genom "tukt", det vill säga sträng disciplin och ordnad sysselsättning, skulle fångarna göras till nyttiga samhällsmedlemmar.
De första tukthusen tillkom under 1500-talets senare hälft i England och Nederländerna. Med dessa förebilder anlades sedan tukthus i så gott som i alla europeiska länder. Motivet var den stora vinst, som tukthusen gav eller sades ge. En tid lär tukthusen ha gett dubbelt så mycket i intäkt som de kostade.
Det som utmärkte dessa anstalter, åtminstone de bättre av dem, var att fångarna hölls i konstant arbete. Tukthusen hade dock inte det uppfostrande och förbättrande inflytande som avsetts, utan blev i själva verket högskolor för laster och brott.
Det första tukthuset i Sverige anlades i Stockholm under Gustaf II Adolfs regering. År 1624 beordrar kungen tuktmästaren Joachim Firbrandt att anlägga ett barnhus med 100 platser för värnlösa och övergivna ungdomars upptuktelse.
På tukthusen intogs först landstrykare, tiggare och annat löst folk, samt kvinnor, medan manliga förbrytare sattes i arbete på fästningarna.
Även efter de stora förändringar som senare gjordes på fångvårdsanstalterna fortsatte benämningen tukthus att användas. I tysk, finländsk och dansk lag betecknade tukthusstraff (tukthusarbete) det som den svenska lagen kallade straffarbete.
Officiellt fanns tukthusstraffet kvar i Finland fram till 1975.