Turkduva
| Turkduva Status i världen: Livskraftig (lc) Status i Sverige: Nära hotad Status i Finland: Starkt hotad | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Duvfåglar Columbiformes |
| Familj | Duvor Columbidae |
| Underfamilj | Columbinae |
| Släkte | Streptopelia |
| Art | Turkduva S. decaocto |
| Vetenskapligt namn | |
| § Streptopelia decaocto | |
| Auktor | Frivaldszky, 1838 |
| Utbredning | |
 Turkduvans utbredningsområde, med introducerade populationer i rött. | |
Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor. Ursprungligen förekom den från sydöstra Europa österut till Japan, men spred sig kraftigt norr och väster under 1930-talet och framåt. Idag förekommer den över stora delar av Europa och har även införts till bland annat USA. Arten är långsträckt och ljust beigegrå med vit kant på stjärten och ett karakteristiskt svart band i nacken. Den uppträder nära människan, gärna i lummiga trädgårdar och parker med högvuxna äldre träd, men också vid ansamlingar av gårdar.
Utseende och läte
Turkduvan är en liten långsträckt duva som mäter 29–33 centimeter och har ett vingspann på 48–53 centimeter. Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea. På halssidan har adulten ett karakteristiskt svart vitkantat streck vilket juvenilen saknar på hösten De korta benen är rödrosa, näbben mörgrå och iris röd.
Sången är ett monotont do doo-do med utdragen och betonad andra ton och en lägre tredje ton. Ett annat ljud som turkduvan gör är att den utstöter ett hest ljud i flykten.
Burmaduvan (S. xanthocycla) som tidigare kategoriserades som underart till turkduvan är generellt mindre, mörkare och har gulare orbitalring runt ögat. De har liknande läte, där rytmen är samma men burmaduvans är inledningsvis ljusare medan de två efterföljande tonerna faller i tonhöjd.
Utbredning och systematik
Turkduvan häckar från Europa till Mellanöstern, Indien, Sri Lanka, västra Kina och Korea. Den har introducerats till Nordamerika och förekommer i Västindien, USA förutom i nordost, i södra Kanada förutom i öster, i södra Alaska, norra Mexiko lokalt till södra Mexiko. Den behandlas numera som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter. Tidigare inkluderades burmaduvan (S. xanthocycla) i turkduvan, men denna urskiljs idag som egen art.
Turkduvans utbredningsområde har utökats avsevärt sedan början av 1900-talet. Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det tempererade området, från sydöstra Europa till Japan. Men från 1930-talet spred den sig över Europa. Första individen observerades i Sverige 1949 och i början av 1950-talet konstaterades den första häckningen i Skåne. I väster nådde den Irland under 1960-talet och i Norden hade den då nått norr om polcirkeln. På 1970-talet introducerades den på Bahamas och spred sig därifrån till Florida 1982. 1999 hade den rapporterats från 22 stater i USA. Adulta fåglar är till största delen stannfåglar men juveniler är inte trogna sin födelseplats utan kan under en period leva som strykfåglar och kan då kolonisera nya områden.
Förekomst i Sverige
_-_Ystad-2016.jpg)
I Sverige förekommer turkduvan i städer och samhällen i södra och mellersta delarna samt lokalt i Norrlands kustland, norrut till Luleå.
Det första svenska fyndet av arten gjordes 1949, vilket följdes av en mycket kraftig expansion under 1960-talet då arten koloniserade södra och mellersta Sverige. Under denna period ökade beståndet snabbt i antal. Vid en riksinventering 1974–1975 beräknades populationen till 6 000–8 000 par, varav huvuddelen fanns i Skåne och på västkusten. Sedan mitten av 1970-talet har artens utbredningsområde förblivit i stort sett oförändrat, men det totala beståndet har minskat betydligt.
Ekologi
Biotop
Turkduvan uppträder främst i tätorter, gärna med äldre villabebyggelse men förekommer också i mindre samhällen och vid ansamlingar av gårdar. Den föredrar lummiga trädgårdar, parker och alléer med högvuxna äldre träd, gärna ädelgran, alm och liknande.
Häckning
Turkduvan kan genomföra sin häckning redan vid en ålder av 2,5–4 månader. Paret håller bara ihop under en häckningssäsong. Den är ganska orädd och häckar ofta nära bostadsområden. Paret bygger ett enkelt plattformsliknande bo av kvistar som placeras i träd eller buske, men ibland även på byggnader. Honan lägger två vita ägg som ruvas av båda föräldrarna i 14–16 dagar, och ungarna stannar i boet 18–20 dagar. Dess häckningssäsong är lång och den lägger flera kullar, vanligtvis två till fyra men flera förekommer och i mildare områden kan den även häcka vintertid.
Föda
Turkduvan äter övervägande vegetabilisk föda som ofta härstammar från mänsklig aktivitet. Främst äter den frön, groddar, gröna blad och i städer matrester som bröd och liknande. Betydande flockar kan samlas där det finns god tillgång på mat, till exempel säd. Bara i undantagsfall äter den insekter.
Status och hot
Internationella naturvårdsunionen bedömer hotstatus för turkduvan som livskraftiga globalt (LC). Beståndet tros bestå av mellan 40 och 75 miljoner adulta individer, varav det uppskattas 7,9–14,3 miljoner par i Europa. Arten tros inte vara utsatt för några större hot.
Status i Sverige
I Sverige har populationens bevarandestatus fluktuerat under 2000-talet. År 2025 ändrades statusen från livskraftig (LC) till nära hotad (NT). Bedömningen grundar sig på en kombination av populationsminskning och att arten försvunnit lokalt från tidigare områden. Under de senaste 15 åren beräknas det svenska beståndet ha minskat med cirka 25 %, en minskningstakt som ligger nära gränsvärdet för kategorin sårbar (VU). Populationen uppskattas till cirka 6 200 reproduktiva individer. Minskningen omfattar såväl antalet individer som förekomstarean och habitatkvaliteten.
Namn
Turkduvans vetenskapliga artnamn decaocto betyder "arton". Arten har fått namnet efter en grekisk myt om en hårt arbetande kvinnlig slav som beklagade sin lön bestående av 18 penningar. Hon bad att få bli frisläppt och förvandlades av gudarna till en duva som ekade hennes klagande.
Referenser
Noter
- 1 2 3 4 BirdLife International 2019 Streptopelia decaocto . Från: IUCN 2019. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 7 januari 2021.
- 1 2 3 4 Svensson, M., Grahn, J., Green, M., Lignell, N., Nilsson, J. & Tjernberg, M. (2023-2025). Rödlista 2025 – expertkommittén för fåglar, Uppsala: SLU Artdatabanken, läst 2026-04-25
- ↑ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av turkduva – Streptopelia decaocto” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.27960. Läst 22 mars 2022.
- 1 2 3 4 5 Svensson et al. (2009) s:218-219
- 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 Staav & Fransson (1991) s:272-273
- ↑ Romagosa, C. M. (2020). Eurasian Collared-Dove (Streptopelia decaocto), version 1.0. I Birds of the World (S. M. Billerman, red.). Cornell Lab of Ornithology, Ithaca, NY, USA. https://doi.org/10.2173/bow.eucdov.01
- ↑ Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.2). doi : 10.14344/IOC.ML.11.2.
- ↑ Erling, J., Lagerqvist, M., Asplund, G., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2022). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (1). https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2022/02/Rapport12-2022.pdf. Läst 14 februari 2022.
- ↑ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, S. M. Billerman, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2022. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2022 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26
- ↑ Wahlberg (1993) s:247
- 1 2 3 SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: turkduva (Streptopelia decaocto), läst 2026-04-25
- ↑ BirdLife International. 2015. European Red List of Birds. Office for Official Publications of the European Communities, Luxembourg.
- ↑ James A. Jobling (2010) The Helm Dictionary of Scientific Bird Names. Christopher Helm, London. ISBN 978-1-4081-2501-4
Tryckta källor
- Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. sid. 272-273. ISBN 91-1-913142-9
- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 218-219. ISBN 978-91-7424-039-9. https://archive.org/details/fagelguideneurop0000sven
- Wahlberg, Tage (1993). Kunskapen om fåglar: Alla häckande arter i Sverige (första upplagan). Stockholm: Rabén & Sjögren. sid. 247. 91-29-61772-3
Externa länkar
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
Wikimedia Commons har media som rör turkduva.
Wikispecies har information om turkduva.- Läten på xeno-canto.org
|