I den svenska databasen Dyntaxa används istället namnet Phellinus ferrugineofuscus för samma taxon. Arten är reproducerande i Sverige. Den mycket sällsynta arten ulltickeporing(Skeletocutis brevispora) växer enbart på döda ulltickor i urskogsartad granskog. Ulltickan är nära hotad (NT) enligt underlaget. Den är typisk art för taiga (9010), näringsrik granskog (9050) och landhöjningsskog (9030) i angivna biogeografiska regioner. I Götaland och delar av Svealand fungerar den dessutom som signalart för skyddsvärda granskogsmiljöer.
Ekologi
Ulltickan förekommer på döda granstammar som ligger på marken och kan växa på ved i flera nedbrytningsstadier, från relativt färsk till långt nedbruten. Den är särskilt vanlig i vissa äldre grannaturskogar i norra Sverige och mer sällsynt längre söderut. Den tycks i regel saknas i planterade, produktionsinriktade granbestånd. Genom vitrötan bidrar svampen till vedens nedbrytning och förändrar dess struktur. Men ur naturvårdssynpunkt är en annan egenskap särskilt viktig: arten är knuten till skogar där grov död granved bildas kontinuerligt.
Ett planterat granbestånd kan innehålla många granar men ändå sakna rätt kombination av grova lågor, nedbrytningsstadier och långvarig skoglig kontinuitet. Trädmängd och livsmiljökvalitet är inte samma sak.
Hot
De viktigaste hoten är avverkning och fragmentering av äldre granskog, brist på grov död ved och markstörningar i samband med skogsbruk.
Åtgärder
Eventuella åtgärder för artens bevarande som förs fram är att sydda kända förekomster genom exempelvis naturreservat eller biotopskydd där det är motiverat, bevara äldre granskog med lång kontinuitet, lämna hänsynsytor där skogsbruk annars skulle påverka arten, samt säkerställa kontinuerlig tillgång på grova granlågor i olika nedbrytningsstadier.
.jpg)