Uzbeker

Forntidens iranska folk i Transoxanien

Sogdierna, baktrierna och kharazmierna var iransktalande folk som bodde i Centralasien (Sogdien och Baktrien) före turkfolkens ankomst. De var bofasta, talade östiranska språk och hade hög utvecklad stads- och handelskultur.

Från 500-talet blev de gradvis turkifierade genom invasioner och assimilation med turkiska stammar som karluker och kipchaker. De antog turkiska språk och blandades etniskt.

Dagens uzbeker är delvis deras ättlingar, särskilt i de urbana områdena som Samarkand, Bukhara, Tashkent och Fergana.

Trots att uzbeker talar ett turkspråk, visar genetiska undersökningar att de står närmare iranska folk i Centralasien och Afghanistan än till turkspråkiga populationer.

Turkfolk

Majoriteten av dagens uzbeker (cirka 85 procent) talar dialekter som tillhör den karlukiska grenen av turkiska språk. De är huvudsakligen ättlingar till karlukiska turkfolk (inklusive karluk-turkifierat iranskt folk). Denna befolkning bildade bofasta kärnan i Transoxanien långt före shaybanid kipchak-uzbekernas ankomst och låg till grund för det språk och den kultur som senare blev uzbekiska.

Det moderna uzbekiska språket härstammar från Tjagataiskan, som var framträdande under Timuridriket. Tjagataiskan (och senare uzbekiskan) stärktes ytterligare under och efter Timuridernas fall och Shaybanidernas Uzbekkhanat, som slutligen formade det turkspråk och den identitet som moderna uzbeker har idag. Samtidigt avspeglar det uzbekiska språkets unika grammatik och ljuddrag.

Shaybaniderna (Kipchak Uzbeker)

När Shaybaniderna – ursprungligen kipchaktalande nomader – erövrade Transoxanien (nuvarande Uzbekistan) på 1500-talet, blev deras elitbeteckning ”uzbek” en etnisk benämning för hela regionens turkiskspråkiga befolkning, inklusive icke-kipchaker.

Majoriteten av befolkningen bestod av karluktalande turkar (nära besläktade med uigurerna), de var det urbana befolkningen i Timuridriket. De kipchaktalande shaybaniduzbekerna, som var i minoritet, assimilerades med den karlukska majoriteten och antog så småningom det karlukska språket, vilket utvecklades till dagens uzbekiska.

Under nutidens 2000-tal talar cirka 85–90 procent av uzbekerna en karlukisk dialekt, medan minoriteter i Khorezm och Surxondaryo bevarar kipchakiska eller oghuziska dialekter.

Även om timuriderna historiskt sett var fiender till de tidigare uzbekerna, betraktas de nu som en del av det uzbekiska kulturarvet av majoriteten av dagens uzbeker, eftersom:

• Tjagataiska (timuridernas språk) är en direkt föregångare till dagens uzbekiska.
• Majoriteten härstammar från karluker som levde i Timurid-riket långt före shaybanidernas erövring.

Denna process visar hur en politisk benämning (”uzbek”) kan utvecklas till en etnisk identitet för en bredare befolkning med olika ursprung.