| Vandringstrast | |
| | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Tättingar Passeriformes |
| Familj | Trastar Turdidae |
| Släkte | Turdus |
| Art | Vandringstrast T. migratorius |
| Vetenskapligt namn | |
| § Turdus migratorius | |
| Auktor | Carl von Linné, 1766 |
| Utbredning | |
Underarten T. m. confinis | |
Vandringstrast (Turdus migratorius) är en tätting som tillhör familjen trastar. Den förekommer i stort sett hela Nordamerika där den är mycket vanlig, men även i delar av Mexiko. Tillfälligt påträffas den i Europa, med bland annat två fynd från Sverige. IUCN kategoriserar den som livskraftig.
Vandringstrasten är en medelstor (22–25 cm) rätt kraftig trast, i formen lik björktrasten med långa vingar och kraftfull flykt. Stjärten är relativt lång och fötterna kraftiga. Den är karakteristiskt tomat- eller roströd på hela bröstet, övre delen av buken och kroppssidorna. Ovansidan är mörkgrå hos hanen, hos honan och första vinterdräkt brun. Huvudet är nästa svart med vita fläckar kring ögonen. Strupen är vit men grovt svartfläckad. Gamla fåglar har helgul näbb på våren, på vintern mörkare. I flykten syns rostfärgade undre vingtäckare och vita hörn på den mörka stjärten.

Sången består av en serie låga visslingar, ofta med två eller tre fraser som upprepas. Lätena liknar koltrastens, med bland annat smackande "tjåck-tjåck-tjåck" eller upprörda "kli-kli-kli". Även kluckande "pup" eller "piik" hörs, liksom fallande "shheerr" och i flykten mycket ljusa "sreel".
Vandringstrasten lever i stort sett hela Nordamerika, från Mexiko till norra Alaska. Den ses sällsynt i Europa, huvudsakligen under senhöst och vinter och allra oftast i Storbritannien där den observerats ett 30-tal gånger. I Sverige har vandringstrasten påträffats vid två tillfällen, 1988 i Bohuslän och 1994 i Östergötland, båda gånger i april. I Norden finns även ett fynd från Danmark i november 1994 och sju fynd från Island.
Vandringstrasten delas in i sju underarter med följande utbredning:
Sedan 2016 urskiljer Birdlife International och naturvårdsunionen IUCN confinis som den egna arten "sanlucastrast".

Vandringstrasten är en av Nordamerikas mest bekanta fåglar. Den häckar i nästan vilka öppna skogsmiljöer som helst, från tall-, gran- och lövskogar till parker och trädgårdar i stadsnära områden. Den ses ofta på gräsmattor och fält när den orädd födosöker efter daggmaskar, och hoppar då jämfota eller går några steg, stelnar och spanar uppmärksamt. Vintertid ses den ofta i stora flockar med hundratals eller tusentals individer. Födan består då mestadels av bär.

Vandringstrasten börjar häcka strax efter de återvänt till sin sommarbostad. Den är en av de första nordamerikanska arterna att lägga ägg. Normalt resulterar det i två till tre fågelungar per parningssäsong, som varar från april till juli.


Vandringstrastens population är mycket stor med över 320 miljoner individer på en yta av 16 miljoner km². Internationella naturvårdsunionen IUCN kategoriserar den som livskraftig.
|