De la Rue var son till grundaren av det stora kontorspappersföretaget med samma namn i London, Thomas de la Rue, och Jane (född Warren) Efter att ha avslutat sin utbildning vid Collège Sainte-Barbe i Paris började han arbeta i sin fars företag, men ägnade sin fritid åt kemisk och elektrisk forskning, och mellan 1836 och 1848 publicerade han flera artiklar i dessa ämnen.
År 1840 inneslöt han en platinaspole i ett vakuumrör och ledde en elektrisk ström genom den, vilket skapade en av världens första elektriska glödlampor. Konstruktionen baserades på konceptet att platinas höga smältpunkt skulle tillåta den att fungera vid höga temperaturer och att den evakuerade kammaren skulle innehålla färre gasmolekyler som reagerade med platina, vilket förbättrade dess livslängd. Även om det var en effektiv konstruktion gjorde priset på platina den opraktisk för kommersiellt bruk.
Dragen till astronomin av James Nasmyths inflytande konstruerade han år 1850 ett 13-tums spegelteleskop, först monterat i Canonbury, senare i Cranford, Middlesex, och med dess hjälp utförde han många teckningar av himlakroppar av enastående skönhet och trovärdighet.
De la Rues främsta berömmelse är hans banbrytande arbete inom tillämpningen av fotografikonsten inom astronomisk forskning. År 1851 uppmärksammades han på en daguerreotyp av månen av G.P. Bond, som visades på den stora utställningen samma år. Han var ivrig att efterlikna och använda den snabbare kollodiumprocessen och lyckades snart få fram utsökt definierade månbilder, vilka förblev oöverträffade fram till Lewis Morris Rutherfurds fotografier 1865. Hans bidrag präglas av namnet på månkratern De La Rue.
År 1854 vände han sin uppmärksamhet mot solfysik och i syfte att få en daglig fotografisk representation av solytans tillstånd konstruerade han fotoheliografen, som beskrevs i hans rapport till British Association, On Celestial Photography in England (1859), och i hans Bakerian Lecture ( Phil. Trans. vol. clii. s. 333–416). Regelbundet arbete med detta instrument, som invigdes i Kew 1858 av De la Rue, bedrevs där i fjorton år och fortsatte vid Royal Observatory, Greenwich från 1873 till 1882. Resultaten som erhölls under åren 1862–1866 diskuterades i två memoarer, med titeln Researches on Solar Physics, publicerad av De la Rue, tillsammans med professor Balfour Stewart och Benjamin Loewy, i Phil. Trans. (vol. clix. s. 1–110, och vol. clx. s. 389–496).
Foto av en total solförmörkelse taget av De la Rue 1860.
De la Rue var två gånger ordförande för Chemical Society, och även för Royal Astronomical Society (1864–1866) och 1862 mottog han guldmedaljen från det senare sällskapet. I juni 1850 valdes han till ledamot av Royal Society och utöver deras Bakerian-föreläsning 1862 tilldelades han 1864 Royal Astronomical Societys guldmedalj 1862, Royal Medal 1864 "för sina observationer av den totala solförmörkelsen 1860 och sina "förbättringar inom astronomisk fotografi".
↑Hartog, Philip Joseph (1897). "Rue, Warren de la" . In Lee, Sidney (ed.). Dictionary of National Biography. Vol. 49. London: Smith, Elder & Co. pp. 387–389.
12345En eller flera av föregående meningar innehåller text från en publikation som nu ärallmän egendom: Chisholm, Hugh, red. (1911). "De la Rue, Warren". Encyclopædia Britannica. Vol. 7 (11:e uppl.). Cambridge University Press. s. 945. Fotnoter:
Hartog, P. J.; Meadows, A. J. (revised) (2011) [2004]. "Rue, Warren de la (1815–1889)". Oxford Dictionary of National Biography (online ed.). Oxford University Press. doi:10.1093/ref:odnb/7447. (Subscription, Wikipedia Library access or UK public library membership required.)
