Wat Saket Ratchawora Mahawihan (thai: วัดสระเกศราชวรมหาวิหาร), vanligtvis förkortat till Wat Saket, är ett buddhistiskttempel (wat) i distriktet Pom Prap Sattru Phai i Bangkok i Thailand. Det ligger på Phu Khao Thong (”Gyllene berget”, ภูเขาทอง), en brant konstgjord kulle i Wat Saket-området, och ses ibland som en symbol för Bangkok.
Historik
Templet dateras tillbaka till Ayutthaya-eran, då det var känt som Wat Sakae (วัดสะแก). När Bangkok blev huvudstad renoverade kung Rama I (1737–1809) templet och gav det dess nuvarande namn. Namnet kan ungefär översättas till "tvätta håret"; man trodde att kungen vid sin återkomst från kriget stannade för att bada och tvätta håret här, innan han gick in i innerstaden.
Chedin (stupan) inuti Wat Saket innan den kollapsade.
Rama I:s sonson, kung Rama III (1788–1851), bestämde sig för att bygga en chedi av enorma dimensioner inuti Wat Saket. Chedin kollapsade dock under byggnationen, eftersom Bangkoks mjuka jord inte kunde bära tyngden. Under de närmaste decennierna fick den övergivna ler- och tegelstrukturen formen av en naturlig kulle och övertäcktes av ogräs. Lokalbefolkningen kallade den phu khao (ภูเขา, 'berg'), som om det vore ett naturligt inslag. Under den eran fungerade kullen också som ett utsiktstorn för soldater som var oroliga för fiendens arméers ankomst.
Under kung Rama IV:s regeringstid påbörjades byggandet av en liten chedi på kullen. Den färdigställdes tidigt under hans sons, kung Rama V:s, regeringstid (1853–1910) regeringstid och helgades genom att täckas med ett lager av guld. En relik av Buddha fördes från Sri Lanka av prins Pritsadang och placerades i chedin. De omgivande betongmurarna lades till på 1940-talet, för att förhindra att kullen eroderades. Det moderna Wat Saket byggdes i början av 1900-talet med carraramarmor.
Gamar i Wat Saket
Krematorium i betong nära Wat Saket cirka år 1900; de svarta prickarna på toppen av krematoriet är gamar som väntar på att få äta av kropparna. Krematoriet revs för att ge plats åt Men Pun-delen av Sommot Amon Mak-bron.
Gamstatyer till minne av kolerautbrotten, då gamar åt upp kropparna.
Under den tidiga Rattanakosin-perioden (mellan Rama I:s och Rama V:s regeringstid) undvik siameser regelmässigt kremeringar inom stadsmurarna, eftersom dessa troddes vara ogynnsamma. Wat Saket, som låg utanför det befästa området, blev således en frekvent utnyttjad plats för begravningar. Lik bars genom Pratu Phi, eller "spökporten", för att kremeras där.
År 1820, under kung Rama II:s regeringstid (1809–1824), spred sig ett utbrott av kolera från Pinang till Bangkok. Kolerautbrottert krävde sammanlagt över 30000 liv i huvudstaden. Wat Saket blev då stadens huvudsakliga mottagningsplats för de döda, tillsammans med Wat Sangwet i Banglamphu och Wat Choeng Lane i Sampheng. Det stora antalet kroppar blev dock övermäktigt för kremeringsanläggningarna att hantera, så många lik lämnades blottade i klostrets öppna områden och lockade till sig flockar av gamar som kom för att äta. Wat Saket blev därmed i praktiken en födoplats för gamar.
Kolerautbrotten återkom varje torrperiod fram till kung Rama V:s tidiga regeringstid. Den allvarligaste epidemin inträffade 1840 under kung Rama III:s regeringstid, då en av tio personer i Siam och dess omgivningar omkom. Det sista stora utbrottet inträffade 1881, med hundratals som dog varje dag.
Bilden av gamar som cirklar ovanför Wat Saket blev en gripande symbol för döden. FrasenRaeng Wat Saket (แร้งวัดสระเกศ, "gamar i Wat Saket") blev del av vardagsspråket, ofta parat med Pret Wat Suthat (เปรตวัดสุทัศน์, "Pret av Wat Suthat") – en trolig hänvisning till spöklika legender som omger templets väggmålningar.
Årliga händelser
En årlig festival hålls vid Wat Saket varje november. Den inkluderar en ljusprocession uppför Phu Khao Thong till chedin, som är insvept i en lång röd mantel – i likhet med "Hae Pha Khuen That"-festivalen vid Wat Phra Mahathat i Nakhon Si Thammarat-provinsen i södra Thailand. Anhängare skriver då sina namn och sina familjemedlemmars namn på manteln och ber, i tron att deras önskningar kommer att uppfyllas. Denna tradition har iakttagits sedan kung Rama V:s regeringstid.
Panoramabild från det gyllene berget.
Samtidigt äger en storslagen Loi Krathong-festival rum vid templet, ackompanjerad av sidovisningar och experimentella utställningar som Phi Krasue (ผีกระสือ; "ett svävande kvinnligt spökhuvud med glödande inälvor"), Dek Song Hua (เด็กสองหัว, "ett tvåhövdat barn"), Mia Ngu (เมียงู, "ormens fru") eller underhållande spel som Sao Noi Tok Nam (สาวน้อยตกน้ำ, "den lilla flickan faller i vattnet"). Festivalen är välkänd bland Bangkokbor. Det närliggande samhället Fort Mahakan var en gång ett nav för fyrverkeriindustrin, men efter rivningen av fortet och flytten av samhället har handel med fyrverkerier förbjudits.
Thailand
