
Yajna (IAST yajña), betyder bokstavligen "dyrkan, offer", och syftar i hinduisk tro på varje ritual som utförs vid en helig eld, ofta med ett mantra.
Yajna är en vedisk tradition, som närmare beskrivs i de vediska skrifterna inom Brahmana och framför allt i Yajurveda ("offerformlernas veda"). Traditionen har utvecklats från att ge elden mat- och dryckesoffer, till mer symboliska offer till en eld som representerar eldguden Agni i den tidiga indiska mytologin.
Texter som relaterar till yajna-ritualer brukar kallas Karma-kanda, vilket i översättningen ungefär betyder “rituella verk”. Detta i contrast till Jnana-kanda som betyder “kunskapsverk” och huvudsakligen återfinns i Upanishaderna. Att fullfölja yajna-ritualer på ett korrekt sätt var något som Mīmāṃsā-inriktningen inom hinduisk filosofi ägnade sig åt.
Yajna har fortsatt att spela en viktig roll över århundradena för hinduernas övergångsriter, till exempel bröllop. Moderna hinduiska tempelceremonier och hinduiska festivaler utför alltjämt yajna-ritualer eller motsvarande ritualer baserade på Agamas.
Ordet yajna, (sanskritयज्ञ; IAST yajña), har sin rot i sanskrits yaj som betyder 'att dyrka', 'ära', 'se upptill' och dyker upp i den tidiga vedaska litteraturen omkring 2000 år f.Kr.
Yajna har en trefaldig betydelse när det kommer till dyrkandet av gudomen, enligt Nigal: puja, enhet (sangatikarana) och välgörenhet (dána).
Ordet har en koppling till det avestiska ordet yasna, som gäller zoroastrismens gudstjänst. Emellertid är ritualerna där kopplade till vattnet och inte till elden.
I bland annat Gautama Dharmasūtra räknas 21 typer av yajna upp, fördelade på tre grupper om sju: pākayajña, haviryajña och somayajña.
Pākayajña – husliga offer där bland annat tillagad föda används som offergåva.
Haviryajña – offer med havis, det vill säga olika slags offergåvor. Hit räknas bland annat agnihotra, darśa-pūrṇamāsa, cāturmāsya och sautrāmaṇi.
Somayajña – offer där den rituella drycken soma spelar en central roll. De sju formerna är agniṣṭoma, atyagniṣṭoma, ukthya, ṣoḍaśin, vājapeya, atirātra och āptoryāma.
De sju haviryajña och de sju somayajña behandlas i shrautasutrorna, medan pākayajña hör till de husliga riter som behandlas i gṛhyasutrorna.
En annan indelning är pañca-mahāyajña (”de fem stora offren”), fem återkommande religiösa plikter för en husfader: deva-yajña (gentemot gudarna), pitṛ-yajña (gentemot förfäderna), bhūta-yajña (gentemot levande varelser), manuṣya-yajña (gentemot människor) och brahma-yajña (förknippat med studiet eller recitationen av Veda).
De vediska offren och ritualerna utvecklades över tid, med de största förändringarna under första årtusenden f.Kr. Förändringar som senare anammades av t.ex. buddhismen. Under den tidigare vediska perioden innefattade offren ofta djuroffer. Med tiden blev offren mer symboliska till sin karaktär, där mantran ersatte det fysiska offret. De yttre ritualerna kom att ersättas med inre offer som utfördes ”inom den mänskliga kroppens skal”. Denna förflyttning från yttre handlingar, karma-kanda, till inre kunskap, jñana-kanda, beskrivs ingående i sutror som behandlar offer, men även i upanishader, som Brhad-aranyaka-upanishad, Chandogya-upanishad, Kausitaki-upanishad och Pranagnihotra Upanishad.