Zeemaneffekten är en magnetooptisk effekt, där en delning av en spektrallinje uppstår i ett magnetfält. Den har fått sitt namn efter Pieter Zeeman, som 1896 beskrev fenomenet för första gången.
Effekten gavs en teoretisk tolkning av Hendrik Lorentz, och det gemensamma arbetet av Zeeman och Lorentz gav dem Nobelpriset i fysik 1902.
Motsvarande effekt av ett elektriskt fält kallas Starkeffekten.
