Ödrift innebär drift av en avgränsad del av ett elnät utan förbindelse med omgivande elnätsområden.
Vid stora strömavbrott kan det finns behov av att elförsörjningen sker med hjälp av ödrift i vissa områden i väntan på reparation av ledningarna till resten av elnätet. Området med ödrift måste ha tillräckligt stor reglerstyrka med förmåga till spännings- och frekvensreglering.

Oavsiktlig ödrift, till exempel frånkoppling av ett område med egen produktion, till exempel med solpaneler, kan ge problem:
Det är därför viktigt att produktionsanläggningar utan egen förmåga eller kapacitet för spännings- och frekvensreglering frånskiljs om omgivande nät blir otillgängligt.
Vid återgång från ödrift till ihopkopplat nät måste avvikelserna i frekvens, fas och spänning mellan de två näten vara "små" för att undvika stora effektsvängningar och våldsamma inkopplingsförlopp.
Inför hopkoppling måste frekvens, fas och spänning regleras i ödriftnätet så att skillnaderna är inom fastställda gränser, varefter sammankoppling kan ske med utrustning för fasning (synkronisering).
Om detta inte låter sig göras är alternativet att göra ett kort avbrott på ödriftnätet.
I elektrifieringens början bestod elnätet av en mångfald Ö-driftsnät av både lik och växelströmsnät. Sedermera byggdes växelströmsnäten ihop genom samarbete/samkörning eller att mindre elektriska föreningar köptes upp av större bolag, med detta följde också en standardisering av distributionspänningar samt frekvenser. Denna omstrukturering pågick under första hälften av 1900-talet innan de flesta elnäten övergick i ett landsomfattande sammankopplat nät.