Biografi
Slotte var son till lantdagsmannen Carl Johan Slotte och Anna Elisabeth Varila. Brodern Karl Fredrik Slotte blev en känd fysiker. Hans dotter Anna Lisa var gift med den norska professorn i nynorska Johs. A. Dale.
Som tolvåring sändes Slotte till elementarskolan i Gamlakarleby, därifrån han utexaminerades 1878. Han fortsatte sin skolgång i Åbo, där hans litterära ambitioner vaknade under inflytande av skolkamrater som odlade verskonst och prosa. Han avlade studentexamen 1882 och inskrevs vid universitetet i Helsingfors, där han började med den obligatoriska preliminärexamen i teologi – fadern ville att han skulle bli präst – och åhörde föreläsningar i bland annat latin, filosofi och estetik. Efter tre år utan konkreta resultat drog fadern in sitt understöd.
Som ung student engagerade sig Slotte i den österbottniska studentavdelningens språkstrid på den svensksinnade sidan. Hösten 1882 blev han medredaktör för den handskrivna tidningen Uleåborgare-Wasaiter och invaldes i en kommitté för insamling och utgivning av folkvisor och folksagor; uppteckningarna tillföll senare Svenska litteratursällskapet i Finland. Han gifte sig 1890 med Maria Feodorovna Golovatscheff.
Slotte fortsatte sina teaterstudier i Tyskland och Danmark 1886 och studerade vid Svenska Teaterns elevskola 1886–1887.
Slotte arbetade som folkskollärare i Helsingfors från 1888 och som lärare vid Konstföreningens centralskola 1890–1893. Sitt egentliga livsverk som lärare utförde han vid Nikolaigatans (senare Snellmansgatans) folkskola, där han var verksam i nästan fyra decennier. Från 1906 fungerade han som sekreterare i Finlands allmänna slöjdförening, där han gjorde en banbrytande insats för att återuppliva den gamla hemslöjden genom kurser, tävlingar och utredningar. Finska handarbetets vänner är en direkt avläggare till Slöjdföreningen.
Under 1890–1907 skrev han teater- och litteraturkritik för Hufvudstadsbladet. Han var scenisk ledare vid Svenska folkteatern i Helsingfors samt föreståndare och lärare vid dess elevskola 1902–1904. Slotte var en av eldsjälarna bakom idén att skapa en finlandssvensk teater, med inhemska artister.
Författarskap
Som författare blev Slotte känd för sina folkliga skådespel. Han debuterade med det dramatiska stycket En svag stackare (1892). Hans främsta drama, Den stora islossningen, hade premiär på Svenska teatern den 15 november 1910 och utspelas i hans hemtrakt under 1900-talets första årtionde. Pjäsen genomsyras av en oro för att det svenska språkets och den nedärvda kulturens ställning skulle försvagas som följd av industrialisering, socialism och finsk inflyttning i tidigare agrara, svenska miljöer.
Slotte var från 1907 medlem av föreningen Brage, vars uppgift var att vårda och främja den svenska kulturen i Finland. Han var i två decennier en hängiven brageit och styrelseledamot, och från 1914 regissör för den dramatiska sektionen. År 1908 vann han under pseudonymen Sebastian Friis Brages dramatiska pristävlan med folkpjäsen Nej ta hålen nan målar min stugå rö! Inom Brage inledde han ett samarbete med föreningens ordförande Otto Andersson, som tonsatte hans dikter och med tiden kom att samarbeta med honom fram till hans död. Tillsammans med Andersson skapade Slotte en ny lyrisk-musikalisk genre av stor betydelse för den finlandssvenska identiteten.
Diktsamlingen Sånger och syner (1918) innehåller flera texter till gamla folkmelodier, bland annat de senare allmänt sjungna Slumrande toner och Plocka vill jag skogsviol, vilka hör till de mest sjungna visorna i Svensk-Finland. Slumrande toner skapades som lystringssång för Brage och har beskrivits som en poetisk omarbetning av föreningens stadgar. Häftet Toner från stugor och stigar (1913), med texter av Slotte, Ernst V. Knape och Jonatan Reuter till folkmelodier, har haft stor betydelse för uppbyggandet av en finlandssvensk identitet och sångrepertoar. Slotte skrev även folklivsskildringar.
Hans arkiv finns hos Svenska litteratursällskapet i Finland.
