Alice Prin

Kiki de Montparnasse
Prin och Tsuguharu Foujita i Paris 1926.
FöddAlice Ernestine Prin
2 oktober 1901
Châtillon-sur-Seine, Frankrike
Död23 mars 1953 (51 år)
Paris sjunde arrondissement, Frankrike
BegravdThiais parisiska kyrkogård och Montparnassekyrkogården
Medborgare iFrankrike
SysselsättningSkådespelerska, sångerska, danserska, konstmodell, målare, modell
PartnerMan Ray
Redigera Wikidata

Alice Ernestine Prin, född 2 oktober 1901 i Châtillon-sur-Seine, död 29 april 1953 i Paris, var en fransk kabarésångerska, målare och musa mest känd under artistnamnet Kiki de Montparnasse. Hon framträdde i och bidrog till att forma 1920-talet i Paris, de så kallade années folles ('galna åren').

Prin var välkänd i de bohemiska miljöerna i Paris och en de mest välkända konstmodellerna i den avantgardistiska konsthistorien. Hon sammanlevde under 1920-talet med Man Ray. Hans Le Violon d'Ingres, med Prin som modell, är ett av hans och surrealismens mest kända fotografier.

Under Prins senare år verkade hon återkommande som sångerska på barer och scener runtom i Paris. Dessa år präglades delvis av missbruk och att andra världskriget förvandlade konstnärsmiljön i Paris. 1953 avled hon, märkt av sjukdom.

Biografi

Uppväxt och tidiga arbeten

Prin föddes som utomäktenskapligt barn till den då 19-åriga Marie Ernestine Prin i en småstad i Bourgogne. Dessförinnan hade modern fött två barn som dött tidigt. Sedan modern flyttade till Paris uppfostrades den unga Prin under knappa villkor av sin mormor och tillsammans med sina kusiner som också de var föräldralösa eller övergivna av sin far. Prins gudfar ägnade sig åt spritsmuggling, vilket introducerade den unga flickan både till alkoholkonsumtion och till sånguppvisningar på mindre restaurangscener. Vid tolv års ålder flyttade Prin till sin mor i Paris, där denna livnärde sig via arbete på tryckeri. Prin inledde skolgång i staden, och Marie Prin siktade på en framtid för sin dotter inom samma bransch som hon själv.

Studierna varade dock bara ett år. Därefter lät Marie Prin dottern arbeta som sömmerskeelev och därefter på en fabrik där man reparerade sulorna på soldatkängor; första världskriget hade nu inletts. Därefter började Prin tjäna pengar via ett antal olika enkla arbeten. Detta innefattade på skofabrik, i tryckeri och på bageri. Under denna tid började hon sminka sig, bland annat genom att använda en krossad geranium för att ge färg åt kinderna.

Tidigt modellarbete

1917 arbetade Prin en tid som alltiallo på bageri. Hon kände sig utnyttjad av den kvinnliga bageriföreståndaren, protesterade och avskedades därefter. Detta skedde bland annat efter att hon svärtat sina ögonbryn med sot från utslocknade tändstickor och beskyllts för att likna en prostituerad. För att kompensera bristen på inkomster började Prin i hemlighet posera naken för olika skulptörer. Hon beskrev det hela i sina memoarer som "det kändes lite underligt att klä av mig" men noterade att detta verkade vara vanligt i konstvärlden. Prins nakenmodellande ledde till osämja mellan mor och dotter, och en dag trängde den uppretade modern in i en konstnärs ateljé. Hon beskyllde sin dotter för att vara en skamlös prostituerad, gjorde henne arvlös och kastade ut henne på gatan.

Utan vare sig pengar eller bostad bestämde sig den 16-åriga Prin för att fortsätta arbetet som konstmodell. Via konstnären Chaim Soutine blev hon bekant med ett stort nätverk av konstnärer och intellektuella, där hon fick husrum och ibland sålde sexuella tjänster. I bekantskapskretsen fanns nu Maurice Utrillo, Jean Cocteau, Moïse Kisling, Tsuguharu Foujita och Amedeo Modigliani. Hos Utrillo "modellade" hon, även i samband tillverkning av rena landskapsmålningar (utan att hon syntes i bild). Prin verkade som modell hos Kisling under hela 1920-talet.

Runt 1918 inledde Prin en romantisk relation med Maurice Mendjisky, en konstnär som anses ha skapat smeknamnet "Kiki". Dessförinnan hade hon mellan 1916 och 1918 haft ett förhållande med den elva år äldre Noël Delecœuillerie, en soldat som återkom skadad från skyttegravskriget. 1918 gifte de två sig. Hon var ihop med och bodde hos Mendjisky fram till 1922.

Som en vacker mörkhårig flicka blev Prin en populär modell i Paris, och hon poserade även för rent erotiska foton ("franska kort"). Eftersom hennes pubeshår var så glesa, "tecknade" hon ibland fejkat hår med hjälp av träkol. Allteftersom hennes namn blev mer känt, blev hon något av en lokal celebritet och symbol för Montparnasse-kvarterens icke-normativa livsföring och motstånd mot den franska småborgerligheten.

1920-talet

Mendjinsky målade ett antal porträtt av Prin. Under 1920-talet skulle hon agera modell för och som "musa" inspirera nästan alla ledande avantgardekonstnärer i den franska huvudstaden. I början av 1922 närvarande hon vid öppnandet av baren Bœuf sur le Toit, den kanske mest centrala vistelseplatsen under 1920-talets "années folles" i Montparnasse.

Åren med Man Ray

Under senhösten 1921 blev Prin – medan Mendjisky en tid befann sig på Franska rivieran – bekant med Man Ray Han hade anlänt till Paris i juli samma år, och som nära vän till Marcel Duchamp blev han snabbt del av den dadaistiska gemenskapen i staden. Inledningsvis hade han försökt sig på måleri, men efter en misslyckad första utställning övergick han till fotokonsten. En av Rays mest anlitade modeller blev Prin, och därutöver hade de två en intensiv kärleksrelation fram till 1929.

1923 framträdde hon i hans film Le Retour à la raison, en kortfilm som väckte skandal eftersom den enligt André Breton och några till ansågs bryta mot dadaismens regelverk. Filmen kan trots detta ha gett henne inspiration till att försöka sig på en filmkarriär. I slutet av juli reste Prin, efter ett gräl med Man Ray, till USA; med på resan fanns enligt Rays självbiografi ett amerikanskt par som bestämt sig för att lansera henne inom filmen. Enligt andra vittnen medföljde hon en amerikansk journalist vid namn Mike. Framme i USA försökte hon väcka filmbolagens intresse, i första hand hos Famous Players (senare namnbytt till Paramount) och dennes konstnärlige ledare Cecil B. DeMille.

Filmkarriären gick dock i stå, och hennes älskare reste iväg till Saint Louis. Ray bekostade hennes returresa till Europa, varefter de två återförenades.

Den mest kända bilden av Alice Prin är ett surrealistiskt fotografi från 1924 av Man Ray. Fotot Le Violon d'Ingres(en) visar hennes nakna rygg, påminnande om en violin med dess f-hål målade i svart på hennes rygg på det framkallade fotot; detta skulle likna hennes kropp vid ett musikinstrument (jämför Gitarrlektionen av Balthus). Målningen har beskrivits som surrealismens mest ikoniska fotografi och som ett förtingligande av kvinnokroppen. 2022 såldes originalfotografiet på auktion för drygt 12 miljoner US-dollar – det högsta priset dittills för ett fotografi. I juni det året publicerade André Breton fotot i det sista numret av hans litterära tidskrift Littérature.

Två år senare skapade Man Ray fotot Noire et blanche. Där håller Prin upp en mörk afrikansk mask nära sitt bleka ansikte. Bilden publicerades 1928, i tidningen Variétés.

I början av 1929 trycktes den underjordiska publikationen 1929. Häftet innehåller bland annat pornografiska parodier av kristna lovsånger författade av Louis Aragon och Benjamin Péret. Bland illustrationerna föreställande de fyra årstiderna – foton tagna av Man Ray – finns oigenkännligt Prin och Ray som har samlag. På vägen från det belgiska tryckeriet beslagtogs upplagan av den franska tullen.

1920-talet i övrigt

I maj 1922 blev Prin bekant med konstkännaren och författaren Henri-Pierre Roché. Det var han som föreslog för Prin att hon själv skulle börja måla, och 1924 började hon även kunna tjäna pengar på sitt måleri. Senare under sommaren blev hon bekant och så småningom oskiljaktig vän med Thérèse Maure, med smeknamnet "Treize" ('Tretton'). Under hösten fick en av Foujitas tavlor med Prin som modell, Le Nu couché à la toile de Jouy, stor uppmärksamhet under Höstsalongen.

Efter hemkomsten från USA 1923 (se ovan) började Prin nu själv arbeta som konstnär, parallellt med fortsatt modellande och roller i flera filmer av avantgardistiskt slag. Vid samma tid började Prin framträda på kabaréscenen hos Le Jockey Club i Montparnasse, den första nattklubben i Montparnasse som öppnade i november 1923. Väninnan "Treize" lärde henne även att dansa cancan.

En framgångsrik första utställning med 27 av Prins egna tavlor ägde rum i mars 1927 på galleriet Au Sacre du Printemps i Paris. Två år senare publicerade hon sina memoarer med ett förord av Ernest Hemingway (ett av två förord som han skrev under sin levnad). Självbiografin, som ger personliga inblickar i den bohemiska konstnärsmiljön i 1920-talets Montparnasse, publicerades först kapitelvis i tidskriften Paris-Montparnasse och översattes tre år senare till engelska. På grund av vissa "osedliga" inslag i texten förbjuds boken i USA, och den återkom därefter i amerikanskt tryck först 1996.

1930-talet

1930 verkade relationen med Man Ray vara över. Hon bodde under hösten i en villa som hon delade med journalisten och tecknaren Henri Broca. Senare drabbades han dock av psykisk ohälsa och får lov att interneras.

Under 1930-talet fortsatte Prin sin medverkan i olika filmer och med framträdanden på kabaréscenen. Hon arrangerade även röstupptagningar av sin röst under 1930- och 1940-talet. Prin fortsatte att agera musa för olika fotografer, skulptörer och målare trots sin tilltagande vikt. Under 1935 och 1936 spelade hon på Cabaret des Fleurs, där hon bland annat inledde ett samarbete som "Les Vega Sisters" med den unga dansösen Margot Vega.

I samband med världsutställningen 1937 öppnade Prin sin egen kabaré, som del av kedjan Babel. Där kom den unge sångaren Charles Trenet att göra debut på scenen.

Prin hade en omfattande konsumtion av alkohol och kokain, även om hon upprepade gånger försökte sluta. En tilltagande övervikt gjorde att hon 1931 helt slutade konsumera spritdrycken, men istället ökade intaget av kokain. Både 1939 och 1946 arresterades hon för bruk av kokain, och flera gånger tvangs tillbringa en tid på institution. Redan 1936 genomgick hon en första avvänjningskur, och året efter var hon intagen för en ny avvänjningskur.

Även Prins mor hade alkoholproblem. För att kunna bekosta moderns sjukhuskostnader genomförde hon under februari och mars 1932 en serie framgångsrika scenframträdanden på Bal Musette i Berlin. Under Prins vistelse i Tyskland hann dock modern avlida.

1938 påbörjade Prin en omarbetning av sin självbiografi. Den kom dock inte att ges ut under hennes levnad men publicerades slutligen 2005 under titeln Souvenirs retrouvés. 1939 spelade Prin in sin första skiva, där hon ackompanjerad på dragspel av sin tidigare sambo Dédé Laroque presenterade sångerna "Les Marins de Groix" och "Le Retour du marin".

Efter krigsutbrottet i september 1939 inkallades Laroque i armén, vilket innebar att han inte längre kunde ackompanjera Prin på scenen. Efter svårigheter att hitta en passande ackompanjatör/orkester tilltog hennes missbruk av kokain, och sent på året arresterades hon för innehav av drogen och fick tillbringa en tid på anstalt.

Senare år

I början av 1940 utkom Prins andra skiva. Låtarna denna gång var "La Volerie" och "Sur les marches du palais". Ett par månader senare kom den tredje skivan, med "Là-haut sur la butte" och "Le Long de la Taimes"; båda skivorna hade spelats in under 1939 och med Laroque som ackompanjatör.

Sommaren 1940, efter Tysklands ockupation av Frankrike, lämnade Man Ray Frankrike. Prin och Ray skulle inte återses förrän i början av 1950-talet. Under 1942 öppnas nattklubben Le Jockey på nytt, och den arbetslösa Prin återkommer till dess scen. Den nye ägaren av nattklubben misstänktes dock vara informatör åt Gestapo.

Sedan 1941 sammanlevde Prin med en rörläggare som återkommande var våldsam. Först 1945 avslutades relationen efter hjälp från Laroque, varefter denne bjöd in Prin att stadigvarande bo som inneboende (han hade själv en ny sambo). 1947 sjöng hon på pianobaren Chez Adrien, och under året träffade hon både Raoul Dufy och Louis Armstrong.

1951 återsågs Ray och Prin på nytt, i samband med att han återkom till Paris. Prin hade nu, efter sitt mångåriga missbruk av olika preparat, förlorat sin sångröst.

23 mars 1953 avled Alice Prin. Hon var då utfattig och präglad av sjukdom.

Eftermäle

Fransk pressbild (från Franc-Tireur) från begravningen av Alice Prin på cimetière de Thiais. Längst fram fr.v.: Georges Florian, Thérése Maure och Tsuguharu Foujita.

Till Prins begravning samlades en skara konstnärer och beundrare, vilka följde processionen till kyrkogården i Thiais. Den amerikanska tidskriften Life publicerade en tresidig dödsruna i sin utgåva för 29 juni samma år, där slutorden från en av hennes vänner sa "Som vi skrattade, gudars som vi skrattade". Tsuguharu Foujita anmärkte att de härliga åren i Montparnasse i och med Prins död nu var för evigt förbi.

Långt efter sin död kvarstår Prin, både som modell och konstnär, som ett förkroppsligande av det frimodiga, vågade och kreativa i mellankrigstidens Montparnasse. 1989 beskrev biograferna Billy Klüver och Julie Martin henne som "en av 1900-talets första verkligen självständiga kvinnor". En varietet/hybrid i dagliljesläktet har, till hennes ära, fått namnet Kiki de Montparnasse.

2007 publicerades Kiki de Montparnasse, en biografisk seriebok skapad av Catel Muller(en) (bild) och José-Luis Bocquet (text). 2011 översattes boken till svenska.

Produktioner

Böcker

Filmografi

Galleri

Kommentarer

  1. ↑ Fotots titel var både en anspelning på Jean-Auguste Ingres målning La Grande odalisque och det franska uttrycket "le violon d'Ingres" med betydelsen hobby.

Referenser

  1. 1 2 3 4 födelseattest, läs online, läst: 18 februari 2022.[källa från Wikidata]
  2. ↑ Kiki de Montparnasse, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 297857.[källa från Wikidata]
  3. ↑ SNAC, SNAC Ark-ID: w6d79hsw, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ↑ Find a Grave, Find A Grave-ID: 8954868, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  5. ↑ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform.[källa från Wikidata]
  6. ↑ läs online, books.google.fr .[källa från Wikidata]
  7. ↑ Libris, Kungliga biblioteket, 21 juni 2016, Libris-URI: 0xbfn6jj4sx4s2q, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  8. 1 2 Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1188927387749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  9. Bocquet, José-Louis (text) & Catel (bild): Kiki de Montparnasse, Casterman, 2008, ISBN 978-2-203-01807-5 (franska), Läst 14 augusti 2026.
    1. ↑ sid 371, 379
    2. 1 2 3 4 5 sid 374
    3. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 sid 371
    4. 1 2 3 4 5 6 sid 372
    5. 1 2 3 4 5 sid 373
    6. 1 2 3 sid 375
    7. 1 2 3 4 5 sid 377
    8. 1 2 3 4 5 6 7 sid 378
    9. 1 2 3 4 5 6 sid 379
  10. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 ”Kiki de Montparnasse | Biography, Man Ray, Art, & Facts” (på engelska). www.britannica.com. https://www.britannica.com/biography/Kiki-de-Montparnasse. Läst 9 augusti 2026.
  11. 1 2 Grouvier, Kelly (23 oktober 2025). ”'It transforms a person into a thing': Why there's more to Man Ray's iconic nude Le Violon d'Ingres than it seems” (på brittisk engelska). www.bbc.com. https://www.bbc.com/culture/article/20251021-the-key-to-man-rays-le-violon-dingres-disturbing-erotic-power. Läst 14 augusti 2026.
  12. 1 2 3 4 Brassaï (1976). The Secret Paris of the 30's. Översatt av Miller, Richard. New York: Pantheon Books. ISBN 0-394-40841-1 – via Internet Archive. sid 135–139
  13. 1 2 Blume, Mary (12 juni 1999). "Kiki of Montparnasse Is Brought Back to Life". The New York Times. New York City. Läst 9 augusti 2026.
  14. 1 2 ”Le Violon d’Ingres | photograph by Man Ray” (på engelska). www.britannica.com. 14 juli 2026. https://www.britannica.com/topic/Le-Violon-dIngres. Läst 9 augusti 2026.
  15. ↑ Weber, Nicholas Fox (30 augusti 1999). ”The Balthus Enigma” (på amerikansk engelska). The New Yorker. ISSN 0028-792X. https://www.newyorker.com/magazine/1999/09/06/the-balthus-enigma. Läst 9 augusti 2026.
  16. 1 2 Baxter, John (2014). The Golden Moments of Paris: A Guide to the Paris of the 1920s. New York: Museyon. ISBN 978-0-9846334-7-0 – via Internet Archive. sid 16
  17. ↑ Braude, Mark (4 augusti 2022). "How Kiki de Montparnasse Made Her Life Into a Work of Art". Literary Hub. New York City: Grove Atlantic. Läst 9 augusti 2026.
  18. ↑ Klüver, Billy; Martin, Julie (1989). Kiki's Paris. Paris: Flammarion. ISBN 978-0-8109-1210-6 – via Google Books.
  19. ↑ ”Plant database entry for Daylily (Hemerocallis 'Kiki De Montparnasse') with 21 data details.” (på engelska). garden.org. https://garden.org/plants/view/23843/Daylily-Hemerocallis-Kiki-De-Montparnasse/. Läst 9 augusti 2026.
  20. ↑ ”Kiki De Montparnasse” (på amerikansk engelska). American Daylily Society. https://daylilies.org/cultivar/kiki-de-montparnasse/. Läst 9 augusti 2026.
  21. ↑ Dahlbäck, Johan (28 november 2011). ”Catel Muller José-Louis Bocquet | Kiki från Montparnasse”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/kultur/litteratur/litteraturrecension/catel-muller-jose-louis-bocquet-kiki-fran-montparnasse.6dac8975-2285-4e19-b691-dcf353ca82b4. Läst 9 augusti 2026.
  22. ↑ Smalley Sean (7 februari 2023). ”Ballet Mécanique and Interwar Avant-Garde Cinema” (på engelska). www.nypl.org. https://www.nypl.org/blog/2023/02/07/ballet-mecanique-interwar-avant-garde-cinema. Läst 9 augusti 2026.

Externa länkar