Badkhn

En badkhn eller badchen (jiddisch: בּדחן, YIVO-translitteration: badkhn; plural: בדחנים, badkhonim) är en typ av askenasjudisk professionell bröllopsunderhållare, diktare, och skämtmakare som anlitas vid judiska festsammanhang, med ursprung i Östeuropa och en historia som går tillbaka till åtminstone 1500- eller 1600-talet. Badkhonim var en oumbärlig del av traditionella askenasiska bröllop i Europa, och var den som vägledde bruden och brudgummen genom de olika stadierna av bröllopsfesten, agerade ceremonimästare och sjöng för brudparet och deras föräldrar med ackompanjemang av klezmermusiker. De hade även en traditionell roll vid högtider som chanukka och purim. I modern tid finner man främst badkhonim i chassidiska samhällen, och skulle kunna jämföras med dagens toastmaster eller trubadur.

Historia

Termen badkhn är jiddisch och kommer från hebreiska בַּדְחָן badchan, av ett talmudiskt ord som betyder ”att muntra upp” eller ”att få att skratta”. Den syftade ursprungligen på en professionell skämtare eller gycklare vars uppgift var att underhålla bröllopsgäster med skämt, gåtor och anekdoter. Det finns vittnesbörd om underhållare vid ceremonier i judiska hem redan från den talmudiska eran, det vill säga perioden cirka 200–500 e.Kr. (BT Gitin 7a och Ta'anit 22a), då den rabbinska litteraturen Talmud sammanställdes. I dessa texter nämns personer som roade gäster vid bröllop och andra festligheter. Från den medeltida askenasiska världen finns dessutom källor som pinkasim (församlingsprotokoll), rabbinska responsa (rättsutlåtanden i religiösa frågor) och illustrerade handskrifter som återger – och ibland även fördömer – dessa underhållares verksamhet, särskilt då badkhonim ansågs uppmuntra alltför lättsamt umgänge mellan könen och ”oanständigt” beteende. Ursprungligen var denna tradition kopplad till uppfyllandet av budet att glädja brudparet och dansa med dem på deras bröllopsdag. Badkhonim kallades också bland annat marshelikim ("marskalker"), narn (”narrar; dårar”), lustik-makhers (”lustigmakare”) och freylekhe yidn (”glada judar”) – alla begrepp som beskriver en gladlynt och skämtsam person vars uppgift var att hålla stämningen uppe, sjunga visor och roa gästerna.

Badkhns uppgift

En del badkhonim var helt enkelt narrar eller gycklare inom judiskt folkliv, och uppskattade för sin humor, sin komiska berättarkonst och kvicka, lustiga upptåg. Andra var mer lagda åt det poetiska håller eller närmast musiker, vars huvudsakliga uppgift var att läsa bröllopsdikter (gramen zogn) i brudparets ära. Badkhonim fungerade därmed som en kulturbärare av judiska muntliga traditioner, och förmedlade sånger, moraliska lärdomar och judendomens grundprinciper, på ett folkligt sätt.

Utbildning och yrkesutövning

I allmänhet lärde sig badkhonim rollen genom att lyssna på andra badkhonim och närvara vid bröllop. Mindre vanligt var att yrkesrollen traderades i familjeled som förde konsten vidare i generationer från far till son. Vanligast var att de var kringvandrande trubadurer och diktare som besökte ceremonier från ett samhälle till ett annat, ofta åtföljda av klezmermusiker. Den legendariske Hershele Ostropolyer var Barukh ben Yeḥi'el av Mezhbizhs hovnarr, medan Yosl Broder avslutade sin karriär i en liknande roll vid hovet hos Yisra'el av Ruzhin. Vi vet även att vissa tsadikim, såsom Ya'akov Yitsḥak Horowitz, ”siaren från Lublin”, själva agerade som badkhonim vid bröllop. Vanligast var dock att badkhnen och klezmermusiker betalades av brudgummens familj, som överenskommit om en summa i förväg, samt att kompletterande betalning (dricks) kunde mottas från bröllopsgästerna.

Levnadsvillkor

Med få undantag levde badkhonim ofta i fattigdom, i samhällets lägre skikt. De använde ibland pseudonymer eller vad man kan se som artistnamn, ibland med en skämtsam eller ironisk klang. Exempelvis är badkhnen Shimen Nar (”Dåre”) och Mordkhe Umglik (”Olycka”). I modern tid började vissa, bland dem Elyokem Tsunzer, att publicera sina badkhones i tryckt form.

Modern utveckling

Under den judiska upplysningen (haskala) började badkhones långsamt förändras i takt med att gamla sedvänjor omformades och nya uttrycksformer uppstod. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet blev badkhonims poesi ett medium för nya samtalsämnen som spreds genom pamfletter med samhällssatir, kritik av religiös auktoritet och skildringar av samtida händelser. I vissa chassidiska kretsar har dock den traditionella badkhones-konsten bevarats med minimala förändringar.

Se även

• Brodersångare

Källor