Badkhn

En badkhn håller igång ett judiskt bröllop, vykort från 1903

En badkhn eller badchen (jiddisch: בּדחן, YIVO-translitteration: badkhn; plural: בדחנים, badkhonim) är en typ av askenasjudisk professionell bröllopsunderhållare, diktare, och skämtmakare som anlitas vid judiska festsammanhang, med ursprung i Östeuropa och en historia som går tillbaka till åtminstone 1500- eller 1600-talet. Badkhonim var en oumbärlig del av traditionella askenasiska bröllop i Europa, och var den som vägledde bruden och brudgummen genom de olika stadierna av bröllopsfesten, agerade ceremonimästare och sjöng för brudparet och deras föräldrar med ackompanjemang av klezmermusiker. De hade även en traditionell roll vid högtider som chanukka och purim. I modern tid finner man främst badkhonim i chassidiska samhällen, och skulle kunna jämföras med dagens toastmaster eller trubadur.

Historia

Termen badkhn är jiddisch och kommer från hebreiska בַּדְחָן badchan, av ett talmudiskt ord som betyder ”att muntra upp” eller ”att få att skratta”. Den syftade ursprungligen på en professionell skämtare eller gycklare vars uppgift var att underhålla bröllopsgäster med skämt, gåtor och anekdoter. Det finns vittnesbörd om underhållare vid ceremonier i judiska hem redan från den talmudiska eran, det vill säga perioden cirka 200–500 e.Kr. (BT Gitin 7a och Ta'anit 22a), då den rabbinska litteraturen Talmud sammanställdes. I dessa texter nämns personer som roade gäster vid bröllop och andra festligheter. Från den medeltida askenasiska världen finns dessutom källor som pinkasim (församlingsprotokoll), rabbinska responsa (rättsutlåtanden i religiösa frågor) och illustrerade handskrifter som återger – och ibland även fördömer – dessa underhållares verksamhet, särskilt då badkhonim ansågs uppmuntra alltför lättsamt umgänge mellan könen och ”oanständigt” beteende. Ursprungligen var denna tradition kopplad till uppfyllandet av budet att glädja brudparet och dansa med dem på deras bröllopsdag. Badkhonim kallades också bland annat marshelikim ("marskalker"), narn (”narrar; dårar”), lustik-makhers (”lustigmakare”) och freylekhe yidn (”glada judar”) – alla begrepp som beskriver en gladlynt och skämtsam person vars uppgift var att hålla stämningen uppe, sjunga visor och roa gästerna.

Badkhns uppgift

En del badkhonim var helt enkelt narrar eller gycklare inom judiskt folkliv, och uppskattade för sin humor, sin komiska berättarkonst och kvicka, lustiga upptåg. Andra var mer lagda åt det poetiska håller eller närmast musiker, vars huvudsakliga uppgift var att läsa bröllopsdikter (gramen zogn) i brudparets ära. Badkhonim fungerade därmed som en kulturbärare av judiska muntliga traditioner, och förmedlade sånger, moraliska lärdomar och judendomens grundprinciper, på ett folkligt sätt.

Musiker vid ett judiskt bröllop under 1890-talet: badkhn i mitten med käpp.

Vid bröllopsceremonier

Badkhonim deltog i alla viktiga moment under bröllopet. Deras uppgift började redan vid välkomstceremonin (kaboles-ponim), då gästerna togs emot och festligheterna inleddes, och fortsatte under de olika måltiderna – bland annat brudgummens middag (khosn-mol) och den måltid som traditionellt hölls för fattiga (sudes aniim).

En badkhn kunde även komponera särskilda verser för tillfällen då bruden fördes till sin stol (jiddisch: bazetsns) och då hon beslöjades inför vigseln. Ofta framfördes också korta etiska eller religiösa dikter före det rituella mötet mellan brud och brudgum, till exempel uppmaningar om självrannsakan och försoning på bröllopsdagen.

Framför allt hade badkhonim en central roll i två rituella höjdpunkter: dels strax före vigseln under bröllopsbaldakinen, dels vid den avslutande dansen (mitsve-tants eller kosher-tants), som i traditionell tolkning ansågs ha mystisk eller andlig betydelse.

I vissa regioner var det även badkhn som högtidligen tillkännagav bröllopsgåvorna efter att brudgummen hållit sin talmudiska predikan (jiddisch: droshe; hebreiska: derashah). Under dansen kunde badkhnen hojta ut humoristiska utrop till musikerna eller gästerna, som till exempel: ”Ni musiker spelar riktigt illa – jag menar, bra” (jiddisch: ”Gor zeyer mis, meyn ikh zis”).

Poetisk tradition

De dikter badkhnen reciterade sammanförde olika muntliga och skriftliga traditioner, med fragment från bibliska och senare källor, böner, piyutim (hymner) och zmires (hebreiska: zemirot; bordshymner sjungna på sabbaten efter måltider), på hebreiska och arameiska såväl som olika former av jiddisk litteratur, inklusive religiösa dikter såsom muser-lider (”etiska dikter”) och tkhines (förböner). Under de senare kunde badkhnen berätta familjernas historia och ge etiska råd till brudparet.

Utbildning och yrkesutövning

I allmänhet lärde sig badkhonim rollen genom att lyssna på andra badkhonim och närvara vid bröllop. Mindre vanligt var att yrkesrollen traderades i familjeled som förde konsten vidare i generationer från far till son. Vanligast var att de var kringvandrande trubadurer och diktare som besökte ceremonier från ett samhälle till ett annat, ofta åtföljda av klezmermusiker. Den legendariske Hershele Ostropolyer var Barukh ben Yeḥi'el av Mezhbizhs hovnarr, medan Yosl Broder avslutade sin karriär i en liknande roll vid hovet hos Yisra'el av Ruzhin. Vi vet även att vissa tsadikim, såsom Ya'akov Yitsḥak Horowitz, ”siaren från Lublin”, själva agerade som badkhonim vid bröllop. Vanligast var dock att badkhnen och klezmermusiker betalades av brudgummens familj, som överenskommit om en summa i förväg, samt att kompletterande betalning (dricks) kunde mottas från bröllopsgästerna.

Levnadsvillkor

Med få undantag levde badkhonim ofta i fattigdom, i samhällets lägre skikt. De använde ibland pseudonymer eller vad man kan se som artistnamn, ibland med en skämtsam eller ironisk klang. Exempelvis är badkhnen Shimen Nar (”Dåre”) och Mordkhe Umglik (”Olycka”). I modern tid började vissa, bland dem Elyokem Tsunzer, att publicera sina badkhones i tryckt form.

Modern utveckling

Under den judiska upplysningen (haskala) började badkhones långsamt förändras i takt med att gamla sedvänjor omformades och nya uttrycksformer uppstod. Under 1800-talet och det tidiga 1900-talet blev badkhonims poesi ett medium för nya samtalsämnen som spreds genom pamfletter med samhällssatir, kritik av religiös auktoritet och skildringar av samtida händelser. I vissa chassidiska kretsar har dock den traditionella badkhones-konsten bevarats med minimala förändringar.

Se även

Källor

  1. 1 2 3 4 5 6 7 8 Baumgarten, Jean. ”Badkhonim” (på engelska). The YIVO Encyclopedia of Jews in Eastern Europe. https://encyclopedia.yivo.org/article/310. Läst 5 november 2025.
  2. 1 2 Michelle Rubel (17 oktober 2012). ”The Badkhn: Jewish Wedding Jester and Cultural Transition” (pdf). Hebrew Union College – Jewish Institute of Religion. http://library.huc.edu/pdf/theses/Rubel%20Michelle-NY-MSM-2012%20rdf.pdf. Läst 5 november 2025.
  3. 1 2 3 4 Cyrus Adler, H. G. Enelow, Joseph Jacobs (17 oktober 1906). ”Badḥan”. Jewish Encyclopedia. https://jewishencyclopedia.com/articles/2376-badchan. Läst 5 november 2025.
  4. ↑ Assaf, David (17 oktober 2003). ”The Badkhn in Contemporary Hasidic Society”. Polin: Studies in Polish Jewry. Liverpool University Press. https://www.liverpooluniversitypress.co.uk/doi/abs/10.3828/polin.2003.16.279. Läst 6 november 2025.
  5. ↑ ”Elyokem Tsunzer (October 28, 1840 – September 22, 1913)” (på engelska). Congress for Jewish Culture. https://congressforjewishculture.org/people/1553/Tsunzer-Elyokem-October-28-1840-September-22-1913. Läst 5 november 2025.