.png)
Skogsrået eller skogsrå är ett kvinnligt skogsväsen i nordisk folktro. Hon är ett rå – eller en rådare – och är känd under flera regionala namn. Skogsrået är ofta lockande (särskilt för män) men farlig.
Skogsrået eller skogsrå är ett kvinnligt skogsväsen i nordisk folktro. Hon är ett rå – eller en rådare – och är känd under flera regionala namn. Skogsrået är ofta lockande (särskilt för män) men farlig.
Skogsrået har flera regionala benämningar, exempelvis: skogsfrun, skogsjungfrun, skogsnymfen, skogssnuvan, huldran (se Huldra) och råndan. Därtill har hon förknippats med smeknamn som Talle-Maja och Grankotte-Kari, och ibland mer lokala sådana som Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna.
Nedan listas ett antal andra benämningar efter region, från norr söderut:
| Älvdalen | – guänna |
| Gotland | – Thors pjäska |
| Götaland | – skövsnua |
| Småland | – skogsrå, skogsråsa |
| Nordöstra Småland, Tjust | – skogsro |
| Sydöstra Småland, Stranda | – skogstippa |
| Skåne | – skovsnua, skogsnyva |
I Finland kallas hon:
| metsänneito | – "skogsmön" |
| metsänneitsyt | – "skogsjungfrun" |
| metsänemäntä | – "skogsmadam" |
| metsänpiika | – "skogspiga" |
| sinipiika | – "blåpiga" |
| haapaneitsyt | – "aspjungfru" |
Skogsrået är oftast skogens kvinnliga härskarinna, rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Hon är smeksam och inställsam och har möjlighet att ändra skepnad. Likt näcken varierar förhållandet om skogsrået är ett eller flera väsen. Berättelser som antyder att flera skogsrå finns brukar kalla dessa för skogsfruar, skogsnymfer och liknande. Likt andra "skotthårda" väsen kan skogsrån skjutas med en silverkula.
Skogsfrun visar sig ibland för män som går eller sover i skogen. Hon sägs röra sig mot jägares lägereld och kunde komma för att dansa kring den med förförande gester, varsam att visa endast sin vackra kroppshälft. Den som haft sexuellt umgänge med ett skogsrå blir ibland inbunden och fåordig – hans själ har stannat hos henne. Om den förförde är jägare belönas hans kärlek med stor jaktlycka, men skulle han bli skogsrået otrogen, kommer han att drabbas av ständiga olyckor. Han kan undgå stormiga nätter, där lägerelden slocknar, genom att avlossa ett skott mot henne.
Skogsrået hade även positiva egenskaper. Genom att blåsa ner i bösspipan kunde hon göra så att vapnet aldrig missade, dock såg hon till att bössan alltid missade hennes egna ridälgar. Hon sades ha väckt kolaren när milan brann, en föreställning som var vanligast i Bergslagen. Hon sades också ibland ha hjälpt fäbodflickor med boskapen. Liknande positiva egenskaper återfinns även hos gårdstomten och näcken med mera.
Längre norrut, i Dalarna och andra fäbodsområden ser hon ut som en vanlig kvinna i ryggen, men har i stället vanligen svans. Oftast är det en kosvans eller hästsvans, men ibland en rävsvans. På sina håll anses skogsrået ha en människofot och en hästfot.
En annan regional variation är att skogsrået i Svealand och södra Norrland uppgetts haft kreatur, som hon vallade på skogen och som hon lockade på. I samma område hade hon även hund.
I Götaland och sydöstra Svealand var hon framifrån skön och tilldragande, men sedd bakifrån har hon ofta en ihålig rygg som ett gammalt träd, eller rentav en trädstam, men var noga med att visa bara den vackra sidan.
Om en man lockad av skogsrået går vilse i skogen ansåg man i Småland att man kunde komma på rätt stråt genom att vända tröjan avig och läsa Fader vår avigt (baklänges).
I Skåne förekom även ett manligt skogsrå kallat skogman. Denna föreställning var vanligast i sydöstra Skåne.
.jpg)
Enligt en tradition hyste den gamle asaguden Oden agg emot skogsrået, och jagade henne som ett villebråd. Oden är en känd jakt- och ryttargud, och har enligt legenden ett spjut eller lans som kallas Gungner vilken aldrig missar sitt mål. Han omnämns även ofta med svärd, och har ibland även med en "finskbåge", likt finska fornguden Ukko. Han har även två ulvar, eller jakthundar (i en dikt hänvisade som greyhounds), som heter Gere och Freke ("girig och fräck").
Johan Ernst Rietz skrev i Svenskt dialektlexikon (1862-1867) om Oden i dåtida svensk folktro (normaliserad):
Julafton och nyårsnatt kommer han kl. 12 så häftigt åkande, att elden fräser kring hjulaxlarna. Tomasmässonatten (midvinternatten) rider han på en stor vit häst, därvid företrädd av tvenne svarta raggiga hundar, och jagar då efter skogssnuvor eller bergatroll, vilka han fäller med aldrig felande skott.
Anders Kaliff, professor i arkeologi vid Uppsala universitet, har återgivit en lokal berättelse om fenomenet från när han var liten:
Det var juletid, och en bonde var på väg hem sent. När han kom körandes på vägen kom plötsligt en naken kvinna springandes. Hon hade långt hår och skrek och var upprörd. Förbluffad kom kvinnan upp till bonden, och sa: "Säg inte till ryttaren vart jag går." Sedan försvann hon in i skogen. Kort därefter hördes skällande hundar komma närmare och strax därpå kom en ryttare inridande på en svart häst. Han var rustad i svart med ett svärd på höften, och vid sidan hade han två svarta jakthundar med flammande käftar. Ryttaren kom upp till bonden, och sa: "Har du sett en kvinna springa förbi här?" Bonden, som var förskräckt, pekade utan att säga ett ord åt hållet kvinnan sprungit. Direkt for ryttaren iväg åt hållet bonden angivit och strax därpå hördes ett skott. Innan bonden hann fara iväg kom ryttaren tillbaka med den nakna kvinnan över hästryggen som ett villebråd, blodet rinnandes från hennes huvud. Ryttaren kom upp till bonden, och sa: "Du har tur. Hade du inte angivit sanningsenligt skulle du tagit hennes plats." Sedan red han iväg in i natten.
Enligt Kaliff är platsen angiven i originalberättelsen och att han som liten förstod ryttaren som djävulen. Först senare under sin utbildning förstod han att berättelsen handlade om Odens jakt.
I Finland kallas hon "skogsmön" (finska: metsänneito) eller "skogsjungfrun" (metsänneitsyt) och är särskilt känd i västra Finland. Skogsjungfrun är analog den sydsvenska och var en förtjusande vacker jungfru framifrån, klädd i gasbinda och med långt hår, men varelsens rygg var ihålig, eller bara en stock. Detta var något en man skulle lägga märke till till sin fasa om han försökte se jungfruns rygg. I det här fallet skulle även skogsjungfrun bli rädd och ge sig av.
I Norge kallas hon huldra (till 'höljd', "gömd") och liknar den nordsvenska varianten med svans istället för hålrygg.
Den tidigare norska kommunen Lardal (sedan 2018 del av Larviks kommun) hade en huldra i sitt kommunvapen.
.jpg)
Trots att skogsrået är ett solitärväsen hörde hon kanske ursprungligen till en grupp kollektivväsen lika de sydsvenska trollen. I somliga uppteckningar kallas hon för övrigt också för trollet, trollkäringen eller dylikt.
Liknande väsen förekommer i övriga Skandinavien. I de norra delarna av fäbodkulturen motsvaras hon av vittra, i Norge av huldra, i Danmark av Elverpigen (älvaflickan) eller Mosekonen (myrkvinnan); jämför mosse.
.jpg)
I ukrainsk, rysk och tjeckisk folktro förekommer mavka(en) (мавка) eller niavka(en) (нявка), som i likhet med skogsrået är en vacker kvinna med ihålig rygg, som lockar in män i skogen.[källa behövs]
I indonesisk tradition förekommer Kuntilanak(en), också ett kvinnligt vackert skogsväsen (med ihålig rygg) som lockar framför allt män till skogen nattetid. Hon har vampyrliknande egenskaper och sägs skära ut offrens magar med sina kloliknande naglar för att kunna äta upp deras organ.[källa behövs]
| ||||||||||||||||||||||||||||
|
