| Långbent fingerräka | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Leddjur Arthropoda |
| Understam | Kräftdjur Crustacea |
| Klass | Storkräftor Malacostraca |
| Ordning | Tiofotade kräftdjur Decapoda |
| Överfamilj | Alpheoidea |
| Familj | Puckelräkor Hippolytidae |
| Släkte | Caridion |
| Art | Långbent fingerräka C. gordoni |
| Vetenskapligt namn | |
| § Caridion gordoni | |
| Auktor | (Bate, 1858) |
| Synonymer | |
| |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Långbent fingerräka (Caridion gordoni) är en puckelräka som beskrevs 1858 av Charles Spence Bate. Arten ingår i släktet Caridion och familjen Hippolytidae.
Långbent fingerräka förekommer i Atlanten, från södra delarna av Brittiska öarna, söderut till norra Biscayabukten och norrut längs Europas Atlantkust, via Färöarna och Island till Nordnorge. Sällsynt förekommer den i svenska vatten, i de djupare delarna av Skagerrak. Den förekommer även längs med Nordamerikas östkust, från Cape Cod i söder till Bay of Fundy i norr.
Långbent fingerräka är liten och svår att särskilja från kortbent fingerräka (Caridion steveni) vilket gör uppgifter om utbredning osäker.
Långbent fingerräka blir upp till 3 cm lång och har en mer eller mindre genomskinlig kropp med röda prickar, särskilt tätt på panntaggen som därför framstår som mörkare än resten av kroppen. Panntaggen är rak och ungefär hälften så lång som ryggskölden och sträcker sig något längre än första antennens skaft. Benpar ett och två på mellankroppen har saxklor som är långa, slanka och svagt böjda. Hos hanarna har bakkroppens fjärde segment en vass tand baktill på sidoplåten, medan honor saknar denna.
Långbent fingerräka är mycket lik kortbent fingerräka men särskiljs bland annat genom att den senares panntagg når något kortare än första antennens skaft.
Den påträffas från cirka 10 meters djup ner till 1000 meter – men vanligtvis på 230–500 meters djup – och lever på varierande bottentyper. Gråsuggor kan parasitera på den.
Dess vetenskapliga artepitet hedrar den skotske pastora, naturforskaren och geologen George Gordon of Elgin (1801–1893) som var en av Charles Spence Bates insamlare och sannolikt den förste att hitta arten.