Ringer inledde sin scenkarriär i mitten av 1970-talet, som porrskådespelare för olika europeiska regissörer och publikationer. Samtidigt studerade hon musik, teater och dans, bland annat för Michael Lonsdale. 1976 blev hon bekant med och började träna dans för Marcia Moretto.
1979 inledde Ringer samarbete med Fred Chichin, vilket både ledde till en privat parbildning och till att duon 1979 – i en era av postpunk – bildade den avantgardistiska och mångskiftande rockgruppen Les Rita Mitsouko. Ringer framstod genom sin karriär som en av den franska pop- och rockscenens mest karismatiska och teaterinfluerade kvinnliga artister. Efter bandkollegan och livskamraten Chichins bortgång 2007 utforskade hon på egen hand chanson, rock, tango och diverse teatrala uttrycksformer.
Biografi
Bakgrund och uppväxt
Catherine Ringer var dotter till arkitekten Jeannine Renée Ettlinger (1924–2013) och Sam Ringer, bildkonstnär med rötter i den polska ashkenaziska miljön. Han deporterades och tillbringade delar av andra världskriget i nio olika koncentrationsläger, ett öde Les Rita Mitsouko senare besjungit i låten "C'était un homme". Catherine Ringer hade en yngre bror, Luc (1960–1993).
Den unga Ringer lyssnade på Oum Khalsoum och Maria Callas, spelade tvärflöjt och sjöng sånger av Georges Brassens. Hon upptäckte och lät sig inspireras även av The Velvet Underground och The Rolling Stones. Som ung började Ringer skriva dikter. Vid åtta års ålder ställde hon upp som fotomodell för varuhuskedjan Printemps kataloger och olika modetidningar i syfte att bidra till den fattiga familjens ekonomi. Som elvaåring skådespelade Ringer i filmen Les Deux Coquines, regisserad av Marianne Oswald.
Catherine Ringer lämnade hemmet vid 13 års ålder. En tid följde hon öppna föreläsningar på universitetet, och hon fattade dessutom intresse för teater, dans och sång. Som femtonåring avslutade hon sin skolgång för att mer koncentrerat ägna sig åt en artistisk bana.
Tidig teaterkarriär, film och TV
Från och med 1975 deltog Ringer som sångerska i ett antal musikteaterproduktioner. Det var bland annat Visite à Locus Solus, en roman av Raymond Roussel som bearbetades för scenen av Michel Puig. Där fanns även Fragments pour Guevara, författad av Pierre Bourgeade och regisserad av Michael Lonsdale, samt Nuits sans nuit, en bearbetning av Michel Leiris bok som bearbetats av Lonsdale och med Puig som musikskapare. Puig regisserade även Les Loups, med manus av Catherine Dasté.
1976 blev Ringer bekant med Marcia Moretto. Den exil-argentinska dansaren och koreografen blev Ringers danslärare, och de dansade bland annat på Café de la Gare i föreställningen Silences nocturnes aux îles des fées av Armando Llamas. Ringer sjöng året därpå i N'Shima på Théâtre de la Ville i Paris och till regi av Iannis Xenakis. Bland produktionerna under dessa år finns även Comme dans une bourrasque av Ricardo Mosner och en uppsättning av BrechtsMor Courage och hennes barn regisserad av Jacques Échantillon.
Runt samma tid lånade Ringer ut sin röst till flera animerade TV-serier distribuerade på France 3, och ett antal år senare medverkade hon i den animerade filmen Les Boulugres av Jean Hurtado. 1975 fick hon en roll i filmen Au long de rivière Fango av Sotha. 1979 medverkade hon i TV-filmen Flashes rouges av Marc'O. Året efter syntes hon i TV-dokumentären Le Temps des yéyés.
Pornografisk karriär
Under 1970-talet umgicks Ringer med en man som övertalade henne att medverka i pornografiska filmproduktioner; den verksamheten fortsatte hon med även några år in i sin relation med Fred Chichin. Bland produktionerna finns Body Love i regi av Lasse Braun och med musik av Klaus Schulze, liksom produktioner för danska Color Climax och svenska Pirate (fetischorienterad systertidning till Private). Våren 1986, vid en tid då Les Rita Mitouko var ett av Frankrikes mest framgångsrika musikgrupper, återlanserades flera tidiga pornografiska produktioner med referens just till gruppnamnet. Hon kunde där namnges som "Mitsouko" eller "Rita Mitsouko". Kritiken från Ringer om den tvetydiga marknadsföringen ledde bara till mer medieuppmärksamhet, men samtidigt påverkades inte musikgruppens rykte och popularitet negativt. År 1986 samskrev Ringer och Chichin bland annat musiken till filmen Nuit d'ivresse av Bernard Nauer.
Ringer återkom vid ett flertal tillfällen till sina pornografiska erfarenheter i olika intervjuer, utan att vilja förneka sin del i produktionerna. 1986 medverkade Ringer bland annat i en TV-diskussion – i programmet Mon Zénith à moi – där hon blev föremål för hårda ord från en uppenbart onykter Serge Gainsbourg. Bland annat beskrev han henne som "hora" för att hon medverkat i pornografisk film. Till det kommenterade Ringer att hon såg den här perioden i hennes liv som en del av "det moderna äventyret". Gainsbourg menade att "det moderna äventyret" inte var äckligt, medan Ringer i sin tur genmälde att Gainsbourg själv var ett "utmärkt exempel på en äckelpotta" (franska: dégueulasse-type). Det närmast teatrala meningsutbytet kommenterades i studion av Pierre Desproges som tog Ringer i försvar och förklarade att han själv uppskattat Gainsbourg en hel del – när han fortfarande var i livet (det vill säga ännu inte var en skugga av sig själv).
Samma år intervjuades Ringer i TV av Mireille Dumas, där hon fick beskriva sina erfarenheter inom den "pornografiska världen" som en med "våldsamma och svåra situationer, där ens person förnedrades". Hon beskrev även pornografisk film som en sorts "värnplikt". I programmet C à vous, producerat hösten 2017 som del av debatten kring Metoo, förklarade Ringer att hon mellan 13½ och 20 års ålder var under inflytande av en "perverterad" narcissist som initierade henne i pornografiska miljöer och olika våldsamheter. Hon beskrev sitt eget unga jag som en vilsen tonåring i en tidsanda som var liberal och präglad av den sexuella revolutionen, där man testade gränser och experimenterade. Trots den äldre narcissistens till stor del negativa inflytande förklarade hon inte bort sin egen roll, och hon menade att mannen också visade henne vägen in i den professionella musikvärlden. Det var även han som tipsade henne om att som ung tonåring följa öppna föreläsningar på universitet. Andra personer från hennes tid inom pornografi har beskrivit henne som en viljestark och rebellisk tonåring och ung kvinna.
Under den pornografiska karriären listades Ringer i produktionerna under ett antal olika artistnamn. Det inkluderar Betty Davis, Cat Ring, Cat' Gerin, Claudia Mutti, Lolita da Nova, Rita Mitsouko och Yvette Lemercier.
Musikkarriär
Les Rita Mitsouko
Les Rita Mitsouko (med Fred Chichin till höger) på scen 2007.
1979 medverkade Catherine Ringer som sångerska i musikalkomedin Flashes rouges av Marc'O och Geneviève Hervé. Sedan två musiker lämnat ensemblen på grund av uteblivet gage rekryterades Fred Chichin. Efter en vecka av repetitioner förklarade han för Ringer: "Kom! Vi tar och startar en rockgrupp!" Den nya gruppen fick först namnet Les Sprats, och de två skrev samtidigt musik för olika teateruppsättningar. Efter flera olika gruppkonstellationer beslöt de slutligen att arbeta som duo.
Via diverse spelningar på olika ställen runt om i Paris skaffade den ibland new wave-kategoriserade gruppen sig snart ett namn, och från november 1980 var de kända som Rita Mitsouko. 1982 fick de skivkontrakt med Virgin, och samma år kom de två första singlarna – "Minuit dansant…" och "Don't Forget the Night".
1985 modifierade de två gruppnamnet till Les Rita Mitsouko, efter att pressen haft svårt att förstå skillnaden mellan Catherine Ringers kvinnliga uppenbarelse och det kvinnligt inspirerade gruppnamnet. Detta var också året då singeln "Marcia Baïla", en hyllning till den då nyligen avlidna Marcia Moretto, gav gruppen sitt efterlängtade genombrott.
Sammanlagt producerade Ringer och Chichin sig som grupp i nästan tre decennier, mellan 1979 och 2007. Under den tiden kom sju studioalbum, ett album med ommixade låtar och två konsertalbum. Båda gruppmedlemmarna fick statligt erkännande som mottagare av Arts et Lettres-orden.
Under gruppens levnad samarbetade de med artister som Sparks, Iggy Pop, Richard Galliano och Jean Néplin. De genomförde ett antal internationella turnéer och uppmärksammades för musikvideor producerade av bland andra Philippe Gautier och Jean-Baptiste Mondino. Låtar som "Marcia Baïla", "Andy", "C’est comme ça", "Les Histoires d'A.", "Le Petit train" och "Y'a d'la haine" placerade sig högt på franska och europeiska topplistor, och Les Rita Mitsouko nådde en position som en av 1980- och 1990-talets viktigaste franska rock- och popgrupper. 1987 mottog gruppen det franska musikpriset Victoires de la musique för bästa album och musikvideo, och 1990 listades "Marcia baïla" vid det årets gala som 1980-talets näst bästa franska låt. Under sina senare år nominerades gruppen återkommande på bland annat den musikgalan.
Ringers solokarriär
Redan under åren med Les Rita Mitsouko ägnade sig Ringer från och till åt andra musikaliska engagemang. Hon sjöng duett med Marc Lavoine, komponerade och sjöng filmmusik och syntes från och till på teaterscenen. 2002 tolkade hon huvudrollen i Alfredo Arias pjäs Concha Bonita, uppsatt på Théâtre national de Chaillot 2004 flyttades pjäsen över till Italien och gavs italiensk text.
Catherine Ringer på scen 2021.
Efter Fred Chichins död i november 2007 fortsatte Ringer turnerandet, nu under namnet Catherine Ringer chante Les Rita Mitsouko and more. Den turnén avslutades med konserter i både Paris och Montréal.
2009 började Catherine Ringer spela in sitt första soloalbum, parallellt med olika samarbeten med andra artister. Det färdiga albumet – Ring n' Roll – kom ut våren 2011, varefter följde en längre turné samt priser och nomineringar på flera franska musikgalor.
Under 2013 etablerade Ringer, Eduardo Makaroff och Christoph Hermann Müller den nya musikaliska trion Plaza Francia. Det blev tre albumutgåvor, under 2014, 2015 och 2018. Gruppen fortsatte sedan under namnet Plaza Francia Orchestra.
2017 kom ytterligare ett soloalbum från Catherine Ringer, den här gången under namnet Chroniques et fantaisies. Den efterföljande turnén gick över Frankrike och tre grannländer. 2019 genomförde Ringer en minnesturné, 40 år efter bildandet av Les Rita Mitsouko och med gruppens kompositioner; turnén sträckte sig in i 2021.
Sista tid och uppmärksammande
15 september 2026 avled Catherine Ringer i sviterna av en hastigt tilltagande cancer. Hon begravdes några dagar senare på Montmartrekyrkogården, där hon kom att ligga vid sidan av sin livskamrat Fred Chichin.
Fred Chichins och Catherine Ringers gemensamma grav på Montmartrekyrkogården, i samband med hennes begravning 2026.
Vid Ringers död uppmärksammades hon av stora delar av den franska musikbranschen, inklusive av Bernard Lavilliers, Étienne Daho, Benjamin Biolay och Clara Luciani, som en av dess pionjärer. Lavilliers jämförde hennes framtoning och på samma gång mäktiga och sensuella sångröst med den hos Janis Joplin. I svensk press beskrevs hon bland annat som Frankrikes sista punkare, i Le Monde som en artist som vägrade anpassa sig. Allmänt omnämndes hon som en ikonisk och provokativ men ändå folkkär artist.
Privatliv
Ringer och Chichin bildade även utanför scenen ett par. De fick tre barn: Raoul Chichin, Ginger Romàn (född 1984) och Simone Ringer (född 1990). Raoul Chichin har bland annat varit medlem av musikgruppen Family Affair.
2008 – Catherine Ringer chante Les Rita Mitsouko and more à la Cigale (Because Music, CD+DVD)
2020 – Catherine Ringer chante Les Rita Mitsouko à la Philharmonie de Paris (Because Music)
med Plaza Francia
Album
2014 – A New Tango Song Book (Because Music, 2 CD)
2015 – Live Re-Experience (Because Music)
2018 – Plaza Francia Orchestra (Because Music)
Musikteater
1975 – Visite à Locus Solus, text av Raymond Roussel med musik och regi av Michel Puig – Fragments pour Guevera (eller Fragments pour le Che) av Pierre Bourgeade i regi av Michael Lonsdale och med musik av Michel Puig – Nuits sans nuit, en tolkning av boken av Michel Leiris i regi av Michael Lonsdale och med musik av Michel Puig
1976 – Corps brûlants (regi av Bart Caral) – olistad, i en orgiescen
1976 – La Fessée (Claude Bernard-Aubert/Burd Tranbaree) – rollen "Marcelle" (listad som Yvette Lemercier)
1977 – Love Inferno (Lasse Braun) – "Monique" (listad som Lolita da Nova)
1977 – Body Love (svensk titel: Kärleksinfernot; Lasse Braun, listad som Larry Brown) – "Martine" (listad som Lolita da Nova)
1979 – Histoires de cul (Michel Ricaud) – "Viviane"
1979 – Journal intime d'une salope (även känd som Intimate Diary of a Whore, Burd Tranbaree)
1979 – Paradise (Pierre B. Reinhard/Mike Strong) – "Florence" (listad som Cat' Gerin alt. Lolita de Nova)
1980 – Poker partouze (även känd som Mitsouko's Poker Party och Poker Show; Joë de Palmer/Jeremy Gold)
1980 – Das Sex-Theater (även känd som Sex Play: Greta, Monika & Suzelle; Gerard Kikoine; producerad för Beate-Uhse) – olistad, i en orgiescen
1981 – L'Éducation d'Orphélie (Michel Ricaud) – "la Maitresse", listad som Claudia Mutti
1981 – Emy la minorenne dell'Hostess Club (svensk titel: Tonårsbruden Emmanuelle; Bruno Gaburro/Lawrence Webber) – "Emy"; i filmen medverkar även Marina Hedman
1982 – Petits trous vierges á explorer (Alain Payet/Jeremy Silver)
1985 – The Porno Race (Andrei Feher/Andrew Whyte, inspelad 1983) – "Maggie" (listad som Betty Davis)
• Dessutom förekommer Ringer i fotoserier i tidningar som Pirate 2 (1978, som "Nea"), Anal Sex 36, Exciting 21 (1982), Sex Bizarre 29 och Lady Domina (1983).
