Denis Healey

Denis Healey


Tid i befattningen
1964–1970
Företrädare Peter Thorneycroft
Efterträdare Lord Carrington

Tid i befattningen
1974–1979
Företrädare Anthony Barber
Efterträdare Geoffrey Howe

Född 30 augusti 1917
Mottingham, Kent, England
(men huvudsakligen uppväxt i Keighley i West Yorkshire)
Död 3 oktober 2015 (98 år)
Alfriston, East Sussex, England
Politiskt parti Labour
Maka Edna Healey (1945–2010; hennes död)

Denis Winston Healey, Baron Healey, född 30 augusti 1917 i Mottingham i Kent, död 3 oktober 2015 i Alfriston i East Sussex, var en brittisk politiker. Mellan 1964 och 1970 var han Storbritanniens försvarsminister och mellan 1974 och 1979 landets finansminister. Han är fortfarande den längst tjänstgörande försvarsministern hittills. Han var parlamentsledamot från 1952 till 1992 och vice ordförande för Labourpartiet från den 4 november 1980 till den 2 oktober 1983. För allmänheten blev Healey välkänd för sina yviga ögonbryn, sitt tillmötesgående sätt och sina kreativa formuleringar.

Healey studerade vid University of Oxford och tjänstgjorde som major under andra världskriget i Royal Engineers i Nordafrika. Senare var han agent för Information Research Department (IRD), en hemlig avdelning av utrikesdepartementet som ägnade sig åt att sprida antikommunistisk propaganda under det tidiga kalla kriget. Healey valdes första gången in i parlamentet i ett fyllnadsval 1952 för valkretsen Leeds South East. Han flyttade till valkretsen Leeds East vid valet 1955, som han representerade fram till sin pensionering vid valet 1992.

Efter Labours seger i valet 1964 utsågs han av premiärminister Harold Wilson till försvarsminister; han innehade denna roll fram till Labours nederlag i valet 1970, vilket gjorde honom till den längst tjänstgörande försvarsministern hittills. När Labour återvände till makten efter valet 1974 utnämnde Wilson Healey till finansminister. Han kandiderade till ledarskapet för Labourpartiet i valet för att ersätta Wilson i mars 1976, men förlorade mot James Callaghan; Callaghan behöll Healey som finansminister i sin nya regering. Under sin tid som finansminister ansökte Healey om ett internationellt lån från Internationella valutafonden (IMF) för Storbritannien på grund av sterlingkrisen 1976, vilket ställde externa villkor för offentliga utgifter.

Healey ställde upp en andra gång till ledarskapet för Labour i november 1980, men förlorade knappt mot Michael Foot. Foot valde genast Healey som sin vice ledare, men efter att Labourpartiet godkänt en rad ändringar i reglerna för ledarskapsval utmanade Tony Benn Healey om rollen; valet var bittert omstritt under större delen av 1981, och Healey lyckades vinna utmaningen med mindre än 1 %. Efter att ha avgått som vice partiledare efter Labours jordskredsnederlag i valet 1983, stannade Healey kvar i skuggkabinettet till 1987 och gick över till överhuset kort efter sin pensionering från parlamentet 1992. Healey avled 2015 vid 98 års ålder, efter att ha blivit den äldsta sittande ledamoten i överhuset och den sista överlevande medlemmen av Harold Wilsons första regering som bildades 1964.

Barndom

Denis Winston Healey föddes i Mottingham, som son till William Healey (1886–1977) och Winifred Mary (1889–1988), född Powell. Familjen flyttade till Keighley i West Riding of Yorkshire när han var fem år gammal. Hans mellannamn valdes för att hedra Winston Churchill. Hans far, son till en skräddare från Glenfarne, Leitrim, var ingenjörsmekaniker som arbetade sig upp från enkla förhållanden, vann ett ingenjörsstipendium till Leeds Universitet och kvalificerade sig för att undervisa i ingenjörsvetenskap, och blev så småningom rektor för Keighley Technical School.

Utbildning

Healey utbildades vid Bradford Grammar School. År 1936 vann han ett stipendium till Balliol College, Oxford, för att läsa klassiska språk. Där engagerade han sig i Labour-politiken, även om han inte var aktiv i Oxford Union Society. Under sin tid vid Oxford gick Healey med i kommunistpartiet 1937 under den Stora utrensningen, men lämnade 1940 efter Frankrikes fall.

I Oxford träffade Healey den blivande premiärministern Edward Heath (då känd som "Teddy"), som han efterträdde som ordförande för Balliol College Junior Common Room, och som blev en livslång vän och politisk rival.

Andra världskriget

Efter examen tjänstgjorde Healey i andra världskriget som soldat i Royal Artillery innan han befordrades till löjtnant i april 1941. Under sin tjänstgöring i Royal Engineers deltog han i Nordafrikakampanjen, de allierades invasion av Sicilien (1943) och den italienska kampanjen (1943–1945) och var militär landstigningsofficer för den brittiska stormbrigaden vid Slaget vid Anzio 1944. Han omnämndes två gånger i rapporter under denna kampanj.

Healey tilldelades Brittiska imperieorden 1945. Han lämnade armén med graden major. Han tackade nej till ett erbjudande att stanna kvar i armén med graden överstelöjtnant som en del av teamet som forskade om Italienkampanjens historia under överste David Hunt. Han avstod också från att ta ett seniorstipendium vid Balliol, vilket kunde ha lett till en akademisk karriär.

Politisk karriär

Tidiga år

Healey gick med i Labourpartiet. Fortfarande i uniform höll han ett starkt vänsterinriktat tal på Labourpartiets kongress 1945, där han förklarade: "överklassen i varje land är självisk, depraverad, utsvävande och dekadent" strax före parlamentsvalet, där han med knapp marginal misslyckades med att vinna den konservativa valkretsen Pudsey och Otley, fördubblade Labour-rösterna men förlorade med 1 651 röster.

Han blev sekreterare för Labourpartiets internationella avdelning 1945, blev utrikespolitisk rådgivare åt Labourledare och etablerade kontakter med socialister över hela Europa. Han var en stark motståndare till Storbritanniens kommunistiska parti både hemma och i Sovjetunionen internationellt. Från 1948 till 1960 var han rådgivare för Royal Institute of International Affairs och International Institute for Strategic Studies från 1958 till 1961. Han var medlem av Fabian Societys styrelse från 1954 till 1961. Healey använde sin position som Labourpartiets internationella sekreterare för att främja Koreakriget på uppdrag av brittiska statliga propagandister, använde brittiska underrättelsetjänster för att attackera marxistiska ledare inom brittiska fackföreningar, och att utnyttja sin position i regeringen för att ge ut sina böcker via IRD:s propagandafronter.

Healey var en av de ledande aktörerna i Königswinterkonferensen, som tillskrevs att ha hjälpt till att läka de dåliga relationerna mellan Storbritannien och Tyskland efter andra världskrigets slut. Healey träffade Hans von Herwarth, den före detta soldaten Fridolin von Senger und Etterlin och den blivande tyske presidenten Richard von Weizsäcker samt andra ledande västtyskar beslutsfattare. Konferensen inkluderade även andra ledande brittiska tänkare som Richard Crossman och journalisten Robin Day.

Parlamentsledamot

Healey valdes in i underhuset som parlamentsledamot för Leeds South East vid ett fyllnadsval i februari 1952, med en majoritet på 7 000 röster. Efter förändringar i valkretsgränserna valdes han in för Leeds East vid parlamentsvalet 1955, och behöll den platsen tills han gick i pension som parlamentsledamot 1992. Under dessa år var Healey nära vän med pastor Canon Ernest Southcott och Douglas Gabb, som senare skulle bli borgmästare i Leeds.

Han var en moderat höger under de splittringar som rådde inom Labourpartiet på 1950-talet. Han var en anhängare och vän till Hugh Gaitskell, ledare för Labourpartiet. Han övertalade Gaitskell att dämpa sitt initiala stöd för brittiska militära insatser 1956 när Suezkanalen togs över av Nassers Egypten, vilket resulterade i Suezkrisen. År 1959 valdes han in i skuggkabinettet där han utsågs till ställföreträdare för skuggutrikesministern Aneurin Bevan.

När Gaitskell dog 1963 blev han förfärad över tanken på att Gaitskells ombytlige ställföreträdare George Brown, skulle leda Labour, och sade: "Han var som den odödliga Jemima; när han var bra var han väldigt bra men när han var dålig var han hemsk". I Labourpartiets ledarskapsval 1963 röstade han på James Callaghan i första omgången och Harold Wilson i den andra. Healey trodde att Wilson skulle ena Labourpartiet och leda det till seger i nästa allmänna val. Han trodde inte att Brown var kapabel till något av det. Han utsågs till skuggförsvarsminister efter att posten inrättats 1964.

Försvarsminister

Efter Labours seger i parlamentsvalet 1964 tjänstgjorde Healey som försvarsminister under premiärminister Harold Wilson. Han ansvarade för 450 000 uniformerade soldater i de brittiska väpnade styrkorna samt för 406 000 tjänstemän stationerade runt om i världen. Han var mest känd för att snåla, likvidera större delen av Storbritanniens militära roll utanför Europa och ställa in dyra projekt. Orsaken var inte en finanskris utan snarare ett beslut att flytta pengar och prioriteringar till den inhemska budgeten och upprätthålla ett åtagande gentemot NATO. Han skar ner på försvarsutgifterna, skrotade hangarfartyget HMS Centaur och det ombyggda HMS Victorious 1967, avbröt det föreslagna CVA-01-fartygsutbytet och, strax före Labours nederlag 1970, nedgraderade HMS Hermes (R12) till ett kommandohangarfartyg. Han avbokade den femte planerade Polaris-ubåten. Han avbröt också produktionen av Hawker Siddeley P.1154 och HS 681 och, mer kontroversiellt, både produktionen av BAC TSR-2 och det efterföljande köpet av F-111 i stället.

Av de skrotade hangarfartygen inom Royal Navy kommenterade Healey att de för de flesta vanliga sjömän bara var "flytande slumområden" och "för sårbara". Han fortsatte efterkrigstidens konservativa regeringars beroende av strategisk och taktisk kärnvapenavskräckning för flottan, RAF och Västtyskland och stödde försäljning av avancerade vapen utomlands, bland annat till regimer som de i Kejsardömet Iran, Libyen, Chile och apartheid-Sydafrika, till vilka han levererade kärnvapenkapabla Hawker Siddeley Buccaneer och godkände en upprepad order. Detta förde honom i allvarlig konflikt med Wilson, som inledningsvis också hade stött politiken. Healey sade senare att han hade fattat fel beslut när det gällde att sälja vapen till Sydafrika.

I januari 1968, några veckor efter pundets devalvering, meddelade Wilson och Healey att de två stora brittiska flotthangarfartygen HMS Ark Royal och HMS Eagle skulle skrotas 1972. De meddelade också att brittiska trupper skulle dras tillbaka 1971 och att de brittiska militär- och flottbaserna i Sydostasien, "East of Aden", skulle stängas, samt stora anläggningar i Malaysia och Singapore samt i Persiska viken och Maldiverna. Nästa premiärminister Edward Heath bromsade genomförandet av policyn, med 5/6 fregatter på station öster om Suez fram till 1976, då Healey som finansminister utnyttjade sterlingkrisen 1976 för att dra tillbaka Royal Navy-fregatterna knutna till Five Power Defence Arrangements-skvadronen och Hong Kong Guard-fregatten HMS Chichester. Healey godkände också förflyttningen av folkgruppen Ilwa från Chagosöarna och godkände byggandet av USA:s militärbas vid Diego Garcia. Efter Labours nederlag i parlamentsvalet 1970 blev han skuggförsvarsminister.

Finansminister

Healey utsågs till skuggfinansminister i april 1972 efter att Roy Jenkins avgått i ett bråk om frågan om Europeiska ekonomiska gemenskapen (den gemensamma marknaden). Vid Labourpartiets kongress den 1 oktober 1973 sade han: "Jag varnar er för att det kommer att höras ångestvrål från dem som är tillräckligt rika för att betala över 75 % på sin sista del av inkomsten". I ett tal i Lincoln den 18 februari 1974 gick Healey ännu längre och lovade att han skulle "pressa fastighetsspekulanter tills kärnorna gnisslar" ("squeeze property speculators until the pips squeak"). Han hävdade att Lord Carrington, den konservative energiministern, hade gjort 10 miljoner pund i vinst på att sälja jordbruksmark till priser som var 30 till 60 gånger högre än vad lantbruksmark skulle ge. När han anklagades av kollegor för att ha äventyrat Labours chanser att vinna nästa val genom sina skatteförslag, sade Healey att partiet och landet måste möta konsekvenserna av Labours politik angående omfördelning av inkomst och förmögenhet; "Det är vad vår politik är, partiet måste möta dess realiteter".

Healey blev finansminister i mars 1974 efter att Labour återvänt till makten som minoritetsregering. Hans mandatperiod delas ibland in i Healey Mark I och Healey Mark II. Delningen präglas av hans beslut, taget tillsammans med premiärminister James Callaghan, att söka ett lån från Internationella valutafonden (IMF) och ställa den brittiska ekonomin under IMF:s tillsyn på grund av sterlingkrisen 1976. Lånet förhandlades fram och godkändes i november och december 1976, och tillkännagavs i parlamentet den 15 december 1976. Inom vissa delar av Labourpartiet betraktades övergången från Healey Mark I (som hade lett till ett förslag om en förmögenhetsskatt) till Healey Mark II (kopplad till statligt fastställd lönereglering) som ett svek. Healeys politik att öka förmånerna för de fattiga innebar att de som tjänade över £4 000 per år skulle beskattas hårdare. Hans första budget innebar ökningar av matsubventioner, pensioner och andra förmåner.

När Harold Wilson avgick som ledare för Labourpartiet 1976, ställde Healey upp i valet av den nya ledaren. Vid första omröstningen kom han bara femma av sex kandidater. Han deltog dock också i andra omgången och kom trea av tre kandidater men ökade sin röstandel något.

Vice ordförande för Labourpartiet

Labour förlorade parlamentsvalet mot de konservativa, ledda av Margaret Thatcher i maj 1979, efter Winter of Discontent under vilken Storbritannien hade drabbats av ett stort antal strejker. Den 12 juni 1979 utnämndes Healey till medlem av Order of the Companions of Honour. Han vann flest röster i skuggkabinettvalet 1979 som följde och The Glasgow Herald antydde att detta visade att han var den "starkaste kandidaten" att efterträda Callaghan som ledare för Labourpartiet.

När Callaghan avgick som Labourpartiets ledare i november 1980 var Healey favorit att vinna partiledarvalet, som beslutades av Labour-parlamentsledamöter. I september visade en opinionsundersökning att när man frågade vem som skulle bli den bästa premiärministern om Healey var Labourledare, valde 45 % Healey framför 39 % för Thatcher. Han förlorade dock mot Michael Foot. Han tycks ha tagit högerns stöd för givet; i en anmärkningsvärd incident sägs Healey ha sagt till den högerorienterade Manifestogruppen att de måste rösta på honom eftersom de "inte hade någon annanstans att ta vägen". När Mike Thomas, parlamentsledamot för Newcastle East, hoppade av till Social Democratic Party (SDP), sade han att han hade varit frestad att skicka Healey ett telegram där han skrev att han hade hittat "någon annanstans att ta vägen". Fyra Labourparlamentsledamöter som hoppade av till SDP i början av 1981 sade senare att de röstade på Foot för att ge Labourpartiet en ovalbar vänsterledare, och därigenom hjälpa sitt nybildade parti.

I en essä som tar upp varför Healey inte blev premiärminister eller Labourledare skriver journalisten Steve Richards att det 1980 var Healey, inte Foot, som allmänt förväntades av medierna och många politiska personer bli nästa Labourledare. Richards noterar också att vid det laget var hans främsta rivaler som ledare från partiets högerflank, Roy Jenkins och Anthony Crosland, inte längre aktuella för posten, då den förre inte längre satt i parlamentet och den senare hade avlidit 1977. Han hävdar dock också att även om "Healey allmänt sågs som den uppenbara efterträdaren till Callaghan", och att delar av medierna slutligen reagerade med "misstro" över att Labour inte valde honom till sin ledare, var beslutet att välja Foot "inte så perverst som det verkade". Han hävdar att Labourledamöterna letade efter en vänsterfigur som kunde förena det breda partiet med ledarskapet, vilket Healey inte kunde göra. Richards anser att Foot inte var en "stampolitiker" och att han hade visat att han kunde samarbeta med personer med andra ideologier och hade varit en lojal ställföreträdare för Callaghan och därför kom att "ses som enhetskandidaten" vilket gjorde det möjligt för honom att besegra Healey.

Healey valdes utan motstånd som vice partiledare för Foot, men utmanades året därpå av Tony Benn enligt det nya valsystemet, där enskilda ledamöter och fackföreningar röstade sida vid sida med sittande parlamentsledamöter. Valet sågs som en kamp om Labourpartiets själ, och den långa debatten sommaren 1981 avslutades den 27 september med att Healey vann med 50,4 % mot Benns 49,6 %. Healeys snäva majoritet kan tillskrivas Transport and General Workers' Union (TGWU)-delegationen till Labourpartiets konferens. Genom att ignorera sina medlemmar, som hade visat två mot en majoritet för Healey, lade den fackets blockröst (den största i fackets sektion) på Benn. En betydande faktor bakom Benns knappa förlust var dock att 20 ledamöter från vänstergruppen Tribune avstod från att rösta, vilket splittrades som följd. Healey fick precis tillräckligt med stöd från andra fackföreningar, Constituency Labour Parties och Labourparlamentsledamöter för att vinna.

Healey var skuggutrikesminister under större delen av 1980-talet, ett jobb han eftertraktade. Han ansåg att Foot initialt var alltför villig att stödja militära insatser efter att Falklandsöarna invaderats av Argentina i april 1982. Han anklagade Thatcher för att "skryta om slakt" och tvingades dra tillbaka uttalandet (han hävdade senare att han menat att säga "konflikt"). Healey behölls i skuggkabinettet av Neil Kinnock, som efterträdde Foot efter det katastrofala parlamentsvalet 1983, då de konservativa stärkte sin majoritet och Labour drabbades av sitt sämsta resultat i parlamentsvalet på årtionden. Healey hade avböjt att kandidera som ledare för att efterträda Foot och avgick som vice ledare.