Destabiliserande operationer är en benämning som förekommer i säkerhets- och försvarspolitiska sammanhang för operationer som syftar till destabilisering, exempelvis genom att försvaga en stats, institutions eller ett samhälles stabilitet, sammanhållning eller handlingsförmåga.
Destabilisering förekommer inom forskning och säkerhetspolitiska ramverk som ett strategiskt mål eller en eftersträvad effekt och, i vissa modeller för hybridhot, som en särskild fas i en bredare antagonistisk kampanj. Europeiska unionen har beskrivit hybridkampanjer som kombinationer av diplomatiska, militära, ekonomiska och tekniska verktyg som kan användas för att destabilisera en motståndare.
Destabiliserande operationer är inte synonymt med hybridkrigföring, hybridhot, subversion eller så kallad gråzonsverksamhet. I dessa sammanhang kan destabilisering i stället utgöra ett av flera möjliga strategiska syften.
Inom Europeiska unionens ramverk för hybridhot beskrivs hur statliga och icke-statliga aktörer kan kombinera tvingande och subversiva aktiviteter med konventionella och okonventionella metoder. Särskild betydelse tillmäts möjligheten att exploatera sårbarheter och skapa tvetydighet som försvårar beslutsfattande.
I ett gemensamt meddelande från Europeiska kommissionen och unionens höga representant från 2018 beskrivs hybridkampanjer som flerdimensionella och som verksamhet där diplomatiska, militära, ekonomiska och tekniska verktyg kan kombineras för att destabilisera motståndaren. Destabilisering används därmed som ett möjligt mål med hybrid verksamhet snarare än som en synonym till själva hybridbegreppet.
Nato beskriver på motsvarande sätt propaganda, vilseledning, sabotage och andra icke-militära metoder som sedan länge använda medel för att destabilisera motståndare. Organisationen framhåller att teknisk utveckling och global sammanlänkning har ökat sådana aktiviteters hastighet, skala och intensitet.
Den vetenskapliga litteraturen om hybridhot präglas samtidigt av definitionsproblem. Juristen Susana Sanz-Caballero har pekat på avsaknaden av en allmänt accepterad definition av hybridhot och på hur ett stort antal olika typer av antagonistiska aktiviteter har kommit att behandlas inom samma begreppsram.
Destabilisering behöver inte innebära att en stat eller ett politiskt system ska kollapsa. Verksamheten kan ha mer begränsade mål, såsom att försvaga institutioners funktions- eller beslutsförmåga, minska förtroendet för offentliga institutioner, förstärka befintliga motsättningar eller störa centrala samhällsfunktioner.
Europeiska unionen har bland annat beskrivit försök att destabilisera stater genom att undergräva allmänhetens förtroende för offentliga institutioner och genom verksamhet som omfattar cyberangrepp, desinformation och andra former av politisk, ekonomisk eller militär påverkan.
Statsvetaren Mikael Wigell har beskrivit en närliggande form av extern påverkan som hybrid interference. Wigell framställer den som en wedge strategy, där en aktör försöker skapa eller förstärka skiljelinjer inom ett målland eller en koalition och därigenom försvaga dess förmåga till gemensamt handlande. Han identifierar dold diplomati, geoekonomiska instrument och desinformation som tre huvudsakliga grupper av verktyg.
Europeiska kommissionens Joint Research Centre (JRC) och European Centre of Excellence for Countering Hybrid Threats (Hybrid CoE) presenterade 2021 en konceptuell modell för hybridhot där tre centrala aktivitetsfaser identifieras: priming, destabilization och coercion.
Modellen beskriver inte en obligatorisk linjär utveckling. Verksamhet kan eskalera eller deeskalera och en aktör kan uppnå sina mål utan att aktiviteterna utvecklas till modellens senare faser.
I modellens priming-fas försöker aktören skapa förutsättningar för senare påverkan. JRC och Hybrid CoE beskriver bland annat informationsinhämtning, positionering, testning och kartläggning av förhållanden inom målaktören.
Verksamheten kan exempelvis omfatta studier av samhälleliga skiljelinjer och kontroverser, cyberbaserad informationsinhämtning och uppbyggnad av ekonomisk hävstång eller beroenden.
Den förberedande verksamheten behöver inte framstå som öppet antagonistisk, vilket kan göra gränsdragningen mellan normal mellanstatlig påverkan och förberedelser för en antagonistisk kampanj svår.
Nästa fas benämns i modellen Destabilization through operations and campaigns. I denna fas intensifierar aktören verksamheten genom en operation eller en kampanj bestående av flera operationer för att uppnå ett på förhand bestämt mål.
Aktiviteterna kan enligt modellen bli mer synliga och aggressiva och i vissa fall innefatta en högre grad av våld. Informationspåverkan, propaganda, desinformation och cyberoperationer hör till den verksamhet som kan intensifieras under denna fas.
Den ansvariga aktören kan samtidigt försöka undvika offentligt erkännande av verksamheten, vilket kan försvåra möjligheterna att fastställa vem som ytterst ansvarar för aktiviteterna.
Modellens tredje fas benämns Coercion through hybrid warfare. I denna fas kan tidigare destabiliserande verksamhet kombineras med mer direkt tvång, militära hot eller begränsad militär maktanvändning.
Modellen är utvecklad för analys av hybridhot och utgör inte en generell modell för all verksamhet som kan ha destabiliserande syfte.
Flera olika former av antagonistisk verksamhet kan användas i syfte att uppnå destabiliserande effekter. Vilken metod som används avgör dock inte i sig om verksamheten är destabiliserande; samma metoder kan förekomma i andra strategiska sammanhang.
Informationspåverkan och desinformation kan användas för att påverka uppfattningar och beteenden, minska förtroendet för institutioner eller förstärka befintliga samhälleliga skiljelinjer.
Wigells modell för hybrid interference behandlar desinformation som ett av de huvudsakliga verktyg som kan användas för att förstärka motsättningar inom målaktören. JRC och Hybrid CoE behandlar på motsvarande sätt propaganda och desinformation som aktiviteter som kan intensifieras i destabiliseringsfasen.
Cyberoperationer kan användas för bland annat informationsinhämtning, positionering, manipulation och störning av verksamhet.
JRC och Hybrid CoE placerar cyberbaserad informationsinhämtning bland aktiviteter som kan förekomma i den förberedande fasen och beskriver mer offensiv cyberverksamhet i destabiliseringsfasen.
Cyberoperationer förekommer även för andra syften och är därför inte i sig liktydiga med destabiliserande operationer.
Sabotage kan riktas mot exempelvis energi-, transport-, kommunikations- eller annan kritisk infrastruktur. Nato räknar sabotage till de metoder som historiskt har använts för att destabilisera motståndare.
Royal United Services Institute (RUSI) har i en studie om rysk okonventionell verksamhet behandlat sabotage, subversion och destabilisering som skilda men närliggande komponenter i okonventionell krigföring.
Ekonomiska relationer och beroenden kan användas som strategiska påtryckningsmedel. Wigell beskriver geoekonomi som en av de huvudsakliga komponenterna i hybrid interference och behandlar hur ekonomiska beroenden kan utnyttjas för att påverka ett målland eller en koalition.
JRC och Hybrid CoE beskriver också ekonomisk hävstång och beroendeförhållanden som möjliga delar av den förberedande fasen.
Förekomsten av ett ekonomiskt beroende är dock inte i sig belägg för antagonistisk eller destabiliserande verksamhet.
Subversion är ett äldre närliggande begrepp. Jill Kastner och William C. Wohlforth definierar subversion som fientlig inblandning i en rivalstats interna förhållanden i syfte att undergräva eller manipulera rivalen.
Subversion kan därmed användas för destabilisering, men destabiliserande verksamhet behöver inte vara subversiv.
Destabilisering har även historiska beröringspunkter med politisk krigföring och det engelska begreppet covert action. Jennifer D. Kibbe skiljer i Oxford Research Encyclopedia of International Studies mellan propaganda, politiska operationer, paramilitära operationer och ekonomisk covert action. Den ekonomiska formen kan bland annat användas för att destabilisera målstatens ekonomi.
Dessa begrepp visar att flera metoder som i modern säkerhetspolitisk litteratur behandlas i samband med hybridhot har historiska föregångare inom subversion, politisk krigföring och dold statlig påverkan.
Attribution innebär i detta sammanhang att fastställa vem som ytterst ansvarar för en antagonistisk aktivitet.
JRC och Hybrid CoE beskriver hur aktörer även under destabiliseringsfasen kan undvika att offentligt erkänna sin verksamhet och använder begreppet plausible deniability, plausibel förnekbarhet.
Wigell behandlar förnekbarhet som en viktig egenskap hos hybrid interference. Dolda och indirekta metoder kan göra det svårare för målaktören att identifiera och politiskt hantera den externa aktörens ansvar.
Attribution kan ske på olika nivåer. Att identifiera en individ, organisation eller teknisk resurs som utfört en aktivitet innebär inte nödvändigtvis att den yttersta uppdragsgivaren har identifierats.
Destabiliserande verksamhet kan genomföras som en enskild operation eller som del av en längre kampanj. JRC och Hybrid CoE använder begreppet kampanj för verksamhet som kan bestå av flera operationer och beskriver hur övergången mellan förberedande verksamhet och destabilisering kan vara svår att upptäcka.
Sanz-Caballero identifierar bland annat gradualism, tvetydighet, doldhet och problem med attribution som återkommande drag i litteraturen om hybridhot.
Att flera likartade incidenter inträffar samtidigt är dock inte i sig belägg för att de är samordnade eller tillhör samma operation eller kampanj.
Destabiliserande verksamhet kan förekomma inom den så kallade gråzonen mellan fred och krig, men begreppen är inte synonyma.
Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) har beskrivit gråzon som ett tillstånd mellan fred och krig och gråzonsproblematik som kombinerade antagonistiska aktiviteter som angriparen avser inte ska uppfattas som krigföring. Som exempel anges bland annat politisk påverkan, marknadsmanipulation, desinformation, informationspåverkan, illegal underrättelseinhämtning, cyberangrepp och fysiskt sabotage.
Definitionerna av gråzon varierar mellan olika forsknings- och säkerhetspolitiska traditioner. Destabilisering kan vara ett syfte med gråzonsverksamhet men kan också förekomma i andra sammanhang.
En återkommande utgångspunkt i ramverk för hybridhot är att en antagonistisk aktör kan försöka identifiera och exploatera redan befintliga sårbarheter.
EU:s ramverk från 2016 framhåller exploatering av sårbarheter och skapande av tvetydighet som centrala inslag i hybridhot.
JRC:s modell är bland annat avsedd att stödja tidig identifiering av hybrid verksamhet, identifiering av brister i prevention, beredskap och respons samt utveckling av motståndskraft.
Motståndskraft i detta sammanhang kan därför omfatta både förebyggande åtgärder och förmågan att upprätthålla samhällsfunktioner när störningar inträffar.
Uttrycket destabiliserande operationer förekommer i svensk officiell försvarspolitisk dokumentation.
I ett yttrande från Försvarsmakten den 3 oktober 2025 används formuleringen destabiliserande operationer (hybridkrig) i en beskrivning av en möjlig konflikt där en motståndare kan bedriva olika former av destabiliserande verksamhet parallellt med konventionella operationer och fjärrbekämpning.
I samma yttrande skiljer Försvarsmakten senare mellan destabiliserande aktiviteter och konventionella operationer. Formuleringen visar användning av termen i svensk militär kontext men utgör inte någon generell doktrinär definition.
Regeringens försvarspolitiska proposition Totalförsvaret 2025–2030 behandlar närliggande verksamhet under begreppet hybridhot. Där nämns bland annat otillbörlig informationspåverkan, politiska påverkansoperationer, ekonomiska åtgärder, cyberangrepp, illegal underrättelseinhämtning, exploatering av juridiska sårbarheter och fysiskt sabotage.
Begreppet destabiliserande operationer avgör inte i sig verksamhetens folkrättsliga klassificering.
Internationell humanitär rätt är tillämplig när kriterierna för en väpnad konflikt är uppfyllda. Internationella rödakorskommittén (ICRC) framhåller att klassificeringen av en väpnad konflikt bygger på faktiska omständigheter och rättsliga kriterier, inte på om parterna själva betecknar situationen som krig.
Destabiliserande verksamhet kan därmed förekomma utanför en väpnad konflikt men också utgöra en del av verksamheten under en pågående väpnad konflikt. Termen utgör inte i sig en särskild folkrättslig kategori.
En händelse kan få destabiliserande konsekvenser utan att någon antagonistisk aktör ligger bakom den. Ekonomiska kriser, tekniska störningar, olyckor eller interna politiska konflikter kan ge effekter som liknar dem som skulle kunna eftersträvas genom avsiktlig påverkan.
Det kan också vara svårt att fastställa om flera samtidiga händelser är samordnade eller vem som ytterst ansvarar för dem. Problem med attribution, gradualism och tvetydighet har identifierats som återkommande egenskaper i litteraturen om hybridhot.
Närliggande begrepp som hybridhot, hybridkrigföring och gråzon har kritiserats för att kunna bli så breda att verksamheter med olika strategisk eller rättslig karaktär sammanförs. Wigell har bland annat argumenterat för en tydligare åtskillnad mellan hybrid warfare och hybrid interference för att öka den begreppsliga precisionen.
Termen destabiliserande operationer kan på motsvarande sätt bli analytiskt otydlig om varje aktivitet som får negativa konsekvenser för ett samhälles stabilitet inkluderas. En skillnad behöver därför göras mellan destabiliserande konsekvenser och verksamhet där destabilisering kan identifieras som ett strategiskt syfte.