Diadia missionsstation

Diadia missionsstation var en svensk missionsstation som låg norr om Kongofloden i anslutning till byn Diadia i provinsen Kongo-Central i Demokratiska republiken Kongo.

Missionsstationen grundades 1888 av Karl Johan Pettersson och Henning Skarp från Svenska Missionsförbundet (SMF) som en del av den Svenska kongomissionen. Det var den tredje missionsstationen som grundades efter Mukimbungu och Kibunzi. Vid denna tid var Nedre Kongo en del av Kongofristaten. Stationen låg 20 kilometer väster om Kibunzi och 35 kilometer väster om Mukumbungu.

Den blev förhållandevis kortvarig och lades ner 1906 på grund av ohälsosamt klimat.

Stationen grundas

Platsen för stationen var en slätt omgiven av höjder. K. J. Pettersson och Henning Skarp kom till platsen den 8 augusti 1888. De första gräs- och lerhusen uppfördes av Skarp och Josef Wilhelm Håkansson. Skarp blev sjuk under slutet av 1888 och samtidigt spreds en smittkoppsepidemi vilket lokalbefolkningen skyllde på missionärerna. Skarp kände sig hotad och skickade bud till Carl Johan Nilsson i Kibunzi och bad om hjälp. Nilsson rapporterade till Kongofristaten som skickade ut en straffexpedition. De anlände några dagar senare och plundrade byn, dödade några män som satte sig till motvärn och fängslade flera, däribland hövdingen.

Missionsarbetet fortsatte och missionärerna besökte byarna i närområdet och så småningom kunde en församling bildas. De utbildade lokala evangelister och 1891 anlades den första utstationen Mbanza Nsanga. Skarp återvände till Sverige 1891 och Wilhelm Sjöholm och hustrun Emma tog över.

Även Per Olof Wirén var delaktig i uppbyggandet när han kom till Kongo för första gången 1892 tillsammans med Skarp som återvände. Förutom själva boningshuset lät de bygga magasin, kokhus, sjöbod, gosshus och mindre skol- och predikolokaler. Snart visade det sig att platsen var besvärlig då lätt sjukdomar spreds. Sömnsjukan var vanlig, liksom malaria. Skarp dog 1895 och hans ersättare blev Jöns Larsson (1865-1901) som dessförinnan varit vid Mukimbungu. Larsson var föreståndare fram till 1998 då han återvände till Sverige.

Fler utstationer med lokala evangelister och lokala skolor följde. Missionärerna friköpte även flickor och 1896 kunde ett flickhem öppnas på stationen. I skolundervisningen utbildades även bokbindare. Också under 1896 sände Kongofristaten ut ytterligare straffexpeditioner till Diadia till följd av berättelser om att människor begravdes levande som en straffmetod. I Missionsförbundets tidning återgavs inte hur straffexpeditionen gick till.

Nedläggningen

Dödstalen var höga bland de som vistades vid stationen. Många missionärer insjuknade och blev tvungna att byta till stationer med mer hälsosamma förhållanden eller resa hem. Flickhemmet lades ner 1903 eftersom sömnsjukan där skördade så många offer. På grund av den stora dödligheten hos såväl vita missionärer som lokalbefolkningen lades stationen ner 1906.

Missionärer som var verksamma vid Diadia

Förutom redan nämnda missionärer var även Magnus Rangström, Svante August Flodén, Carl Johan Lindström och Edvard Karlman verksamma vid Diadia. De som dog och vilar på kyrkogården är Clara Strömberg, Maria Nyberg, Henning Skarp, Mathilda Flodén, Erika Johansson, Anna Lindström, Emil Olsson, Hanna Ceder och Jöns Larssons dotter Rut.

Referenser