Historik
1 januari 1976 trädde räntelagen (1975:635) i kraft, och diskontot fick en roll som den ränta som användes i vissa lagreglerade sammanhang, bland annat dröjsmålsränta. Före dess hade fasta räntesatser förekommit i lagtexten, exempelvis i handelsbalken.
I maj 1985 avskaffades ränteregleringen i Sverige, vilket innebar att sambanden mellan Riksbankens räntor och marknadsräntorna blev svagare. 1986 ersattes diskontot och straffräntan med en räntetrappa. 1988 ville Riksbanken avskaffa diskontot, eftersom denna räntesats sedan 1986 inte länge hade haft någon betydelse som penningpolitiskt instrument. Regeringen sade dock nej till detta förslag på grund av diskontots roll i räntelagen.
1992 införde Riksbanken nya principer för fastställande av diskontot, genom att använda marknadsräntorna för statsskuldväxlar och statsobligationer som grund. En gång i kvartalet beräknades genomsnittet av föregående kvartals dagsnoterade räntor för sexmånaders statsskuldväxlar och femåriga statsobligationer. Från detta genomsnitt gjordes ett avdrag om 2,5 procentenheter och därefter gjordes en avrundning till närmaste hel eller halv procentenhet.
1 juli 2000 tog Riksgäldskontoret över uppgiften att kvartalsvis bestämma diskontot. 1 juli 2002 avskaffades diskontot, och ersättes av referensräntan som räntesats i räntelagen. Förändringen skedde i samband med implementeringen av ett EG-direktiv om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner.
