Hurst var under mellankrigstiden en av USA:s högst betalda och mest lästa författare, och flera av hennes verk filmatiserades. Hennes stora popularitet gav henne en offentlig ställning som hon använde för att uppmärksamma politiska och sociala frågor. Hon stödde Franklin D. Roosevelts reformprogram New Deal och engagerade sig bland annat i frågor om invandring, rasdiskriminering, arbetarklassens levnadsvillkor och kvinnors rättigheter. I sina verk skildrade hon ofta kvinnor i lågavlönade yrken, exempelvis hembiträden och butiksanställda. Hon verkade även för homosexuellas rättigheter och uppmärksammade situationen för Europas judar.
Hurst fick tidigt ett positivt mottagande av litteraturkritiker, men hennes anseende försämrades när hennes berättelser i allt högre grad uppfattades som sentimentala. Hon har bland annat kallats "den amerikanska skönlitteraturens snyftförfattare". Samtidigt erkändes hennes förmåga att bygga upp och effektivt framföra en berättelse. Hennes död 1968 uppmärksammades på tidningarnas förstasidor, men vid denna tid hade hon i stor utsträckning fallit i glömska som både författare och samhällsdebattör. Intresset minskade ytterligare under de följande årtiondena, men under 2000-talet har hennes författarskap åter uppmärksammats genom biografier och nyutgåvor av hennes verk.
Fannie Hursts föräldrar, Rose Koppel och Samuel Hurst, bodde i St. Louis i Missouri, men hon föddes på sina morföräldrars gård i Hamilton i Ohio. Hon föddes 1885, men uppgav senare 1889 som sitt födelseår. Hennes yngre syster Edna avled i difteri vid fyra års ålder. Fadern hade tidigare arbetat som handelsresande och grundade senare en skofabrik i St. Louis.
Hurst utvecklade tidigt ett intresse för litteratur och tillbringade mycket tid i stadsbibliotekets läsesal. Det fanns få böcker i hemmet, och hennes föräldrar ogillade att hon, enligt deras egen beskrivning, "ständigt hade näsan i böcker". De ansåg inte att utbildning var särskilt viktig för en flicka och uppfostrade henne i stället med målet att hon skulle bli societetsdam och hustru. Hurst började skriva vers vid sju års ålder och korta berättelser vid elva. Efter avslutad skolgång vid Central High School fick hon trots detta tillåtelse att studera vid Washington University i St. Louis, där hon skrevs in som lärarstudent 1905. Hon tog examen 1909. Samma år publicerades hennes första novell, "The Joy of Living", i St. Louis-tidningen Reedy's Mirror.
Genombrott
Fannie Hurst 1914, året för hennes bokdebut.Hurst går ombord på SS Leviathan med en hund 1925 i New York.
Under studietiden skrev Fannie Hurst ett stort antal noveller som hon skickade till ledande tidskrifter och förlag, men de refuserades återkommande. Uppmuntrad av William Marion Reedy, redaktören som hade publicerat hennes första novell, försökte hon under ett års tid övertyga sina föräldrar om att låta henne flytta till New York. Hon bosatte sig på Manhattan. Medan hon fortsatte försöka få sina noveller publicerade försörjde hon sig genom tillfälliga arbeten som servitris och butiksbiträde samt genom mindre roller på teatern. Genombrottet kom 1912, när The Saturday Evening Post i juli publicerade en av hennes berättelser efter att tidigare ha refuserat hennes bidrag mer än trettio gånger. Samma år kom hon i kontakt med Robert H. "Bob" Davis på Munsey's Magazine. Han förklarade: "Tjejen, du är en författare!" och antog tre av de femton noveller som hon hade skickat till honom. Dessa berättelser ingick tillsammans med novellen i The Saturday Evening Post i hennes debutbok, novellsamlingen Just Around the Corner, som utkom 1914.
Hursts genombrott hos den breda publiken skedde gradvis, i takt med att hennes noveller publicerades i allt fler tidskrifter. Berättelserna förenade socialt engagemang med ett lättillgängligt berättande, och huvudpersonerna var ofta hårt arbetande invandrarkvinnor i yrken som butiksbiträden och hembiträden. När hennes första novellsamling utkom 1914 hade The Saturday Evening Post redan publicerat ett tjugotal av hennes berättelser. Arvodet för dem var omkring tio gånger högre än de 30 dollar hon hade fått för sina tidigaste publicerade verk. Efter ytterligare tre novellsamlingar publicerade Hurst 1921 sin första roman, Star-Dust: The Story of an American Girl. Den följdes några år senare av Lummox, som blev en bästsäljare. Hurst betraktade själv Lummox som ett av sina främsta verk, och romanen har ofta betraktats som hennes bästa. Under sin livstid publicerade hon omkring 300 noveller, varav 63 samlades i åtta novellsamlingar. Under större delen av 1920-talet använde tidskrifter som The Cosmopolitan och The Saturday Evening Post hennes namn i marknadsföringen för att öka lösnummerförsäljningen. På löpsedlar och reklamaffischer framhölls att ett nummer innehöll "en ny novell av Fannie Hurst". Hon fick en offentlig ställning som annars främst förknippades med filmstjärnor, musiker och idrottsstjärnor och blev en av USA:s högst betalda författare, tillsammans med bland andra Mary Roberts Rinehart och Booth Tarkington.
Äktenskap och relationer
Danielson och Hurst 1920.
År 1920 blev det känt att Fannie Hurst fem år tidigare i hemlighet hade gift sig med konsertpianisten Jacques Danielson. Deras okonventionella sätt att leva som gifta uppmärksammades flitigt i pressen. Hurst behöll sitt efternamn, och makarna bodde i separata lägenheter inom samma bostadskomplex. De planerade sina möten på förhand och åt enligt Hurst vanligen frukost tillsammans två gånger i veckan. Uttrycket "fannie-hurst-marriage" kom därefter att användas om äktenskap där makarna levde åtskilda, en livsform som främst var möjlig för par med ekonomiska förutsättningar att upprätthålla två bostäder. Hurst hade träffat Danielson 1910 i Mount Clemens i Michigan, dit hon hade rest tillsammans med sin far. Danielson var en rysk-judisk invandrare som hade kommit till USA vid sexton års ålder och arbetade som turnéassistent åt pianisten Rafael Joseffy. Hurst och Danielson förblev gifta fram till hans död 1952.
Hurst hade även ett långvarigt utomäktenskapligt förhållande med polarforskaren Vilhjálmur Stefánsson. Förhållandet blev känt först långt efter deras död, sedan flera av Stefánssons privata brev hade påträffats på en loppmarknad i New Hampshire 1987. De träffades första gången 1922 i Ravello på Amalfikusten. Vid denna tid kände de redan till varandra genom sina offentliga verksamheter och delvis gemensamma umgängeskretsar. Förhållandet upphörde 1939, när Stefánsson började arbeta tillsammans med Evelyn Schwartz Baird, som han gifte sig med några år senare.
Författarskap och aktivism hand i hand
Rösträtt
Fannie Hurst var medlem i den Greenwich Village-baserade diskussionsklubben Heterodoxy, vars medlemmar verkade för kvinnors rätt att forma sina egna liv utan att begränsas av den traditionella hustrurollen. Den löst organiserade gruppens medlemmar engagerade sig bland annat i kampen för kvinnlig rösträtt. Inför en folkomröstning om kvinnlig rösträtt i delstaten New York 1917 bidrog fjorton välkända författare med varsitt kapitel till romanen The Sturdy Oak: A Composite Novel. Hurst skrev det tredje kapitlet. Romanen publicerades först som följetong i Collier's, och intäkterna skänktes till rösträttsrörelsen.
Rasrelationer
"Det blir groteskt att begrunda hur vårt land reser sig i rättfärdig indignation mot de grymheter som tolereras av en Hitler, när hundratals av träden längs våra egna landsvägar är galgar från vilka har dinglat de brutna nackarna på män som hängts upp där av ostraffbara mobbars bestialitet."
– Fannie Hurst, i en insändare i The Crisis 1935 –
Från mitten av 1920-talet engagerade sig Fannie Hurst i frågor som rörde afroamerikaners ställning i det amerikanska samhället. Hon verkade bland annat för förbättrad tillgång till sjukvård och avskaffandet av rassegregationen. Hon var styrelseledamot i New York Urban League, föreläste om rasrelationer och skrev upprop mot lynchningar.
Genom umgänget med den afroamerikanska författaren Zora Neale Hurston fick Hurst större inblick i den rasism som svarta amerikaner mötte i vardagen. De träffades vid en prisutdelningsmiddag 1925, där Hurst hade ingått i den jury som tilldelade Hurstons novell "Spunk" ett andrapris. Hurst imponerades av hennes intellekt och livlighet och erbjöd henne anställning som inneboende sekreterare. Hurston tackade ja, men eftersom hon saknade erfarenhet av maskinskrivning och arkivering kom hennes uppgifter snart främst att bestå i att vara sällskap och ibland chaufför. Hurst gav henne även ekonomiskt stöd och introducerade henne för personer som kunde främja hennes författarkarriär.
Relationen mellan de båda kvinnorna präglades av deras olika sociala och ekonomiska ställning. Trots att de var nästan jämnåriga förväntades Hurston inta rollen som protegé och söka råd hos Hurst som mentor. Hurston accepterade stundtals denna roll, men ifrågasatte också om Hursts och andra välgörares omsorg om henne alltid var uppriktig. Under Harlemrenässansen väckte afroamerikansk kultur stort intresse i delar av New Yorks kulturella elit, och Hurston skämtade inför nära vänner om att Hursts intresse för henne kanske delvis berodde på den visuella kontrasten mellan deras hudfärger.
Hurst hade svårt att förstå Hurstons pragmatiska hållning till segregationen och uppfattade den som en brist på indignation. Skillnaden mellan deras perspektiv blev tydlig under en nio dagar lång bilresa i Ontario 1931. När de besökte en restaurang där Hurston befarade att hon skulle nekas servering presenterade Hurst henne som "prinsessan Zora", en afrikansk kunglighet, och lyckades därigenom ordna ett bord åt dem. Hurston uppfattade emellertid agerandet som ett ytligt skådespel och anklagade senare Hurst för att ägna sig åt ett "tröttsamt spel för galleriet".
Hursts mest kända roman, Imitation of Life från 1933, handlar bland annat om Peola Johnson, en ljushyad svart kvinna som försöker leva som vit men vars bakgrund avslöjas. Det litterära motivetpassing, i betydelsen passing for white, hade då förekommit i amerikansk litteratur under flera årtionden och hade ofta behandlats av svarta författare. Motivet förekommer även i exempelvis James Weldon JohnsonsThe Autobiography of an Ex-Colored Man från 1912, Walter F. WhitesFlight från 1926 och Nella LarsensPassing från 1929. Namnet "Peola" kom senare att användas i Harlemslang om en mycket ljushyad svart kvinna.
En förklaring till Fannie Hursts popularitet var att hennes noveller och romaner skildrade erfarenheter som var välbekanta för många nyanlända invandrare och första generationens amerikaner, däribland hårt arbete, ekonomisk utsatthet och strävan efter social trygghet. Dessa berättelser nådde snart även en bred publik genom filmatiseringar. Hennes intresse för arbetande kvinnors villkor hade enligt Koppelman sitt ursprung i barndomen, då hon blev medveten om den krävande vardagen för familjens hembiträde Willie. Hursts bästsäljande roman Lummox handlar om en europeisk invandrarkvinna som arbetar som hembiträde och utnyttjas av sin arbetsgivare. Hushållsarbetares villkor var även en viktig fråga för Eleanor Roosevelt, som hade läst och uppskattat romanen. Enligt journalisten och forskaren Brooke Kroeger uttryckte även Lev Trotskij sin uppskattning av romanen när Hurst träffade honom i Moskva 1924. Inför Franklin D. Roosevelts presidentvalskampanj tog Eleanor Roosevelt 1931 kontakt med Hurst, som lovade att stödja kampanjen. De utvecklade därefter en vänskap. Sedan Franklin D. Roosevelt hade valts till president erbjöd sig Hurst att åta sig de uppdrag som paret ansåg henne lämpad för.
Hursts offentliga ställning gjorde henne till en betydelsefull anhängare av presidentparets politiska och sociala arbete. Hon fungerade som en inofficiell talesperson för Eleanor Roosevelt och stödde hennes försök att ge ämbetet som USA:s första dam en mer aktiv offentlig roll. Författarskapet förblev dock Hursts huvudsakliga verksamhet. Hon innehade samtidigt flera offentliga uppdrag, inte bara i reformprogrammet under Roosevelts presidentskap. Hon var ordförande för National Housing Commission 1936–1937, ledamot av ett utskott inom Works Progress Administration 1940–1941 och utsågs av president Harry S. Truman till ledamot av USA:s delegation vid Världshälsoorganisationens femte världshälsoförsamling i Genève 1952.
Judisk identitet
Fannie Hurst hade ett komplicerat förhållande till sin judiska bakgrund. Hon växte upp med judiska föräldrar av tyskt ursprung som såg ned på östeuropeiska judar. De använde bland annat det nedsättande uttrycket "kike" om Hursts make Jacques Danielson, som var rysk jude. Som vuxen kom Hurst att i högre grad identifiera sig med sitt judiska ursprung. Många av hennes tidiga berättelser, liksom den senare romanen Family!, behandlar judisk identitet och de generationsmotsättningar som kunde uppstå inom tyskjudiska och östeuropeisk-judiska invandrarfamiljer på Lower East Side. Ett exempel är novellen "The Gold in Fish" ur samlingen Song of Life från 1927, som Hurst senare omarbetade till BroadwaypjäsenIt Is to Laugh. Pjäsen filmatiserades därefter av Frank Capra under titeln The Younger Generation.
Homosexuellas rättigheter
I mars 1958 ledde Hurst en tv-sänd paneldiskussion om manlig homosexualitet. En planerad uppföljning om lesbianism ställdes in med kort varsel, sedan tv-stationen hade bedömt att ämnet ännu inte var lämpligt för en bred publik. Senare samma år talade Hurst vid ett konvent anordnat av Mattachine Society, en av USA tidigaste organisationer för homosexuellas rättigheter, och utsågs där till hedersmedlem.
Kritik och eftermäle
Hotel des Artistes där Fannie Hurst bodde under andra halvan av sitt liv.
"You're so kippers, so caviar, and I'm so liverwurst. You're so Shakespeare, so Bernard Shaw, and I'm so Fannie Hurst!"
–Mike Nichols, text till sången "You're So London"
Som framgångsrik populärförfattare möttes Fannie Hurst efter hand av en alltmer kritisk hållning inom litteraturkritiken. I sina memoarer beskrev hon detta som ett hårt slag och frågade sig varför en författare inte kunde vara både betydelsefull och populär. Samtidigt hävdade hon att kritiken inte påverkade henne, eftersom uppskattningen från hennes trogna läsekrets vägde tyngre. Tidigt i karriären betraktades hon som en av USA:s främsta novellförfattare och jämfördes med Sinclair Lewis, Edna Ferber och Scott Fitzgerald. Senare anklagades hon allt oftare för att skriva klichéartade och sentimentala berättelser. År 1925 publicerade författaren Waldo Frank en serie starkt kritiska texter om Hurst i The New Republic. Han framställde hennes författarskap som ett negativt exempel och uppmanade blivande författare att inte välja en "Hurst-lik framgång" framför konstnärlig integritet. En annan kritiker jämförde hennes omfattande prosa med Mississippifloden och beskrev den som "bred, djup och tämligen grumlig".
Fannie Hurst avled den 23 februari 1968 i sin lägenhet i Hotel des Artistes vid Central Park, där hon hade bott sedan 1932. Under 2000-talet har hennes författarskap åter uppmärksammats, bland annat genom litteraturhistorikern Susan Koppelmans arbete. Koppelman har beskrivit Hurst som "en stor amerikansk författare". Även professor Brooke Kroeger har framhållit att Hurst förtjänar en plats i den amerikanska litteraturhistorien.
Brandeis University och Washington University i St. Louis mottog enligt Hursts testamente en miljon dollar vardera. Vid båda universiteten har professurer i kreativt skrivande inrättats i hennes namn.
Bibliografi i urval
1914 – Just Around the Corner
1916 – Every Soul Hath Its Song
1918 – Gaslight Sonatas
1919 – Humoresque: A Laugh on Life with a Tear Behind It
1921 – Star-Dust: The Story of an American Girl (roman)
1922 – The Vertical City
1923 – Lummox (roman)
Den trygga famnen, i översättning av Einar Malm 1937.
Fannie Hurst medverkade i manusarbetet till fyra filmer. Av dessa byggde endast Lummox från 1930 på ett av hennes litterära verk; där krediterades hon för dialogen. De övriga tre filmerna baserades på originalberättelser av Hurst. The Untamed Lady skrevs särskilt med Gloria Swanson i åtanke, medan Symphony of Six Million och Hello, Everybody! var originalproduktioner, varav den senare utformades för att introducera radiostjärnan Kate Smith för biopubliken. Övriga filmatiseringar bygger på noveller eller romaner av Hurst.
↑Födelseåret anges ofta som 1889 i databaser och äldre uppslagsverk. Koppelman, Kroeger och Ravitz anger dock 1885, vilket även överensstämmer med uppgifterna på hennes gravplats vid New Mount Sinai Cemetery och på minnesplaketten vid hennes födelsehem i Hamilton.
↑Novellen publicerades under titeln "Ain't Life Wonderful".
↑I senare skildringar av Hurstons liv och författarskap har Hurst ofta uppmärksammats genom sin relation till henne.
↑Fannie Hurst Professor of Literature at Brandeis University och Hurst Professorship in the Department of English for visiting writers to Washington University.
12Lean'tin L. Bracks & Jessie Carney Smith (red.), Black Women of the Harlem Renaissance Era, The Globe Pequot Publishing Group, 2014, ISBN 978-0-8108-8542-4.[källa från Wikidata]
↑läs online, missouriencyclopedia.org .[källa från Wikidata]
↑American Women Writers: A Critical Reference Guide from Colonial Times to the Present, 1979.[källa från Wikidata]
12Susan Koppelman, "Writings, Life and Social Activism of Fannie Hurst", föreläsning vid Brandeis University i november 1993, återgiven i Antler 2010, s.152.
↑"It becomes grotesque to contemplate our country rising in righteous indignation against the atrocities tolerated by a Hitler, when hundreds of our own wayside trees are gibbets from which have dangled the broken necks of men who have been strung up there by the bestiality of unpunishable mobs."
