.jpg)
Fiktion är en framställningsform i olika medier där en helt eller delvis föreställd värld gestaltas utan att framställningen som helhet gör anspråk på att återge faktiska förhållanden. Ordet kommer av latinets fingere, ”skapa” eller ”göra”, och kan även användas om något påhittat eller uppdiktat, eller om fantasi, till skillnad från det verkliga. Fiktion kan förekomma i bland annat muntligt berättande, skönlitteratur, teater, film, radio, television, tecknade serier och datorspel.
Inom estetik och litteraturteori kan fiktion förstås som en framställning som inte hävdar att det som bokstavligen utsägs är sant på samma sätt som ett vetenskapligt påstående. Det innebär att egennamn och andra refererande uttryck i en fiktion inte behöver beteckna något som existerar i verkligheten.
Fiktion kan emellertid inte avgränsas enbart genom att dess innehåll är falskt eller påhittat, eftersom även sakframställningar kan innehålla fel utan att därmed bli fiktion. Omvänt kan ett fiktionsverk innehålla sanna uppgifter och verkliga personer, platser eller historiska förhållanden utan att verket förlorar sin status som fiktion. Skillnaden mellan fiktion och icke-fiktion gäller därför inte bara innehållets överensstämmelse med verkligheten, utan också hur framställningen presenteras och är avsedd att uppfattas.
I berättande fiktion bildar de miljöer, gestalter och händelser som framställningen hänvisar till en fiktiv värld. En sådan värld behöver inte vara helt uppdiktad eller skild från verkligheten, eftersom fiktiva världar ofta är förankrade i verkliga tider och platser och bygger vidare på verklighetens historia och geografi.
Den fiktiva världen kan även användas som ram för nya gestaltningar och berättelser: i levande rollspel eller lajv gestaltar deltagarna påhittade personer i en påhittad miljö och bidrar genom sina handlingar till berättelsen. På liknande sätt består fanfiction av berättelser som fans skapar med utgångspunkt i handlingar och gestalter från ett eller flera redan existerande verk.
Skönlitteratur kan beröra verkliga personer, medan en uppdiktad person kallas för "fiktiv person". Några fiktiva personer kan uppfattas som att de är faktiska och reella när detaljerna i beskrivningarna blir tillräckligt omfattande för att ställa läsaren i tvivel. Sådana personer kan vara Sherlock Holmes, skönlitterär figur i Arthur Conan Doyles böcker, och Morgan Kane, skönlitterär figur i Louis Mastersons böcker.
Ett gränsfall är äventyren till Baron von Münchhausen som har sin upprinnelse i en faktisk person, men där hans äventyr inte är speciellt verkliga. Här får man då skilja på den faktiska aristokraten från 1700-talets Tyskland och den fiktiva äventyraren med samma namn.
Andra gränsfall är när man inte vet om personen är faktisk eller fiktiv, som till exempel Homeros, som antingen är en faktisk författare eller en fiktiv person tillägnad de berättelser som bär hans namn.
Klassiska exempel på fiktion är skönlitterära berättelser i form av epik och drama. Under 1900-talet utvecklades dock flera nya former av medium som kom att utgöra viktiga plattformar för fiktion; huvudsakligen film, tecknade serier och datorspel. Ingen av dessa medier är dock uteslutande fiktion – bland undantagen märks dokumentärfilm och självbiografiska serier.
Det engelska begreppet "fiction" används dels i samma bredare betydelse som svenskans fiktion, men är också en strikt litteraturvetenskaplig term, fiktionsprosa, och innebär som sådan motsatsen till non-fiction, facklitteratur och sakprosa – med andra ord nästan synonymt med det svenska begreppet skönlitteratur (som dock även omfattar t.ex. essäistik). En annan litteraturvetenskaplig term kan vara (science fiction) som i filmsammanhang.
Fiktionsteori undersöker bland annat vad som skiljer fiktion från icke-fiktion, hur utsagor kan vara sanna inom ett fiktionsverk och hur mottagare förhåller sig till personer och händelser som de vet inte är verkliga. Inom talaktsteorin hävdade John Searle att en fiktionsförfattare låtsas utföra de illokutionära handlingar som normalt används för att framställa påståenden, men utan avsikt att bedra mottagaren. Kendall Walton beskriver i stället fiktionsverket som rekvisita i en låtsaslek, där verket föreskriver att mottagaren ska föreställa sig innehållet som sant.
I teorier om möjliga världar analyseras fiktionens innehåll med hjälp av världar där det framställda gäller, medan en fiktiv värld kan förstås som en uppsättning sådana världar snarare än som en enda värld. Vad som är sant inom en fiktion omfattar inte bara det som framställs uttryckligen, utan även sådant som följer av framställningen tillsammans med relevant bakgrundskunskap. Teorin om fiktiva entiteter behandlar både vad gestalter, platser och föremål i fiktion är för slags företeelser och om sådana företeelser alls kan sägas existera. Den så kallade fiktionens paradox utgår från spänningen mellan att människor kan känna verkliga känslor inför fiktiva gestalter och att de samtidigt vet att gestalterna inte existerar.
Inom narrativ etik studeras hur berättande, lyssnande och uppmärksamhet på berättelser bidrar till att forma människors moraliska förståelse av sig själva och andra. Derek Attridge konstaterar att "fiktion, kan man säga, alltid involverar ett visst undflyende av ansvar."
Inom vetenskapsteorin är fiktioner påståenden eller antaganden, som av metodiska skäl används som om de vore sanningar fastän de, i motsats till hypoteser, inte behöver kunna verifieras.
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
