
Framstegsstudier är en intellektuell rörelse som fokuserar på att "ta reda på varför framsteg sker och hur man får dem att ske snabbare". Termen "framstegsstudier" myntades i en artikel från 2019 i The Atlantic med titeln "We Need a New Science of Progress" av Tyler Cowen och Patrick Collison.
Rörelsen studerar framsteg i levnadsstandard ur vetenskapliga, tekniska, ekonomiska, historiska, filosofiska och kulturella perspektiv. Den inkluderar arbete med definition och mätning av framsteg, såväl som policyer som syftar till att förbättra takten i teknisk innovation.
Efter publiceringen av artikeln medverkade Cowen och Collison i en podcast med Mark Zuckerberg. Under samma period arbetade Jason Crawford heltid med sin populära blogg "The Roots of Progress" och efterlyste "en tydligare förståelse för framstegens natur, dess orsaker, dess värde och betydelse, hur vi kan hantera dess kostnader och risker, och i slutändan hur vi kan påskynda framstegen samtidigt som vi säkerställer att de är gynnsamma för mänskligheten." Roots of Progress utvecklades senare till ett forskningsinstitut som delar ut stipendier till forskare. Samtidigt grundades onlinetidningen Works in Progress av Sam Bowman, Saloni Dattani, Ben Southwood och Nick Whitaker år 2020, "dedikerad till att uppmärksamma nya och underskattade idéer för att förbättra världen".
Publikationen köptes senare av Stripe Press år 2022. Alec Stapp och Caleb Watney grundade tankesmedjan Institute for Progress år 2021, en "opartisk forsknings- och påverkansorganisation som är dedikerad till att påskynda vetenskapliga, tekniska och industriella framsteg samtidigt som mänsklighetens framtid skyddas."
Rörelsen har fått uppmärksamhet inom den politiska debatten, särskilt i USA. Som svar på Cowen och Collisons artikel skrev New York Times-krönikören Ezra Klein: "Frågorna som driver framstegsstudier är inte bara akademiska övningar; de är centrala för att förstå hur vi kan skapa en bättre framtid för alla." I en senare artikel om utbudssidesprogressivism skrev Klein att progressiv politik "kräver en rörelse som tar innovation på lika stort allvar som den tar rimliga levnadskostnader."
Jason Crawford, grundare av Roots of Progress Institute, har sagt att "Framsteg är allt som hjälper människor att leva bättre liv: längre, lyckligare, friskare, i sinne, kropp och själ." Rörelsens företrädare menar att mänskligheten har upplevt aldrig tidigare skådade framsteg under det senaste århundradet, mätt i andelen människor som lever i extrem fattigdom, förväntad livslängd, utbildning och mängden fritid människor har. Enligt Our World in Data tror dock över 90 % av människorna att världen blir sämre eller förblir densamma. Förespråkare för framstegsstudier tror att världen har blivit bättre, samtidigt som de tror att det finns mycket utrymme för förbättringar, och att mänskligheten bör fortsätta att sträva efter en ännu bättre framtid.
En grov men vanligt förekommande indikator på framsteg och ekonomisk tillväxt är bruttonationalprodukten. I "Stubborn Attachments" skrev Tyler Cowen:
[...] tillväxt lindrar elände, ökar lycka och möjligheter och förlänger liv. Rikare samhällen har bättre levnadsstandard, bättre mediciner och erbjuder mer personlig autonomi, mer uppfyllelse och fler möjligheter till nöjen.
Kritiker av framstegsstudier påstår att rörelsen fokuserar för mycket på total tillväxt och inte tillräckligt på ojämlikhet. Men särskilt utbudsorienterade progressiva strävar efter att fördela välståndet mer rättvist, till exempel genom reformer av bostadspolitiken för att minska hyrorna som betalas till hyresvärdar och låta fler människor flytta till städer med högre lön.
Under de senaste hundrafemtio till tvåhundra åren har exempellösa förbättringar skett i förväntad livslängd, läskunnighet, barndödlighet och fattigdom, särskilt under en exceptionell period av ekonomisk tillväxt från 1870 till 1970. Som Paul Krugman sa 1996: "Enligt alla rimliga måttstockar var förändringen i hur Amerika levde mellan 1918 och 1957 oerhört större än förändringen mellan 1957 och nutid."
Den stora stagnationen syftar på perioden efter 1970-talet, då löneutvecklingen för många grupper inte höll jämna steg med levnadskostnader, och banbrytande vetenskapliga artiklar och patent har blivit mindre vanliga. Tyler Cowen menar i sin bok, The Great Stagnation, att de senaste framstegen inom informationsteknik har dolt en avmattning i vetenskapliga upptäckter och teknisk innovation utanför datorer. Institute for Progress partnerskap med National Science Foundation syftar till att bättre anpassa incitament för forskningsbidrag till vetenskapliga framsteg.
Att förbättra processer och resultat inom vetenskaplig forskning är ett fokusområde inom framstegsstudier. Medan utgifter för forskning, forskare, artiklar, och patent har ökat under åren, har innovationstakten enligt vissa mått på patentkvalitet och de senaste Nobelprisen. Faktorer som en minskning av tillgängligheten av vetenskapliga publikationer med öppen åtkomst och handläggningstiden för peer review för artiklar kan bidra till nedgången. Andra forskare rapporterar att peer review inte är ett korrekt sätt att förutspå vilka bidrag som kommer att vara mest produktiva.
Vetenskapsskribenten och forskaren, och medgrundare av Works in Progress, Saloni Dattani förespråkar att stater och internationella organisationer främjar en mer utbredd insamling av folkhälsodata i olika länder, testning av fler interventioner parallellt under randomiserade kontrollstudier, rekrytering av branschexperter för att bidra till vetenskapliga insatser, reformering av peer review-processen, och större datatransparens från forskare Ekonomerna Heidi Williams och Paul Niehaus har hävdat att vetenskaplig praxis skulle kunna förbättras med institutionellt stöd för att förstärka toppresterande forskares arbete, och med inkubationsbidrag som gör det möjligt för institutioner att "samarbeta med akademiska forskare för att försöka integrera forskning i att operationalisera och skala upp effektiva interventioner."
Som svar på replikeringskrisen har Spencer Greenberg och hans team på Clearer Thinking replikerat psykologistudier publicerade i prestigefyllda tidskrifter sedan 2022.
Förespråkare för framstegsstudier tenderar att stödja utbyggnad av energiinfrastruktur, särskilt för förnybara energikällor som kärnkraft, vindkraft och solenergi för att överflöd av energi uppmuntrar ekonomisk tillväxt och mänskliga framsteg. Detta står i kontrast till idén om nerväxtrörelsen, som förespråkar minskad konsumtion för att minska miljöpåverkan.
Stagnation har delvis tillskrivits brist på energi av J. Storrs Hall, som noterar att energiförbrukningen planade ut i början av 1970-talet, före Opec-krisen. Matthew Yglesias skrev 2021 att denna "energidiet" hämmade innovation och att "vi vill generera betydligt mer energi än vi använder för närvarande och göra den koldioxidfri." Ekonomen Ryan Avent förklarar: "Skillnaden mellan den sci-fi-framtid som folk föreställde sig för ett halvt sekel sedan och nutiden som vi lever den, liknande det förflutna, men vi har alla fickdatorer, är ett energigap."
I motsats till traditionella miljöaktivister tenderar förespråkare för framstegsstudier att förespråka användningen av vetenskap och teknik för att förbättra klimatet och miljön. Förespråkare för framstegsstudier noterar ansträngningar från miljögrupper att hindra byggandet av infrastruktur för grön energi.
Förespråkare för framstegsstudier tenderar att vara i linje med Yimby-politiken och anser att bostadsbrist i större städer begränsar ekonomisk tillväxt. I Storbritannien har den tidigare hedgefondförvaltaren och brittiske YIMBY-ledaren John Myers, tillsammans med policyanalytikerna Ben Southwood och Sam Bowman, föreslagit en "housing theory of everything", ungefär en "bostadsteori för allt", som påstår att ett brett spektrum av problem, "långsam tillväxt, klimatförändringar, dålig hälsa, finansiell instabilitet, ekonomisk ojämlikhet och fallande fertilitet", skulle kunna förbättras genom att åtgärda bostadsbristen. Ezra Klein har också skrivit om YIMBY som en del av utbudsprogressivism.
Ett karakteristiskt drag och en central drivkraft för framstegsstudier och associerade områden inom metavetenskap har varit påståendet att disruptiv vetenskaplig forskning och patent har varit i en årtionden lång sekulär nedgång. Bevisen som använts för dessa påståenden har koncentrerats kring ökningen av vetenskaplig finansiering och antalet forskare över tid, i kontrast till den uppenbara minskningen av disruptiviteten, det vill säga deras förmåga att förändra eller omforma ett forskningsfält, hos den vetenskapliga forskningen och de producerade patenten.
Studier har dock väckt tvivel om tillförlitligheten och validiteten hos de mätvärden som vanligtvis används för att ge mått på disruptivitet, och hävdat att korrigering för metodologiska val, såsom att redovisa förändringar i patentlagstiftningen eller trunkering av citeringsdata på olika sätt, kan få den uppenbara nedgången i disruptivitet att försvinna, eller till och med visa det motsatta. Det finns också endast delvis konvergens mellan slutsatserna av måtten på disruptivitet och utvärderingar från experter inom de relevanta områdena.
När det gäller användningen av citeringsdata använder många mått en begränsad tidsperiod efter publicering, vilket kanske inte fångar den långsiktiga effekten av genuint disruptivt arbete. Dessutom är index för disruptivitet känsliga för hur kompletta citeringsdatabaser är, som kan variera beroende på forskningsområde, språk och tidsperiod. Dessutom kan ofullständig data snedvrida resultaten och göra jämförelser mellan olika områden opålitliga, och citeringsbeteendet kan förändras över tid, som påverkas av sociala och kulturella faktorer inom ett givet akademiskt område.