Fritiof Andersson är en ofta återkommande figur i Evert Taubes visdiktning. Fritiof Andersson är eller har varit sjöman, och han har även varit gaucho på sydamerikanska Pampas. Evert Taube introducerade Fritiof Andersson 1919 i visan med samma namn, som spelades in vid hans första grammofoninspelning 1921.
Anderssons livsöde återkommer även senare i Taubes diktning, och man kan genom Taubes visor följa honom genom ungdomen från Bohuslän till hans äldre dagar, med en lägenhet på Söder i "Fritiof Anderssons polka" i väntan på att få gå till sjöss, och på resor i Italien och Sydfrankrike. I visorna "Fritiof Andersson" och "Jag är fri jag har sonat" beskrivs hur han sitter i fängslad i Buenos Aires. I "Möte i monsunen" beskrivs hur han blivit sjanghajad och kidnappad.
Han är på Pampas och blir förälskad i värdshusvärdsdottern Carmencita från San Borombon i låten "Fritiof och Carmencita". De återförenas i visan "Tango i Nizza", där Fritiof berättar att hon alltid varit den enda. Där berättar Carmencita även att hon trodde han förstod att hennes avvisande i den föregående visan inte var på riktigt.