GI Monocerotis

GI Monocerotis
Observationsdata
Epok: J2000.0
StjärnbildEnhörningen
Rektascension07t 26m 47,107s
Deklination-06° 40′ 29,71″
Skenbar magnitud ()+5,6 - 18
Stjärntyp
VariabeltypNova
Astrometri
Egenrörelse (µ)RA: -2,955 mas/år
Dek.: +0,550 mas/år
Parallax ()0,2880 ± 0,0446
Avståndca 11 000 lå (ca 3 500 pc)
Absolut magnitud ()-7,18 (max)
+ 3,62 (min)
Detaljer
Massa0,95 ± 0,1 M☉
Andra beteckningar
HD 58756, AAVSO 0721-06, 2MASS J07264710-0640297, GI Monocerotis, Gaia DR3 3054845658802097280, Gaia DR2 3054845658802097280

GI Monocerotis eller HD 58756, även känd som Nova Monocerotis 1918, är en dubbelstjärna belägen i den mellersta delen av stjärnbilden Enhörningen. Den har en mminimum skenbar magnitud av ca 18 och kräver ett kraftfullt teleskop för att kunna observeras. Baserat på parallax enligt Gaia Data Release 3 på ca 0,288 mas beräknas den befinna sig på ett avstånd av ca 11 000 ljusår (ca 3 500 parsec) från solen.

Observation

En fotografisk plåt från Heidelberg-observatoriet tagen den 5 mars 1918 som visar novautbrottet av GI Monocerotis, jämfört med samma region fotograferad under Sloan Digital Sky Survey mer än 80 år senare.

GI Monocerotis upptäcktes av Max Wolf på en fotografisk plåt tagen vid Heidelbergobservatoriet den 4 februari 1918. Vid tidpunkten för upptäckten hade den en fotografisk magnitud på 8,5 och hade redan passerat dess maximala ljusstyrka. En sökning av plåtar tagna vid Harvard College Observatory visade att den hade en fotografisk magnitud på 5,4 den 1 januari 1918, så den skulle ha varit synlig för blotta ögat vid den tiden. I mars 1918 hade den sjunkit till nionde eller tionde magnituden. I november 1920 var den något svagare än 15:e magnituden.

Ljuskurvan för GI Monocerotis. De blå punkterna är fotografiska magnituder mätta vid Harvard College Observatory. Om flera mätningar med identiska tider rapporterades, medelvärdesbildades de innan plottning. De röda punkterna är visuella magnituder från AAVSO.

En enda fotografisk observation av GI Monocerotis före utbrottet existerar, vilken visar att dess magnitud var 15,1 före novahändelsen. GI Monoceros sjönk med 3 magnituder från sin topp på cirka 23 dygn, vilket gjorde den till en "snabb nova". Långt efter novautbrottet observerades sex små utbrott med en medelamplitud på 0,9 magnitud när stjärnan övervakades från år 1991 till 2000. Radioemission från novan har observerats vid JVLA i C- (5 GHz), X- (8 GHz) och K- (23 GHz) banden.

Alla novor är dubbelstjärnor, med en "donatorstjärna" som kretsar kring en vit dvärg. De två stjärnorna är så nära varandra att materia överförs från donatorstjärnan till den vita dvärgen. Worpel et al. rapporterar att omloppsperioden för dubbelstjärnan förmodligen är 4,33 timmar, och det finns en period på 48,6 minuter som kan representera rotationsperioden för den vita dvärgen. Deras röntgenobservationer tyder på att GI Monocerotis är en icke-magnetisk kataklysmisk variabel stjärna, vilket innebär att materialet som förloras från donatorstjärnan bildar en ackretionsskiva runt den vita dvärgen, snarare än att flöda direkt till ytan av den vita dvärgen. Det uppskattas att donatorstjärnan överför 3 × 10-9 solmassa till ackretionsskivan per år.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, GI Monocerotis, 18 augusti 2023.

Noter

  1. 1 2 3 4 5 6 Brown, A. G. A.; et al. (Gaia collaboration) (2021). "Gaia Early Data Release 3: Summary of the contents and survey properties". Astronomy & Astrophysics. 649: A1. arXiv:2012.01533. Bibcode:2021A&A...649A...1G. doi:10.1051/0004-6361/202039657. S2CID 227254300. (Erratum: doi:10.1051/0004-6361/202039657e). Gaia EDR3 record for this source at VizieR.
  2. ↑ Downes, Ronald; Webbink, Ronald F.; Shara, Michael M. (April 1997). "A Catalog and Atlas of Cataclysmic Variables-Second Edition". Publications of the Astronomical Society of the Pacific. 109: 345–440. Bibcode:1997PASP..109..345D. doi:10.1086/133900. S2CID 120396435.
  3. 1 2 3 4 Selvelli, Pierluigi; Gilmozzi, Roberto (February 2019). "A UV and optical study of 18 old novae with Gaia DR2 distances: mass accretion rates, physical parameters, and MMRD". Astronomy & Astrophysics. 622: A186. arXiv:1903.05868. Bibcode:2019A&A...622A.186S. doi:10.1051/0004-6361/201834238. S2CID 119234563.
  4. ↑ https://simbad.cds.unistra.fr/simbad/sim-id?Ident=GI+Mon Arkiverad 27 november 2024 hämtat från the Wayback Machine.. Hämtad 2025-10-21.
  5. ↑ "GI Mon". SIMBAD. Centre de données astronomiques de Strasbourg. Hämtad 18 december 2020.
  6. 1 2 Duerbeck, Hilmar W. (March 1987). "A Reference Catalogue and Atlas of Galactic Novae". Space Science Reviews. 45 (1–2): 1–14. Bibcode:1987SSRv...45....1D. doi:10.1007/BF00187826. S2CID 115854775.
  7. ↑ Paddock, G.F. (June 1918). "Nova Monocerotis". Publications of the Astronomical Society of the Pacific. 30 (175): 189. Bibcode:1918PASP...30..189P. doi:10.1086/122722.
  8. ↑ Lampland, C.O. (January 1922). "Recent Photographic Observations of Several Well-Known Novae". Publications of the American Astronomical Society. 4: 221. Bibcode:1922PAAS....4..221L.
  9. ↑ Shapley, Harlow (January 1933). "The photographic light curves of 11 novae". Annals of the Astronomical Observatory of Harvard College. 84 (5): 121–155. Bibcode:1933AnHar..84..121S.
  10. ↑ Robinson, E.L. (July 1975). "Preeruption light curves of novae". Astronomical Journal. 80: 515–524. Bibcode:1975AJ.....80..515R. doi:10.1086/111774.
  11. ↑ Honeycutt, R.K. (April 2001). "Similarities between Stunted Outbursts in Nova-like Cataclysmic Variables and Outbursts in Ordinary Dwarf Novae". The Publications of the Astronomical Society of the Pacific. 113 (782): 473–481. Bibcode:2001PASP..113..473H. doi:10.1086/319543. S2CID 123710633.
  12. ↑ Barrett, Paul E.; Dieck, Christopher; Beasley, Anthony J.; Singh, Kulinder P.; Mason, Paul A. (December 2017). "A Jansky VLA Survey of Magnetic Cataclysmic Variable Stars. I. The Data". Astronomical Journal. 154 (6): 252. arXiv:1702.07631. Bibcode:2017AJ....154..252B. doi:10.3847/1538-3881/aa93ff. S2CID 119055826.
  13. ↑ Worpel, H.; Schwope, A.D.; Traulsen, I.; Mukai, K.; Ok, S. (July 2020). "XMM-Newton observations of eleven intermediate polars and possible candidates". Astronomy & Astrophysics. 639: A17. arXiv:2005.12827. Bibcode:2020A&A...639A..17W. doi:10.1051/0004-6361/202038038. S2CID 219741478.