Gropkeramiska kulturen

Tväryxa från Västergötland, tillkommen under den Gropkeramiska eran, användes ofta till träarbeten och båtbyggen.
Älgfigur från Åloppe i Uppland.

Den gropkeramiska kulturen (GRK) var en jägar-samlarkultur i södra Skandinavien. Den uppträdde under neolitikum (ca. 3200 f.Kr.-2300 f.Kr), i huvudsak längs kuster och vid stora sjöar. GRK var samtida med Skandinaviens första jordbrukskultur, den så kallade trattbägarkulturen (TRB), och även med den senare jordbrukande snörkeramiska kulturen. GRK uppträder först i Östsverige och sprider sig väster och söderut, som längst ända till norra Danmark. DNA-studier visar att moderna svenskar till viss del härstammar ifrån den gropkeramiska kulturen liksom finnar och ester.

Tidigare ansågs GRK:s uppkomst återspegla en ändrad ekonomi bland tidigare jordbrukande folk, men i en undersökning från 2009 beskrivs i stället dessa jordbrukare som följden av en immigrationsvåg, som inte blandade sig med jägar-samlarkulturen på länge. Till grund för detta låg tester av mitokondriellt DNA hos ett antal individer ur den gropkeramiska kulturen respektive trattbägarkulturen från Gotland och Västergötland. Dessa pekar på att dessa två kulturer befolkades av olika genetiska populationer. Undersökta individer från gropkeramiska lokaler på Gotland hade också en lägre frekvens av den gen som gör att vuxna kan dricka mjölk, jämfört med individer som tillskrivs ursprung i trattbägarkulturen funna på Öland och i Västergötland.

Till jaktvapen användes en speciell spånspjutspets av flinta men också harpuner av ben. Den gropkeramiska kulturen var dock inte ett utpräglat jägar-samlarsamhälle, utan det var snarare fråga om en blandekonomi med inslag av sälfångst, jakt, fiske och tamdjurshållning, främst svin. Det är även möjligt att man odlade olika grödor, men då i markant mindre utsträckning än hos grannarna i trattbägarkulturen.

Keramiken

Gropkeramik, boplatsfynd från Grammahagen i Mjällby socken i Blekinge.

Den keramikform som gett sitt namn till denna kultur, gropkeramiken, är teknologiskt sett en naturlig utveckling av trattbägarböndernas keramiktradition och ska inte ses som ett kulturbrott eller inflytande utifrån. Gropkeramiken har namngetts på grund av de karaktäristiska gropar som påförts kärlen medelst en pinne eller motsvarande. Dessa gropars funktion består förmodligen i att de förhindrar de oftast stora och grova kärlen från att spricka vid bränningen.

Förutom dessa gropar uppvisar keramiken även ett stort antal av andra dekorelement. Keramiken har ofta spetsig eller tappformad bottnad.

Karaktäristiska pil- och spjutspetsar

Förutom själva keramiken, är de karakteristiska tångpilespetsarna eller motsvarande spjutspetsar av spån, kallas även "spånpilspets med tånge", ledartefakter för denna kultur. Dessa pil- eller spjutspetsar tillverkades av långa flisor, så kallade spån, som slogs fram ur större bitar av flinta. Tånge är den avrundade del av pilspetsen som fästes i själva pilen eller spjutet.

Därutöver finns egentligen inga föremålsformer som otvetydigt kan tjäna som ledartefakter för den gropkeramiska kulturen, även om kvarts, skifferspetsar och möjligen dubbeleggade yxor av sten kan associeras med kulturen. Den gropkeramiska kulturen är främst ett mellanneolitiskt fenomen även om somliga menar att kulturen i viss mån kan påvisas både i tidig- och senneolitikum.[källa behövs] På ett antal senneolitiska boplatser främst i Östergötland och Uppland förekommer den keramik som benämns Tredje gruppen, och som påminner både om gropkeramik och snörkeramik.

Några kända gropkeramiska boplatser i Sverige är: Säter, Fagerviksboplatsen (en stenåldersboplats i Krokeks socken, Norrköpings kommun), Alvastra pålbyggnad i Östergötland; Orsandboplatsen i Dalarna, Ajvideboplatsen och Stora förvar på Stora Karlsö på Gotland, Sittesta på Södertörn, Återvall på Ingarö och Norvik vid Nynäshamn i Södermanland, Åloppe-Mjölkboboplatsen och Tråsätra i Uppland samt Jettböle på Åland.

Se även

Referenser

Noter

  1. ↑ Burenhult 1999: 277
  2. ↑ Malmström, Helena (19 Januari 2015). "Ancient mitochondrial DNA from the northern fringe of the Neolithic farming expansion in Europe sheds light on the dispersion process". Proceedings of the Royal Society B. Royal Society. 370 (1660): 20130373. doi:10.1098/rstb.2013.0373. PMC 4275881. PMID 25487325.
  3. ↑ Burenhult 1999: 27
  4. 1 2 Burenhult 1999: 108
  5. ↑ Åke Spross (24 september 2009). ”Stenåldersjägare inte våra förfäder”. Upsala Nya Tidning. Arkiverad från originalet den 13 oktober 2013. https://web.archive.org/web/20131013215747/http://www.unt.se/uppsala/stenaldersjagare-inte-vara-forfader--310622.aspx. Läst 24 september 2009.
  6. ↑ Linderholm, A. Migration in Prehistory : DNA and stable isotope analyses of Swedish skeletal material. Diss. Stockholms universitet. Stockholm.
  7. 1 2 Burenhult 1999: 324
  8. ↑ Welinder 1998: 183
  9. 1 2 Segerberg 1999: 19
  10. ↑ Stilborg 2002:71
  11. ↑ Stina Andersson; Karin Rex-Svensson; Johan Wigforss (1978). ”Sorteringsschema för flinta”. Särtryck ur FYND rapporter, Rapporter över Göteborgs Arkeologiska Musei undersökningar. Göteborgs stadsmuseum. https://samlingar.goteborgsstadsmuseum.se/carlotta/web/image/blob/2108929/MM_30810%20digital%20version.pdf;jsessionid=Wu0vAWibC8LhhKI23S-rIZx-5qHbkCrIXMHSsqTY.s002iw39. Läst 31 december 2025.
  12. ↑ UV GAL Rapport 2005:8:49
  13. ↑ ”Fagervik - Marmorbruket”. RIKSINTRESSE : KE 55. Länsstyrelsen Östergötland. Arkiverad från originalet den 15 juli 2020. https://web.archive.org/web/20200715232925/https://docplayer.se/storage/63/48628590/1594859312/0Lhy7D5L3JrE2n-vRhlDzw/48628590.pdf. Läst 5 oktober 2015.

Litteratur