Finnar

Finne och suomalainen

De flesta forskare har kopplat finne till den germanska ordfamiljen kring verbet finna. Enligt språkforskaren Riho Grünthal är den mest välgrundade tolkningen att ordet ursprungligen betytt ”vandrare” eller ”spårjägare”. Denna förklaring stöds av att östersjöfinnarna själva aldrig är kända för att ha använt namnet om sig själva.

Enligt språkforskaren Santeri Junttila fungerar ”finne” enligt samma princip som liknande ord i andra europeiska språk. En germansk beteckning för ”icke-germanska grannar” har följt med språkspridningen och därför kommit att syfta på olika folk i olika områden — jämför engelskans Welsh, tyskans Welsche och franskans vallon. På samma sätt överfördes ”finne” till nya grannar i takt med att skandinaviska språk spred sig norrut, vilket förklarar att namnet syftat på både samer och östersjöfinnar.

Endonymen suomalainen (finne/finländare) är en avledning av Finlands finska namn Suomi. Enligt Junttila hör Suomi till en grupp gamla finska ord, så kallade e-stamsord, som med få undantag är minst omkring 1500 år gamla.

Ursprunget till ordet Suomi är oklart. Enligt en nyare hypotes som Junttila för fram har Suomi och det samiska ordet sápmi (varifrån det svenska ordet ”same” kommer) ett gemensamt ursprung. Landskapet Tavastlands finska namn Häme anses enligt samma hypotes vara ett gammalt lånord från en samisk språkform som en gång talades i trakten.

Finne eller same

Det antika folkslaget Fenni, omnämnt redan av Tacitus och Ptolemaios, har av senare forskning främst tolkats som en tidig beteckning för samer, men identiteten är omtvistad. I den fornnordiska litteraturen sammanföll beteckningen finne länge med samerna, samtidigt som ordet från 1200-talet också började användas om invånarna i Finland. I svenskan skedde en förskjutning, möjligen redan under vikingatiden, då samerna i stället började kallas ”lappar”, medan finne på norska betecknade samer ända in på tidigt 1900-tal.

Det äldsta otvetydiga belägget för finnar specifikt som invånare i Finland finns i påvebullan Gravis admodum av den 9 september 1171 eller 1172. Påven uppmanade Sveriges biskopar och jarl att förhindra finnarnas (Phinni) återfall till hedendomen. Till skillnad från flera äldre källor, där finnar ofta syftade på samerna, avser bullan otvetydigt invånarna i Finland.

Finne eller finländare

Termen finländare förekom redan under medeltiden och var relativt vanlig under 1600-talet, då man ville skilja det egentliga Sverige från riksdelen Finland, men blev mera sällsynt under 1700-talet. Det dominerande språkbruket under den tid Finland hörde till Sverige var i stället att kalla landets invånare ”finnar”, oavsett modersmål, medan de svenskspråkiga i Finland helt enkelt kallades ”svenskar”.

Ordet finländare kom alltmer i bruk, till en början inte helt konsekvent, efter Finlands införlivande med Ryssland som ett storfurstendöme 1809. En systematisk argumentation för en medveten åtskillnad mellan finländare och finne presenterades 1829 av kyrkoherden Eric Gustaf Ehrström, verksam i Sankt Petersburgs svenska församling. Ehrström utgick från det petersburgska språkbrukets skillnad mellan dem vars modersmål var finska och dem som genom börd tillhörde Finland oavsett språk. Ändå förblev finne och finsk de vanligaste orden under 1800-talet, med en dubbel betydelse: de kunde syfta både på det finskspråkiga folket och på alla invånare i storfurstendömet. När Runeberg skrev ”även jag är finne” avsåg han samhörighet med landets invånare, inte en språklig tillhörighet.

I början av 1900-talet togs frågan upp på nytt, främst i den svenskspråkiga studenttidningen Studentbladet. Ett allmänt svenskt studentmöte beslöt 1913 att använda finländare i stället för finne som politisk beteckning för alla medborgare i Finland, oberoende av språk. Svenska folkpartiet fastslog bruket 1926, Svenska Finlands folkting ställde sig bakom det 1946 och Svenska Akademien fastställde användningen 1959. På finskspråkigt håll mötte orden kraftigt motstånd, och i rikssvenskt språkbruk har en viss inkonsekvens bestått. Ännu på 1920-talet kallades Finlands svenskspråkiga ofta finnar i Sverige. Det allsvenska tinget i Göteborg 1923 vädjade därför till lärare och publicister i Sverige att i stället skriva finlandssvenskar. Enligt Henrik Meinander fortsatte man ändå i Finlands vardagsspråk länge att kalla de två språkgrupperna svenskar och finnar, eller svensk- och finsktalande.

Det finska ordet suomalainen motsvarar däremot såväl finne som finländare i svenskan och gör alltså inte samma åtskillnad mellan etnisk/språklig och medborgerlig tillhörighet. Ordet kan avse en person som är född i Finland eller av finländsk härkomst, oavsett modersmål.

Tornedalingar

Tornedalingar (finska: tornionlaaksolaiset), i Finland ofta kallade tornedalsfinnar, fick år 2000 status som en av Sveriges fem nationella minoriteter. Samtidigt erkändes deras språk meänkieli, tidigare ofta kallat tornedalsfinska, som ett eget minoritetsspråk skilt från standardfinskan.

Tornedalen var språkligt och ekonomiskt en sammanhängande region fram till 1809, då nuvarande Finlands område skildes från Sverige och den finskspråkiga befolkningen på den svenska sidan om Torne älv blev en minoritet vid riksgränsen. Från 1870-talet till 1920-talet bedrev svenska myndigheter en medveten försvenskningspolitik i regionen, bland annat genom att göra svenska till skolans undervisningsspråk.

Sverigefinnar

Sverigefinnar (finska: ruotsinsuomalaiset) är, liksom tornedalingarna, en av Sveriges fem nationella minoriteter, med finska som ett av landets fem minoritetsspråk. Den finska invandringen till Sverige är av gammalt datum, med finsktalande invånare redan i medeltida städer som Stockholm, men den stora massinvandringen skedde efter andra världskriget. Drygt 500 000 finländare beräknas ha flyttat till Sverige åren 1946–1990. Gruppens storlek uppskattas till mellan 200 000 och 250 000 personer med finska som modersmål, men betydligt fler om ättlingar räknas in.

Termen sverigefinnar avser specifikt den finskspråkiga gruppen och ska skiljas från det bredare begreppet sverigefinländare, som omfattar alla i Sverige bosatta personer med rötter i Finland oavsett modersmål — alltså både sverigefinnar och svenskspråkiga finlandssvenskar i Sverige. Endast sverigefinnarna, inte sverigefinländare i stort, har officiell minoritetsstatus i Sverige.

Skogsfinnar

Skogsfinnar (finska: metsäsuomalaiset) var finska nybyggare som från slutet av 1500-talet koloniserade skogsområden i mellersta och norra Sverige samt angränsande delar av Norge, där de bedrev storskaligt svedjebruk. Kolonisationen nådde sitt maximum vid mitten av 1600-talet och sträckte sig från Tiveden i söder till södra lappmarken i norr. Försvenskningen gick långsamt. Finskan levde kvar i Värmland ända fram till mitten av 1900-talet.

Kväner

Kväner (finska: kveenit) är dels benämningen på ett folk som nämns i medeltida västnordiska källor, tidigast hos kung Alfred den store av England på 890-talet, dels på de finnar som under flera århundraden invandrade till Nordnorge. Den finska invandringen till Finnmarken tog fart under 1700-talet och ökade ytterligare under nödåren på 1860-talet. Under 1900-talets första decennier utsattes kvänerna för en stark förnorskningspolitik. År 1999 fick de status som nationell minoritet i Norge.

Ingermanlandsfinnar

Ingermanlandsfinnar (finska: inkerinsuomalaiset) härstammar från finska nybyggare som från och med 1600-talet invandrade till Ingermanland, efter att den ursprungliga vote- och ingerbefolkningen till stor del flytt undan den lutherska missioneringen. Före första världskriget uppgick de finsktalande ingermanländarna till omkring 170 000. Gruppen decimerades kraftigt genom sovjetiska deportationer på 1930- och 1940-talen. Efter 1990 kunde personer av finsk härkomst från Ingermanlands område flytta till Finland. Fram till 2010 hade omkring 30 000 gjort så.

Amerikafinländare

Den mest omfattande finländska emigrationsrörelsen ägde rum till Nordamerika mellan 1865 och 1930, då omkring 350 000 finländare bosatte sig i USA och Kanada. Utvandringen, som kulminerade 1902, kom i hög grad från Österbotten, och de flesta immigranterna bosatte sig i delstater kring de stora sjöarna, där de ofta arbetade inom gruv- och skogsindustrin.

Enligt den amerikanska folkräkningen år 2000 uppgav 800 000 personer finländskt påbrå. I Kanada har motsvarande antal uppgått till omkring 250 000. Av de omkring 400 000 personer som lämnade Finland 1865–1930 var 82 000 svenskspråkiga. Antalet svenskspråkiga finländare i Nordamerika uppskattades 1920 till 38 000–40 000 personer.

Noter