| HD 135485 | |
| | |
| Observationsdata Epok: J2000.0 | |
|---|---|
| Stjärnbild | Vågen |
| Rektascension | 15t 15m 45,257s |
| Deklination | -14° 41′ 34,52″ |
| Skenbar magnitud () | +8,16 |
| Stjärntyp | |
| B–V | -0,072 ± 0,012 |
| Variabeltyp | konstant |
| Astrometri | |
| Radialhastighet () | -3,2 ± 0,6 km/s |
| Egenrörelse (µ) | RA: +0,253 mas/år Dek.: -34,906 mas/år |
| Parallax () | 4,4756 ± 0,043 |
| Avstånd | 729 ± 6 lå (223 ± 2 pc) |
| Absolut magnitud () | -2,03 ± 0,11 |
| Detaljer | |
| Massa | 6,03 ± 0,66 M☉ |
| Radie | 2,65 R☉ |
| Luminositet | 417 L☉ |
| Temperatur | 19 000 K |
| Vinkelhastighet | 2,00 ± 0,50 km/s |
| Ålder | 12,0 ± 1,5 +3,09−3,61 miljoner år |
| Andra beteckningar | |
| HD 135485, ALS 15903, BD-14 4160, GSC 05593-00457, HIC 74680, HIP 74680, 2MASS J15154525-1441344, PPM 229981, SAO 159132, TD1 18074, TYC 5593-457-1, uvby98 100135485, Gaia DR2 6308173155178385152, Gaia DR3 6308173155178385152 | |
HD 135485 är en ensam, säregen stjärna i stjärnbilden Vågen. Den har en skenbar magnitud av 8,16, vilket är för svagt för att den ska kunna ses för blotta ögat. Baserat på en parallaxmätning av 4,48 mas, den är belägen på ett avstånd av ca 729 ljusår (223 parsec) från solsystemet. Stjärnan rör sig närmare solen med en heliocentrisk radialhastighet av -3 km/s.
År 1956 fann man att spektra för HD 135485 visade onormalt starka absorptionslinjer för helium, vilket tyder på ett heliumöverskott ungefär tio gånger den normala nivån. En studie från 1973 av en modellatmosfär visade en mycket lägre heliumhalt; förmodligen mindre än dubbelt så mycket som solens andel. Vid denna tidpunkt tydde halterna av andra element på att den kan vara en ung, supermetallrik stjärna, en hypotes som senare motbevisades. Ytterligare studier visade att heliumhalten faktiskt är nära det normala, men stjärnan visar ovanligt höga metallhalter (där "metall" hänvisar till element som är massivare än helium). Den uppvisar generell anrikning av alla metaller utom nickel.
HD 135485 har tilldelats spektralklass B5 IIp, och presenterar sig som en säregen ljusstark jätte av spektraltyp B. (N. Houk och M. Smith-Moore (1978) fann en mer ordinär klass av B3 V.) Dess position på HR-diagrammet matchar en utvecklad stjärna som ligger nära den blå horisontella jättegrenen (BHB). I så fall är det troligtvis en stjärna med heliumfusion i kärnan med ett vätefusionshölje. En märkbart större mängd kväve tyder på att material från kol-kvävebearbetning har tagit sig upp till ytan, och stjärnan kan ha genomgått heliumblixtar i kärnregionen. En studie från 2007 fann bevis på vertikal skiktning av kväve och svavel, med ökande mängder mot den övre atmosfären. Detta är den första BHB-stjärnan där vertikal skiktning av metaller har observerats.
Den är troligtvis en utvecklad stjärna på den blå horisontella grenen. Den kan ha bildats i en metallrik region av Vintergatan, vilket skulle kunna förklara några av avvikelserna i mängden. Den höga mängden helium kan tyda på att den är en ung stjärna på blå horisontell jättegren som ännu inte har stabiliserat sin heliumkomponent. I en studie från 2001 av Trundle et al. har BHB-stjärnan en massa motsvarande en halv solmassa och en radie på 120 procent av solradien. Den utstrålar 68 gånger solens luminositet från dess fotosfär vid en effektiv temperatur på 15 500 K.
Andra studier antar att den är en huvudseriestjärna som matchar den klass som Houk och Smith-Moore hittade 1978. Enligt denna modell är stjärnan uppskattningsvis 12 miljoner år gammal med en långsam projicerad rotationshastighet på 2 km/s. Den har en massa motsvarande ca 6 solmassor och en radie 2,7 gånger solens radie. Stjärna utstrålar 417 gånger solens luminositet vid en effektiv temperatur på 19 000 K.