Historia
1100-talet – 1500-talet: Medeltiden
Hamars stift upprättades ursprungligen 1153, i samband med att Norge blev en egen kyrkoprovins under ärkebiskopen i Nidaros. Stiftet var det femte i Norge, och inrättades av kardinal Nikolaus Breakspere, påvlig legat, under dennes resor i Norge och Sverige. Vid återkomsten till Rom 1154 valdes Breakspere till påve, under namnet Hadrianus IV.
Kardinal Breakspere lät viga en annan engelsman, Arnald, till den förste biskopen av Hamar. Arnald påbörjade bygget av Hammers domkirke, omtalad som en av de vackraste och största medeltida kyrkorna i Norge, byggd i romansk rundbågestil.
Stiftet omfattade från början i stort sett samma geografiska område som i dag, med tillägg av delar av Buskerud och Telemark fylken och med undantag av Valdres, Hallingdal, Solør och de övre bygderna i Østerdalen.
1800-talet: Självständigt stift igen
Först efter att Hamar fått stadsrättigheter 1849 började det bli dags att återupprätta stiftet, och från 1864 fanns på nytt en biskop på plats i Hamar. Vang kyrka blev biskopssäte de första två åren, fram till dess att Hamar nya domkyrka stod färdig. Den förste protestantiske biskopen av Hamar blev en präst från Telemark, Halvor Folkestad.
1900-talets första hälft: Andra världskriget
Norska kyrkan var sedan reformationen en del av staten. Under Andra världskriget fick det förhållandet en ny betydelse, när den tyska nazistiska ockupationsmakten påverkade kyrkans ansvarsområden allt mer. Den 24 februari 1942 lade biskoparna, och däribland Henrik Hille av Hamar, ned sina ämbeten, för att inte stå i nazisternas tjänst. Med början på påskdagen den 5 april samma år, kom de under närmaste månaderna 797 av 858 tjänstgörande norska präster att lägga ned sina ämbeten.
Efter att ha brutit med statsförvaltningen beslutade biskoparna den 20 juli 1942 att utse en tillfällig kyrkoledning, oberoende av de tyska ockupanterna och deras norska samarbetspartner Nasjonal Samling (NS). Eivind Berggrav, biskop i Oslo och preses i biskopsmötet, blev tillsammans med biskop Henrik av Hamar, ytterligare en biskop och tre lekmannarepresentanter den första tillfälliga kyrkoledningen, men gruppens sammansättning kom att förändras över tiden i takt med att ledamöterna förvisades eller fängslades av nazisterna. Från maj 1943 övergick kyrkoledningen därför till att vara en underjordisk motståndsorganisation. Biskop Henrik med familj blev så småningom förvisad från Hamar stift, och återkom till ämbetet och biskopsgården först 12 maj 1945 efter krigsslutet.
Hamar stift hade en viktig roll i motståndet. Den 2 juli 1944 ordnades en hemlig prästvigning i Helgøya kapell i Ringsaker i stiftet. Bakgrunden var att många församlingar saknade präster, inte minst till följd av att präster förvisats från sina hemorter. I Lillehammer bodde exempelvis 20 präster och 3 biskopar som blivit arresterade och förvisade dit. Wollert Krohn-Hansen, biskop i Hålogaland stift, var sedan 1943 förvisad till Helgøya.
Under täckmantel av Den norske sjømannsmisjons kretsstämma kunde ett större antal präster och 18 ordinander samlas på Helgøya. Kretsstämman med tillhörande gudstjänst genomfördes under dagen. På kvällen hölls en ny gudstjänst, denna gång utan andra deltagare än biskopen, hans medhjälpare och ordinanderna. Prästvigningen i Hamar stift var den enda av sitt slag under kriget, och förklarades kyrkorättsligt giltig av regeringen efter att kriget tagit slut.
Helgøya fortsatte att spela en viktig roll för Norska kyrkan under kriget. Under sommaren och hösten 1944 fortsatte myndigheterna att förvisa präster till Lillehammer. I december 1944 skickades totalt 48 präster, två domprostar och fyra biskopar, flera av dem med familj, vidare till Helgøya, där de vistades till krigsslutet.
1900-talets andra hälft: Ett liberalt fäste?
Hamar stift framhåller särskilt tre händelser i stiftet under 1900-talet som haft stor betydelse för Norska kyrkans utveckling:
Detta fåtal viktiga händelser har gett Hamar karaktären av ett liberalt fäste i Norska kyrkan. Historieförfattare konstaterar dock att det handlar om viktiga men enskilda händelser, och att det sedan 1864 även funnits starkt konservativa biskopar i stiftet. Att Hamar skulle vara ett liberalt fäste är därför inte helt rättvisande, även om stiftet haft en stor betydelse för kyrkans moderna utveckling.
Norge
