Heptarkin

Heptarkins sju riken.

Heptarkin (från grekiska ἑπτά och ἀρχή, 'sju riken') är en äldre benämning på sju småkungariken i det anglosaxiska England under 500- till 800-talet, nämligen East Anglia, Essex, Kent, Sussex, Mercia, Northumbria och Wessex.

I modern historieforskning är begreppet heptarkin ifrågasatt. Det är dels på grund av att antalet länder förändras under perioden, men också för att ett eller två av dem ofta var överordnade de andra, länderna kunde både delas och slås samma, flera kungar kunde samregera ett rike och det fanns ett stort antal andra hövdingar, kungar, folkslag och stammar som också påverkade utvecklingen.

Trots det är begreppet välanvänt och starkt förankrat. Heptarkin används därför idag främst i äldre historievetenskap samt i populärvetenskapliga och skönlitterära texter.

Etymologi

Termen heptarki kommer från grekiska ἑπταρχία, heptarchia, med de två ordleden ἑπτά, hepta, med betydelsen "sju", och ἀρχή, arche, med betydelsen "styra", "herravälde".

Begreppet tillkom hos historieskrivare som tagit fasta på Beda venerabilis återgivning av Englands uppkomst ur sju kungadömen, vilka han beskrev i sin krönika Historia ecclesiastica gentis Anglorum. Det har bland annat tillskrivits 1100-talshistorikern Henry av Huntingdon och 1600-talsjuristen John Selden.

Historiografisk kritik

Den vedertagna historieskrivningen för Englands tidiga medeltid gav länge bilden av en gradvis övergång från en mängd småkungadömen till de sju kungadömen som utgjorde heptarkin, följt av en tetrarki bestående av East Anglia, Mercia, Northumbria och Wessex, innan kampen mot vikingarna på 800-talet slutligen kom att ena även dessa fyra kungadömen under kung Alfred den store och Wessex. Modern historiografi har dock ifrågasatt denna bild.

Själva termen heptarkin uppstod mer än 300 år senare än det fenomen den beskriver. Samtidigt som den återpopulariserades på 1600-talet fördes ny forskning om det så kallade Tribal Hidage (ungefär Stammarnas skatteförmåga, från engelskans hide) fram, som tydligt visade på att redan under sent 700-tal fanns en helt annan ekonomisk-politisk indelning med mer än 20 olika större grupperingar. På 1830-talet konstaterade Storbritanniens riksarkivarie Francis Palgrave att till följd av långvarigt och utbrett bruk var heptarkin svår att utmönstra som begrepp, men att det var direkt felaktigt eftersom det dels förmedlar en bild av att de sju kungadömena skulle ha existerat samtidigt och oberoende av varandra, dels att det skymmer andra samtida lydriken.

Från 1970-talet sker på nytt ifrågasättanden. Senare forskning framför då att heptarkin bör överges som begrepp, då den saknar faktisk grund. Den gradvisa övergången från många till den enda, utvalda nationen är en alltför tillrättalagd och närmast teleologisk historieskrivning. Termen tyngs också av en tydlig nationalistiskt tendens. Andra källor har sedan 1200-talet visat på en uppsjö av små kunga- och hövdingadömen som fungerat parallellt med de sju omnämnda länderna. Heptarkin tar inte heller hänsyn till att några av rikena kunde styras av flera kungar samtidigt, bestå av landsdelar som slås samman, eller delas upp på nytt vid ett arvsskifte efter en avliden härskare.

Heptarkin fortsätter att användas som begrepp, inte minst populärvetenskapligt och skönlitterärt. I sentida historievetenskapliga verk används däremot hellre andra begrepp som bättre preciserar epoken utan att behäftas med de missförstånd som det äldre begreppet för med sig.

Beskrivning

Bakgrund

Romarrikets erövring av ön Storbritannien pågick i huvudsak åren 43–84 e.Kr. Efter att ha inletts i södra England intogs i stort sett hela ön förutom norra Skottland. De keltiska folk som besegrades av romarna benämndes gemensamt som britanner, men bestod i själva verket av ett stort antal stammar såsom kornerna i nuvarande Cornwall och kantier i dagens Kent. Många keltiska hövdingar och stormän fick under en tid fortsätta att styra sina tidigare områden som lydkungar till de romerska ockupanterna. Det gällde till exempel kung Prasutagus och drottning Bouddicca av icenerna i East Anglia, briganternas drottning Cartimandua i Northumbria, och folkstammen Regnenses i dagens Sussex. Så småningom togs administrationen över av den nybildade romerska provinsen Britannia, men det keltiska arvet fortlevde genom språk, keltisk religion och geografiska platser med stor kulturell betydelse.

Efter att de romerska legionerna lämnade Storbritannien 410 e.Kr. verkar romersk administration ha fortsatt en tid. Samtidigt börjar många mindre politiska enheter återuppstå, under ledning av romaniserade keltiska landägare och stormän. För att försvara sig i inre strider samt mot anfallande pikter kom dessa keltiska hövdingar att ta hjälp av germanska krigare. De flesta av dem är angler, saxare och jutar, och när de inhyrda legosoldaterna tillsammans med andra migranter börjar ett övertagande av Storbritannien någon gång runt mitten av 400-talet har de i huvudsak växt samman till gruppbegreppet anglosaxare. Det inhemska motståndet i form av britannerna lyckas aldrig enas, utan fortsätter att vara splittrat i en mängd stammar, och fördrivs till Wales, Cornwall och Bretagne.

Anglosaxiska kungariken

Från 500-talet upphör folkvandringstiden och tidigare nomadiserade anglosaxiska folkgrupper som försörjt sig genom plundring och erövring börjar i allt högre grad etablera permanenta boplatser. Efter att det tidigare storgodssystemet under romarna fallit samman återuppstår nu ett nytt godssystem, och kring vissa markägare uppstår små politiska riken grundade stora jordinnehav. Under samma period övergår anglosaxarna till kristendomen, och kloster och biskopssäten blir nya viktiga jordägare.

Kent

Ett att de första kungariken att etableras efter romarnas uttåg är Kent, i de tidigare kantiernas område och med stammens huvudstad Canterbury som säte. Området brukar omtalas som det första att bebyggas av germanska migranter. Enligt Beda venerabilis stammade Kents invånare dock inte från angler eller saxare, utan juter. Påståendet stöds av modern forskning om kungarikets sociala strukturer, fastighetsrätt och administrativa indelning, Mot slutet av 500-talet är Kent ledande bland de anglosaxiska kungarikena.

Kent är också bland de första anglosaxiska områdena att ta emot kristna missionärer, efter att påve Gregorius den store 597 e.Kr. skickar en mission till Storbritannien. Missionärerna möts av Ethelbert, som beskrivs som kung av Kent och gift med den frankiska och kristna kungadottern Bertha. Ethelbert låter döpa sig tillsammans med sitt husfolk, och fyra år senare, år 601, beslutar påve Gregorius att inrätta det ena av Storbritanniens två ärkebiskopssäten i Canterbury.

Beda venerabilis anger att Ethelbert var överkung av hela Storbritannien söder om Humber. Han är den enda kentiske kungen att regera över de andra anglosaxiska rikena; hans barnbarns barn Ecgberht av Kent samregerade dock över Sussex på 660- och 670-talen. Under 600-talet minskar dock Kents inflytande, för att på 770-talet helt underordnas Mercia. Efter slaget vid Ellendun 825 blir Kent tillsammans med Essex, Surrey och Sussex en del av Wessex. Kent upphör därmed som eget kungarike och blir en provins av Wessex.

Sussex

Kungariket Sussex (från fornengelska: Suð Seaxe, 'sydsaxare') ska enligt Anlgosaxiska krönikan ha grundats 477 e.Kr., vilket överensstämmer med arkeologiska utgrävningar som visar på germanska bosättningar i området från 400-talet. Även Sussex var tidigt ett mäktigt anglosaxiskt kungarike, och Beda venerabilis skriver att kung Ælle av Sussex, som ska ha varit kungarikets grundare, var den enda kung av Sussex som regerat över alla folk söder om Humber. Sydsaxarna kristnades först på 680-talet, under kung Aethelwalhs regeringstid. Efter hans död splittrades riket och Sussex är ett av de riken som regeras av flera samtidiga kungar. Under andra halvan av 700-talet styrs riket av åldermän (engelska: ealdormen), förmodligen under en annan kung. Likt Kent, Essex och Surrey blir Sussex en del av Wessex efter slaget vid Ellendun 825, och upphör som eget rike 860.

Essex

Essex var östsaxarnas rike och beskrivs i Mercias skattejordförteckning Tribal Hidage som omfattande dagens Essex och stora delar av Hertfordshire samt mellansaxarnas område Middlesex med London. Essex är ett av de områden som periodvis hade flera samregerande kungar, med oklar maktfördelning dem emellan. Från 664 var Essex ett lydrike under Mercia, och efter slaget vid Ellendun 825 till Wessex, och upphör som eget rike 860.

East Anglia

Östsaxarnas rike, East Anglia eller Östangeln, är geografiskt beläget på Storbritanniens östkust och bestod av folken i norr (engelska: Norfolk) och folken i söder (Suffolk). Området är relativt fattigt på arkeologiska lämningar från den romerska perioden, och det saknas också skriftliga källor eller andra fynd som kan bidra till att datera när kungariket etablerades. Gravplatsen Sutton Hoo utgör dock ett viktigt undantag.

Rædwald av East Anglia (död mellan 616–628) sägs ha varit rikets första kung, vilket innebär ett relativt sent grundande jämfört med Kent och Sussex. Under hans regering utgjorde East Anglia för en tid lydrike under Kent. Senare pekar Beda venerabilis ut Rædwald som överkung, bretwalda, av hela Storbritannien, och han är en av två kungar som är tänkbara föremål för den förnämna båtgraven i vid Sutton Hoo. Båtgraven och vissa föremål i graven liknar svenskt gravskick under perioden; det finns också kopplingar mellan gravfynden och Beowulfkvädet, som i äldre forskning kopplats till Götaland. Forskare har därför föreslagit en möjlig koppling mellan det östangelska kungahuset och Sverige, men hittills har inga sådana slutsatser kunnat dras.

Trots den rikedom som gravsättningarna vid Sutton Hoo indikerar lyckades inte Rædwalds efterträdare behålla makten över övriga riken. Under 700-talet blev East Anglia pånytt ett lydrike, denna gång under Mercia. Riket blev återigen självständigt i början av 800-talet, innan det erövrades av vikingar och infogades som ett separat rike i Danelagen. Först 917 blev East Anglia en del av det enade kungariket England.

Övriga riken

Northumbria, Mercia och Wessex var geografiskt större områden och spelade en betydande politisk roll. East Anglia, Essex, Kent och Sussex fungerade vid flera tillfällen som deras underordnade lydriken. Heptarkin övergick gradvis till att bilda det enade kungariket England. De anglo-saxiska kungadömena samlades under Wessex kung, bland annat för att kunna möta det externa hotet av vikingarnas invasioner.

Källor

  1. 1 2 ”Heptarkin”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/heptarkin. Läst 11 juli 2026.
  2. 1 2 Sigurdson Lunga, Peter (2026-01-02). ”heptarki” (på norska). Store norske leksikon. https://snl.no/heptarki. Läst 11 juli 2026.
  3. 1 2 3 4 Hart, Cyril (1971). ”The Tribal Hidage”. Transactions of the Royal Historical Society (CAbridge University Press för Royal Historical Society) vol. 21: sid. 133–157. doi:10.2307/3678924. ISSN 0080-4401. https://www.jstor.org/stable/3678924. Läst 11 juli 2026.
  4. ↑ Selden, John (Ioannis Selden). ”Libri Secundi, Cap. III” (på latin). Analecton Anglobritannicon. Frankfurt, Tyskland: Prodeunt ex officina Paltheniana. https://archive.org/details/bub_gb_NkxvLb8JabQC/mode/2up. Läst 11 juli 2026
  5. 1 2 3 4 5 Möller, Jens; von Konow, Jan. ”England”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/england. Läst 11 juli 2026.
  6. ↑ ”anglosaxare”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/anglosaxare. Läst 11 juli 2026.
  7. 1 2 3 4 5 Dumville, David N. (2017). Naismith, Rory; Woodman, David A.. red. ”Origins of the Kingdom of the English”. Writing, Kingship and Power in Anglo-Saxon England (Cambridge: CAmbridge University Press): sid. 71–121. https://www.cambridge.org/core/books/writing-kingship-and-power-in-anglosaxon-england/origins-of-the-kingdom-of-the-english/02EA5266C0D391AD15C6A7E314DAF681.
  8. ↑ Palgrave, Francis (1831) (på engelska). History of England. Volume I. Anglo-Saxon Period. London, Storbritannien: John Murray. sid. 46. https://books.google.se/books?id=Nwk2AAAAMAAJ&hl=sv&source=gbs_navlinks_s. Läst 11 juli 2026. ”In this manner were formed the states of the so called Heptarchy, an erroneous term, but one which has become so familiar by usage, that there is some difficulty in discarding it from history. It must, however, be rejected, because an idea is conveyed thereby, which is substantially wrong. At no one period of our history were there ever seven kingdoms independent of each other. And if we include those kingdoms which were subservient to larger states, the number must be increased.”
  9. ↑ Keynes (1999). Lapidge, M. et al.. red. ”Heptarchy”. The Blackwell Encyclopaedia of Anglo-Saxon England (Oxford, Storbritannien: Wiley Blackwell): sid. 233. ”[I]t obscures the complexities which lie behind the political development of each kingdom, and conceals the deep-rooted differences between the kingdoms which helped to determine their respective fortunes.”.
  10. ↑ Kirby, D.P. (2000). The Earliest English Kings (Revised Edition). Psychology Press. sid. 4–11. ISBN 9780415242110. https://books.google.se/books?id=wCQqKQIrSYUC&hl=sv&source=gbs_navlinks_s. Läst 11 juli 2026. ”[T]here probably never was a time when Anglo-Saxon territory was divided simply into seven kingdoms, each ruled by only one king. Not only did more than one king reign at once in some of these territories at certain times but there were other important kingdoms which do not appear in the heptarchic scheme.”
  11. 1 2 3 4 5 ”Britannia”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/britannia. Läst 11 juli 2026.
  12. 1 2 Svahn, Jan-Öjvind. ”Britanner”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/britanner. Läst 11 juli 2026.
  13. 1 2 ”Kent”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kent-(grevskap-i-england). Läst 11 juli 2026.
  14. 1 2 ”Canterbury”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/canterbury. Läst 11 juli 2026.
  15. 1 2 3 4 ”Kent” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 29 mars 2012. https://www.britannica.com/place/Kent-historical-kingdom-England. Läst 11 juli 2026.
  16. ↑ ”Augustinus av Canterbury”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/augustinus-av-canterbury. Läst 11 juli 2026.
  17. ↑ ”Aethelberht I” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 7 februari 2024. https://www.britannica.com/biography/Aethelberht-I. Läst 11 juli 2026.
  18. ↑ ”Sussex”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/sussex. Läst 11 juli 2026.
  19. ↑ ”Sussex” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 9 januari 2023. https://www.britannica.com/place/Sussex-historical-kingdom-England. Läst 11 juli 2026.
  20. 1 2 ”Essex”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/essex-(anglosaxiskt-kungarike). Läst 11 juli 2026.
  21. 1 2 ”Essex” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 11 oktober 2023. https://www.britannica.com/place/Essex-Anglo-Saxon-kingdom-England. Läst 11 juli 2026.
  22. 1 2 3 4 ”East Anglia”. www.ne.se. NE Nationalencyklopedin AB. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/east-anglia. Läst 11 juli 2026.
  23. 1 2 3 ”East Anglia” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 23 maj 2026. https://www.britannica.com/place/East-Anglia. Läst 11 juli 2026.
  24. ↑ ”Heptarchy” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 18 februari 2025. https://www.britannica.com/topic/Heptarchy. Läst 11 juli 2026.
  25. ↑ ”Raedwald” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 24 februari 2026. https://www.britannica.com/biography/Raedwald. Läst 11 juli 2026.
  26. ↑ ”Sutton Hoo” (på engelska). www.britannica.com. Encyclopedia Britannica. 6 juni 2026. https://www.britannica.com/place/Sutton-Hoo. Läst 11 juli 2026.
  27. ↑ Bruce-Mitford, Rupert Leo Scott. Aspects of Anglo-Saxon archaeology : Sutton Hoo and other discoveries. London, Storbritannien: Victor Gollancz Limited. sid. 55 ff. https://archive.org/details/aspectsofanglosa0000bruc. Läst 11 juli 2026
  28. ↑ Harrison, Dick (1 juni 2014). ”När enades England?” (Historiebloggen). blog.svd.se. Svenska Dagbladet. https://blog.svd.se/historia/2014/06/01/nar-enades-england/. Läst 9 juli 2026.