Herman Gummerus

Herman Gummerus
Född24 december 1877
Sankt Petersburg
Död18 juli 1948 (70 år)
Helsingfors
Medborgare iFinland och Storfurstendömet Finland
Utbildad vidVaasan lyseon lukio
Helsingfors universitet
SysselsättningDiplomat, professor, historiker, antikvetare, politisk aktivist
Befattning
Finlands ambassadör i Ukraina
Finlands ambassadör i Sverige (1916–1918)
Finlands ambassadör i Italien (1919–1925)
ArbetsgivareHelsingfors universitet
Politiskt parti
Fosterländska folkrörelsen
MakaSan Gummerus
BarnHerman Olof Gummerus (f. 1909)
FöräldrarHerman Gummerus (ingenjör)
Utmärkelser
Frihetskorsets 2. klass (1918)
Kommendörstecknet av Finlands Vita Ros’ orden (1921)
Storkorsriddare av Italienska kronorden (1925)
Frihetskrigets minnesmedalj
Järnkorset av 2:a klassen
Redigera Wikidata

Herman Gregorius Gummerus, född 24 december 1877 i Sankt Petersburg, död 18 juli 1948 i Helsingfors, var en finlandssvensk antikhistoriker och diplomat. Han var son till järnvägsbyggaren Herman Gummerus samt far till Edvard Robert Gummerus och Herman Olof Gummerus och farfar till Teddy Gummerus.

Biografi

Herman Gummerus var docent i romansk filologi vid Helsingfors universitet från 1911. Han tog livligt del i motståndet mot de politiska förryskningssträvandena, bland annat i tidskriften Framtid. År 1904 misstänktes han för delaktighet i mordet på Bobrikov, arresterades och fördes till Peter Paul-fästningen i S:t Petersburg, men frigavs redan i oktober samma år.

Gummerus var en av de ledande och sammanhållande krafterna under första världskriget i den så kallade Stockholmsdelegationen, där han ledde arbetet för Finlands frigörelse och organiserade jägarrörelsen 1915–1918. 1918 blev han chargé d'affaires i Kiev och i Rom från 1919 till 1920. Mellan 1920 och 1925 var han finländsk minister i Rom. Hans maka Alexandrine (San) Hedenberg, dotterdottern till ärkebiskopen Edvard Bergenheim, var inledningsvis en tillgång i den diplomatiska karriären, men hennes okonventionella framtoning blev med tiden en belastning. Karriären bröts 1925, sannolikt till följd av att Finland blev alltmer försiktigt i sin utrikespolitik sedan Sovjetunionen börjat hysa farhågor om Storbritanniens relationer med Finland och randstaterna.

1926 blev han åter docent vid Helsingfors universitet. Från 1933 till 1937 var Gummerus professor i allmän historia och mellan 1938 och 1947 innehavare av den svenska professuren i historia. Under 1930-talet fungerade han som bakgrundsfigur för högerradikala rörelser, efter att ha blivit besviken på demokratin under det föregående decenniet. Han ägnade sig främst åt forskning i romerskt samhällsliv och utgav biografier över Pehr Evind Svinhufvud, Konni Zilliacus den äldre och marskalk Józef Piłsudski.

Hans doktorsavhandling Der römische Gutsbetrieb (1906) nytrycktes i Tyskland på 1960-talet och publicerades delvis på italienska 1982. Hans artikel "Industrie und Handel" (1916), skriven för Paulys Realencyclopädie der classischen Altertumswissenschaft, var det viktigaste bidraget i ämnet under ett halvt sekel.

Bibliografi

Akademiska verk

  • Der römische Gutsbetrieb als wirtschaftlicher Organismus nach den Werken des Cato, Varro und Columella, Leipzig 1906.
  • "Die Fronden der Kolonen", Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar 50, 1908.
  • "De Columella philosopho", Öfversigt af Finska Vetenskaps-Societetens Förhandlingar 52, 1910.
  • "Die römische Industrie. Wirtschaftsgeschichtliche Untersuchungen", Klio 14–15, 1914–1918.
  • "Industrie und Handel", Realenzyklopädie der Classischen Altertumswissenschaft IX, 1916.
  • Die südgallische Terrasigillata-Industrie nach den Graffiti aus La Graufesenque (Commentationes humanarum litterarum 3,3. Finska vetenskapssocieteten), Helsingfors 1930.
  • Der Ärztestand im römischen Reiche nach den Inschriften I (Commentationes humanarum litterarum 3,6. Finska vetenskapssocieteten), Helsingfors 1932.

Memoarer och biografier

  • Aktiva kampår 1899–1910, Helsingfors 1925.
  • Jägare och aktivister. Hågkomster från krigsåren i Stockholm och Berlin, Helsingfors 1927.
  • Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, Helsingfors 1927.
  • Orostider i Ukraina. Minnen från min verksamhet som legationschef i Kiev, Helsingfors 1931.
  • Pehr Evind Svinhufvud: En biografi, Helsingfors 1931.
  • Konni Zilliacus. En levnadsteckning, Helsingfors 1933.
  • P.E. Svinhufvud 1861–1936, Helsingfors 1936.
  • Pilsudski. Det nya Polens skapare, Stockholm 1936.
  • Sverige och Finland 1917–1936, Stockholm 1936.
  • Fältmarskalk Mannerheim, Helsingfors 1937.
  • Deutschland und die Befreiung Finnlands, Greifswald 1938.

Utmärkelser

[Redigera Wikidata]

Noter

  1. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 20 december 2014.[källa från Wikidata]
  2. ↑ Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, id-nummer i Frankrikes nationalbiblioteks katalog: 10397642t.[källa från Wikidata]
  3. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 30 december 2014.[källa från Wikidata]
  4. ↑ Gemeinsame Normdatei, Deutsche Nationalbibliotheks katalog-id-nummer: 1169249937749153-1, läst: 20 april 2026.[källa från Wikidata]
  5. 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 Matti Klinge (red.), Kansallisbiografia, Finska litteratursällskapet och Finska historiska samfundet, Finlands nationalbiografi-ID: 3204, läst: 7 september 2023.[källa från Wikidata]
  6. 1 2 Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 11 s. 1200.
  7. 1 2 3 4 ”Gummerus, Herman”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4676-1416928957282

Externa länkar