Filmen hade premiär den 2 oktober1944 på biograf Röda Kvarn i Stockholm samt i sju svenska städer, och den delade en första plats vid en omröstning i Biografbladets och Svenska Filmjournalisters Klubb 1944–1945. Vid filmfestivalen i Cannes år 1946 tilldelades filmen Grand Prix. Filmen har även visats i TV.
Handling
Filmen handlar om gymnasisten Jan-Erik Widgren, spelad av Alf Kjellin, som går i latinlinjens fjärde ring, L IV, på ett läroverk. Studentexamen närmar sig och Widgren har svårigheter med latinet. Han utsätts för sataniska läxförhör av den sadistiske latinläraren "Caligula", spelad av Stig Järrel, och blir anklagad för fusk då han blir påkommen med att ha skrivit in latin-översättningen i boken. Han får anmärkning och hans föräldrar känner sorg och skam över straffet.
En natt är Jan-Erik på väg hem och hittar en berusad ung kvinna gråtande på gatan. Han känner igen henne som Bertha, expediten i en tobaksaffär nära skolan, och följer henne hem. Bertha har smak för män och sprit, och Jan-Erik tillbringar större delen av natten vid hennes säng.
Jan-Eriks klasskamrat Pettersson har skolkat från en latinlektion men klassföreståndaren "Pippi" låter sig bevekas av Petterssons förtvivlan och utdelar ingen anmärkning. I stället försöker han tala i enrum med Caligula om dennes sätt att undervisa. Caligula slår styvnackat ifrån sig, men blottar till sist en spricka i försvaret. Jag har varit sjuk, mycket sjuk, säger han.
Jan-Erik kopplar av hemma hos Bertha, när plötsligt telefonen ringer. Hon svarar men telefonen är tyst. Hon blir rädd och börjar gråta. Jan-Erik lugnar henne och går sedan hem. Bertha springer efter honom och de kysser varandra utanför porten. När Bertha åter kommit in varar hennes lugn bara några ögonblick. Hon upptäcker att en man har kommit in i rummet.
Efter en skrivning går Jan-Erik hem till Bertha. Hon är berusad och svår att tala med. Hon vill eller förmår inte svara på vem som har fått henne att dricka. Jag vill inte dela dig med någon, säger Jan-Erik och går. Några dagar senare försöker Bertha få kontakt med Jan-Erik men han säger att han inte vill ha med henne att göra. En kväll går han dock hem till hennes lägenhet men finner henne död i sängen. Han hör ett ljud från tamburen och upptäcker Caligula som försökt gömma sig i ett hörn. Jag har inte gjort det, säger Caligula. Jan-Erik försvinner och Caligula ringer polisen. Han får följa med till polisstationen och hålls kvar i väntan på obduktionen. Hon söp ihjäl sig, konstaterar obducenten. Caligula släpps.
Jan-Erik kallas till rektorn. Caligula har påstått att han sökt upp Bertha för att övertala henne att sluta träffa Jan-Erik. Hon dricker sprit och faller plötsligt död ner, Då kommer Jan-Erik, låser upp dörren med egen nyckel och anklagar honom (Caligula) för att han dödat henne. Jan-Erik tillstår en del av påståendena. När Caligula kommer in i rummet och hånler bakom rektorns rygg anklagar Jan-Erik honom för mord och klipper till honom. Jan-Erik relegeras.
Alla Jan-Eriks kamrater klarar examen. Vid rektorns och lärarnas avtackning är Caligula med. När det är Jan-Eriks bäste vän Sandman att ta farväl av Caligula säger han bara 'Svin' och går därifrån. Jan-Erik flyttar in i Berthas lägenhet. Skolans rektor kommer till lägenheten och erbjuder att hjälpa Jan-Erik att komma på rätt spår. En skakad, försvagad Caligula kommer till lägenheten efter att rektorn har gått, och söker någon form av förlåtelse, men Jan-Erik avvisar honom och går istället ut i dagsljuset till en utsikt som blickar över hela staden.
Rollista
Alf Kjellin som gymnasisten Jan-Erik Widgren.
Alf Kjellin – Jan-Erik Widgren, elev på latinlinjen i ring L IV
Anna Olin som Tant Elisabeth klipptes bort före premiären.
Om filmen
Stig Järrel och Alf Kjellin i en laddad scen
Den 16 januari 1943 hade Ingmar Bergman utsetts av Svensk Filmindustri (SF) till "regiassistent och manusförfattare" på ett ettårigt initialt kontrakt. Bergman, som blev sjuk och blev inlagd på sjukhus under vintern 1942–43, skrev manus till Hets, för vilket SF förvärvade rättigheterna i juli 1943. Latinläraren Caligula är delvis baserad på latinläraren Sjögren (även spelad av Stig Järrel) i filmen Lågor i dunklet från 1942 av regissören Hasse Ekman.
Inspelningen, där Ingmar Bergman var regiassistent, skedde i två etapper. Den första etappen, för interiörscener, ägde rum från 21 februari till 31 mars 1944 på Filmstadens studior i Råsunda norr om Stockholm. Skolscenerna spelades in på Norra Latin och Södra Latin i Stockholm samt på skolgårdar i Södertälje. Den andra etappen, som täckte utomhusscenerna, omfattade endast tio dagar i slutet av maj samma år. I sin andra självbiografi, Bilder, beskriver Bergman inspelningen av exteriörerna som sin faktiska regidebut:
När inspelningen var nästan färdiginspelad gjorde jag min debut som filmregissör. "Hets" slutade egentligen med att alla tar studentexamen, utom Alf Kjellin som går ut bakvägen i regnet. Caligula står och vinkar i fönstret. Alla menade att detta slut var för mörkt. Jag fick skriva till en scen i den döda flickans våning där skolans rektor talar Kjellin till rätta med Caligula som rädd förlorare ylande i trappan nedanför. Själva slutscenen visar Kjellin i morgonljuset. Han går mot den vaknande staden. Dessa sista exteriörer fick jag order att filma, eftersom Sjöberg hade andra uppdrag. De var mina första professionella bilder. Jag var galen av upphetsning. Den lilla filmtruppen hotade att gå hem. Jag skrek och förbannade så att folk vaknade och tittade ut genom sina fönster. Klockan var fyra på morgonen.
Hets publicerades som novell i Filmjournalen nr 51 1944 och som bildnovell i Bildjournalen nr 12-15 1959.
För den nästan 19-åriga Mai Zetterling, som spelade en av sina tidiga filmroller här, markerade Hets hennes genombrott som filmskådespelerska.
Peter Ustinov blev så entusiastisk över filmen att han skrev en pjäs efteråt, som hade premiär i London 1948 som Frenzy (vilket även var filmens engelskspråkiga distributionstitel).
Hets väckte intensiv debatt i pressen om förhållandena på de svenska gymnasieskolorna. På ett personligt plan publicerade den protyska tidningen Aftonbladet ett brev från Henning Håkanson, rektor för den privata Palmgrenska samskolan där Ingmar Bergman hade varit elev. Håkanson reagerade på en intervju med Bergman som publicerades i Aftonbladet samma dag som filmen släpptes:
Herr Bergmans uttalande, att hela hans skoltid var ett helvete, förvånar mig. Jag minns tydligt att både han, hans bror och hans far var mycket nöjda med skolan. Efter sin studentexamen har också Ingmar Bergman uppenbarat sig i skolan vid vår julfest, glad och nyter och av allt att döma utan någon känsla av agg vare sig mot skolan eller mot dess lärare. Saken ligger nog till på ett annat sätt. Den gode Ingmar var ett problembarn, lat men ganska begåvad, och att en sådan typ ej lätt inordnar sig i en daglig ordnad studiegång, är naturligt. En sådan skola kan ej vara anpassad för drömmande bohémer utan för normalt funtade arbetsmänniskor.
Den 9 oktober svarade Bergman:
Först var det alltså "det 12-åriga helvetet" (ruggigt uttryck förresten. Inte använt av mig utan av den som intervjuade mig. Jag vill minnas att jag sade "helsike", och det är skillnad det). Ja! Jag var en mycket lat gosse och mycket rädd därför att jag var lat, därför att jag sysslade med teater i stället för med skolan och därför att jag avskydde att passa tider, stiga upp om morgnarna, läsa läxor, sitta stilla, bära kartor, ha raster, skriva skrivningar, tugga förhör, kort sagt och utan krusiduller: jag avskyddde skolan som princip, som system och inrättning. Jag har sålunda absolut inte velat komma åt min egen skola utan alla skolor. Min skola var som jag tydligt påpekade i den olycksaliga intervjun efter vad jag förstår varken bättre eller sämre än andra inrättningar för samma ändamål. Min vördade rektor skriver också (nog så skarpt): 'En skola kan ej vara anpassad för drömmande bohemer utan för normalt funtade arbetsmänniskor'. Vart skall de stackars bohemerna ta vägen? Skall elevmaterialet uppdelas: Du är bohem, du är arbetsmänniska, du är bohem osv! Slipper bohemerna? (-) Det finns lärare man aldrig glömmer. Gubbar man gillade och gubbar man avskydde. Min vördade rektor hörde och hör fortfarande (i mitt fall) till den förra kategorin. Jag har också en känsla av att min älskade rektor inte har sett filmen än. Vi borde kanske gå och se den tillsammans!
Recensioner
Alla recensenter var överens om att Hets var en bra och angelägen film. Regissören Alf Sjöberg, fotografen Martin Bodin och manusförfattaren Ingmar Bergman hyllades för sina insatser.
Signaturen Filmson i Aftonbladet inledde med att prisa regissören:
Mer eller mindre motvilligt måste man ryckas med när han [Alf Sjöberg] piskar fram mörkt expressiva bilder och låter den laddade stämningen explodera med väl beräknade knalleffekter. Alf Sjöberg har en bildfantasi som ingen annan i svensk film och Martin Bodins foto har villigt fogat sig efter hans önskningar. Det blir mycke av de tyska stumfilmsmålarnas raffinerade lek med skuggor och dagrar, men Sjöberg är en receptiv natur. Han har också smält om många synintryck från senare års filmer. (-) "Hets" intresserar emellertid inte bara som bildkonst. Här har Sjöberg också tvingat sig till koncentration som berättelse och det bidrar till det starkt dramatiska intrycket av filmen. Ingmar Bergmans manuskript är för att begagna filmens egna ord rätt mycket "gymnasialt" i sin bjärta skildring av den sadistiske latinlärarens ondskefullhet och den unga flickans fördärv. Men genom att föra samman dessa båda orosmoment i den unge abiturientens liv vinner historien både i koncentration och verkningsfulla kontraster och ger möjligheter till dramatiska urladdningar som nogsamt tillvaratagits av regin. (-) Filmens upphovsmän vill göra gällande att den har något väsentligt att säga, och kanske det. Även om djupsinnet inte ligger djupare än att den sadistiske lektorn har Dagsposten som duk under konjaksbuteljen, så fängslar "Hets" som en ovanligt väl berättad film. Den är ovanligt nog och räcker bra.
Stig Almqvist skrev i Aftontidningen: "Ett är säkert: intensivare har aldrig berättats i svensk film. I långa stycken är Hets gastkramande. ... Och slutet är, efter all vånda, någorlunda solljust och lätt att andas. Det helhetsintryck som stannar, blir dock: en mardröm. Och så har författare och regissör velat. Den unge teatermannen Ingmar Bergman har skrivit Hets. Han måste vara en filmbegåvning! Bildskildringen ligger naturligt för honom, manuskriptet har skärpa, rytm och nerv. Blott slutet sackar. --- Sjöberg har frossat i skräckfeber. Det är gjort med virtuositet. Sjöberg kan verkligen sköta det invecklade instrument som heter film."
"Hets" fullföljer både sitt ärliga uppsåt, att skildra livet i ett typiskt svenskt läroverk, och sitt mindre ärliga, att fiska i ett perverst psykes grumliga vatten med betydande talang. Ett rent filmatiskt skickligare svensk film har kanske aldrig gjorts, sällan en mera dramatisk. Filmen har praktiskt taget inga döda punkter utan är full av nerv från början till slut. Grand Guignol-scenerna, särskilt den första, där man vet att något ondskefullt tassar omkring i det mörka, endast av gatans flackande ljussken upplysta rummet men ingenting ser eller hör av det, är durkdrivna och gjorda med konstnärlig bildfantasi. Vad som är väsentligt styvare är att lektionsscenerna och hembilderna med sitt normalare innehåll och utan alla kameratrollerier och kloliknande skuggor på väggarna gjorts verkligt spännande. Att skolinteriörerna i stort sett är riktiga intygas. De har inte författats av någon tacksam lärjunge, men med sina medvetna överdrifter är denna kritik av olämpliga lärare och hetsande av eleverna sund och värd att tas ad notam. Undertecknad kunde i Järrels förfärlige, ömsom lent strykande, ömsom blixtsnabbt utfallande, sadistiskt hånfulle latinlärare utan svårighet igenkänna en av sina egna lärare, vilken bevisligen fruktades så av eleverna att de före lektionerna skakade i feberfrossa.
Dagens Nyheters recensent Bang valde i sin recension att problematisera frågan vad skolan skulle göra med lärare som Caligula. Hon ifrågasatte dessutom om Bergman verkligen velat påstå att varje läroverk har minst en Caligula i sin lärarkår: Man har på känn att Ingmar Bergman syftat längre än så när han i det eleganta programbladet önskar att "Hets" skall bli en kviv på en varböld. Det förefaller mig också som den kunde ha blivit det - om den dragit konsekvenserna och i stället för att locka fram jubel och applåder med åthutnignar åt ett psykiskt vrakt ställt den verkligt väsentliga frågan under debatt: hur länge skall det få fortgå att skolor, rektorer och kollegier av lagar reglementen tvingas falla undan för lärare som Caligula och godta deras åtgärder som normala? Den "varbölden" lämnas orörd, och det tycks mig synd i en skolfilm som snuddar så nära vid den och framträder med en så markerad problempretention som "Hets". Hon slutade sin recension med att konstarera att publiken "var full av skolungdom (-) och applåderna var därefter".
Signaturen Lill i Svenska Dagbladet menade att filmskaparna förstorat ett litet isolerat problem till att gälla störtandet av en världsordning: "Allmängiltigheten inskränker sig till framhållandet av gymnasistens rättslöshet gentemot läraren och föräldrarnas oförmåga att förstå och behjärta ungdomens svårigheter. Den unge författaren Ingmar Bergman, gör sig emellertid på intet sätt skyldig till någon orättvis eller överdriven svartmålning av vare sig skolans eller hemmiljö." Vidare tyckte Lill att regissören Alf Sjöberg hade gjort en ganska briljant film, hetsig, hård och intensivt uttrycksfull i bild. Hon vände sig emellertid mot porträttet av den kvinnliga huvudrollen:
Min personliga uppfattning är att den unga kvinnans gestalt gjorts onödigt modbjudande, med lastbarheten grovt accentuerad redan i sminkningen, i stället för att skildras mera som ett vilsekommet och förskrämt barn. Mai Zetterling lyder emellertid regissörens instruktioner och fullföljer porträttet med stor sannfördighet och konsekvens. Det står en obeskrivligt unken doft kring hennes slappa gestalt i de sjaskiga morgonrockar och solkiga nattlinnen vari hon huvudsakligen uppträder. Idel lovord fick däremot Alf Kjellin och inte minst Stig Järrel för sina skådespelarinsatser: Så är det så Stig Järrel som de ungas gemensamme plågoande, latinläraren. Det är praktprestation och en virtuos studie i det morbida. Än falskt honungslen och stillsamt infam, än rytande i vrede och upphetsning, än darrande i feghet - mimikern Järrel firar triumfer och diktionen är perfekt. men något medlidande förmår han icke uppväcka, detta mänskliga skadedjur, vilket författaren - att döma av en förklaring i programmet - hade avsett. Hon avslutade med en profetia om att filmen kommer att diskuteras, beundras och kritiseras. "Den blir en film man talar om."
Den syndikalistiska tidningen Arbetaren gjorde ett psykologiskt miniporträtt av Caligula: "Under ett skal av korrekthet och uppskruvad effektivitet döljer sig en feg och av mindervärdighetskomplex belastad stackare, som känner att han är avskydd och föraktad och hämnas genom att göra livet surt för sin omgivning." Recensenten "-m." hyser sympati för den stress som kan drabba både elever och lärare men "att typer som Caligula äro absolut olämpliga som lärare behöver man naturligtvis inte diskutera om - den saken är självfallen."
Filmmusiken
Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet hade egna musikrecensioner och såväl Arbetaren ("utmärkt musikbeledsagning") som Aftonbladet ("ibland onödigt naiv men annars stämningsskapande") nämnde Hilding Rosenbergs filmmusik .
I Dagens Nyheter berättade Rosenberg om den "lycka" det innbar att få komponera till en film "av denna höga kvalitet och fantastiska uttryckskraft". Han hade mött "oerhörrt intressanta musikproblem att lösa", särskilt det att skriva musik till den redan färdiga filmen utan möjlighet att ställa några egna musikaliska krav. Musikkritikern Curt Berg framhöll Rosenbergs förmåga att rytmisera och illustrera de scener där en orkester kunde tänkas ha något att tillägga, och hans bidrag visade på en artistisk målmedvetenhet "betydligt högre än den internationella medelnivån". Berg ansåg det hedervärt av SF att "inte gå förbi musikens möjligheter, utan engagera en kapacitet för att ta dem till vara."
Att Rosenbergs musik tillkom efter att filmen var färdig bidrog till Kajsa Rootzéns invändningar i Svenska Dagbladet: ...hans insats präglas givetvis av osviklig teknisk säkerhet och vittnar också om smidig anpassning efter filmdramatikens krav, men här knappast den personliga stämpel som man eljest möter i denne tonsättares produktion och som man nog väntat att i viss mån återfinna även här. Vad han åstadkommit är ett habilt beställningsarbete, som verkar väl inpassat i helheten. Någon symfonisk genomkomponering av filmen har det inte varit tal om: för dialogens skull måste ju musiken nödvändigtvis styckas upp och få något fragmentariskt över sig, men i de moment där den sätter in på allvar, inte bara som kuliss i bakgrunden utan som en verkligt dramatisk faktor, bidrar den också i hög grad till att intensifiera spänningen.
Lundin, Gunnar och Olsson, Jan, Regissörens roller: samtal med Alf Sjöberg, Lund: Cavefors, 1976. ISBN 91-504-0445-8
Lundin, Gunnar. Filmregi Alf Sjöberg, Lund: Institutionen för dramaforskning, Lunds universitet, 1979. ISBN 91-7222-231-X
Vidare läsning
Gunnar Graumann, "Examinare eller exanimare? Litet om latinlärare i litteraturen" i Förbistringar och förklaringar. Festskrift till Anders Piltz, 2008, sid. 274–279
