| Hugo Ekhammar | |
| Född | 24 januari 1880 Helsingfors |
|---|---|
| Död | 15 februari 1955 (75 år) Uppsala församling, Sverige |
| Begravd | Uppsala gamla kyrkogård kartor |
| Medborgare i | Finland och Storfurstendömet Finland |
| Sysselsättning | Författare |
| Redigera Wikidata | |
Hugo Johannes Ekhammar, före 1930 Ekholm, född 24 januari 1880 i Helsingfors, Finland, död 15 februari 1955 i Uppsala, var en finlandssvensk författare och språkvetare. Han är främst känd för folklivsskildringarna Det norrfångna landet (1920) och Under torparsolen (1922), och var som redaktör för Studentbladet 1913–1917 en stridbar röst för torparbefolkningens sociala villkor. Han var verksam i den östsvenska rörelsen och drev under sitt kringflackande liv en svensk samlingstanke.
Ekhammar var son till en västnyländsk snickare som flyttat till Helsingfors; flera av förfäderna hade varit torpare.[källa behövs] Han studerade nordisk filologi i Helsingfors och blev filosofie doktor på en avhandling om medeltidssvenskan.
Åren 1907–1909 var Ekhammar föreståndare för den nygrundade folkhögskolan i Vörå. Hans radikala och svensknationalistiska program ledde snart till en öppen förtroendekris i kommunen, och efter förvecklingar med bland annat förfalskade direktionsprotokoll, handgemäng och tidningsskriverier tvingades han lämna befattningen efter två läsår.
Som stridbar redaktör för Studentbladet under åren 1913–1917 tog han energiskt ställning för en förbättring av torparbefolkningens sociala förhållanden. År 1923 tilldelades han Paul Werner Lybecks pris av Svenska litteratursällskapet för Under torparsolen. Under sitt vagabonderande liv, delvis i Sverige, fortsatte han att driva en svensk samlingstanke; han färdades med cykel eller till fots och livnärde sig främst som gäst hos släkt, vänner och bekanta i Sverige och Finland.
Han är begravd i Norrlands nations grav på Uppsala gamla kyrkogård. År 1957 inrättades inom Norrlands nation Hugo Ekhammars fond, vars stipendium årligen delas ut till en finlandssvensk studerande vid Uppsala universitet.
Ekhammar skrev två romaner, bägge folklivsskildringar men berättade utifrån mycket olika humör. Det norrfångna landet är en mycket personlig och ställvis hatisk uppgörelse med missförhållanden i ett österbottniskt lokalsamhälle, där småskurna och konservativa makthavare gör livet surt för insiktsfulla folkbildare och folkhögskoleelever; romanen är en nyckelroman om hans egen stormiga tid som föreståndare i Vörå. Under torparsolen är realistiskt återhållen, men absolut inte mindre effektiv i sin sociala polemik. Den skildrar torparnas förhållanden i västra Nyland kring 1880. Den senare romanen har dramatiserats av Lars Huldén med musik av Toni Edelmann och uppförts två gånger på Raseborgs sommarteater, första gången 1973 och andra gången till sommarteaterns 40-årsjubileum 2006.
Sina reseiakttagelser från svenskbygderna sammanfattade Ekhammar i Genom svenska land (1926) och Odal och ödemark (1930), närmast landskapsbeskrivningar avsedda för nationalistisk folkupplysning. Hans sista bok, Det forntida Östersverige och svenskdomen (1944), är en omfattande nationalistisk historiekonstruktion om svenskhetens storhet i Norden från bronsåldern till medeltiden.
Tillsammans med sin vän Arvid Mörne ville Ekhammar vara ett samvete för finlandssvenskheten. De menade att den allians mellan finlandssvensk allmoge och borgerskap som Axel Lille och Axel Olof Freudenthal ville bygga inte kunde ske med mindre än att de sociala klyftorna överbryggdes. I sitt bidrag till Svenskt i Finland (1914) betitlat "Svenska allmogen i Sydfinland" skriver han: "I ett närmande mellan de båda samhällsklasserna, i ett utbyte mellan den å ena sidan hopade höga och djupa kulturen och de å andra sidan rika naturtillgångarna hos en sällsynt livsduglig allmoge se de radikalt sinnade svenskarna en av vår tids viktigaste uppgifter och en av de största kraftkällorna för svenskheten i Finland."
Ekhammar talade om Sverige som "vårt storland" och om de svenskspråkiga regionerna i Finland som delar av Sverige – "Östersverige" – och politiserade därmed den östsvenska rörelsen i skarp kontrast mot rådande idéer om ett enhetligt Finland. Han engagerade sig inte djupt i Vilhelm Lundströms samtida allsvenska rörelse i Sverige, trots att den i praktiken omfattade samma nationalistiska idéer som han, och hans separatistiska tongångar möttes av opposition från företrädare för en mer opolitisk kultursvenskhet. Med åren vistades han allt mer i Sverige, där det var lättare att vinna gehör för storsvenska tankegångar.
Hugo Ekhammar har angetts som en tänkbar förfalskare av runorna i Vörå; på 1980-talet övertygades arkeologiprofessorn C. F. Meinander om att det var den språkkunnige Ekhammar som ristat den omtvistade Egilsstenen i Rejpelt. Han har också gett uttryck för uppfattningen att Finlands finsktalande befolkning är ättlingar till volga-finska trälar som med våld förts till Finland.
| ” | Träl det låter dystert. Men den vägen ut ur Rodsland, slavlandet i dubbel mening, var en lyckostig för de suomer som rycktes därifrån av de svenska ledungskeppens manskap. | „ |
| – Ekhammar 1944, s. 163 | ||
|