Axel Lille

Uppväxt och studier

Lille var son till Bengt Olof Lille och Ida Gustava Waenerberg. Han blev student 1866 vid Helsingfors privatlyceum, och samma år anslöt han sig till den illegala nyländska nationen, som två år senare legaliserades som Nyländska avdelningen. Han medarbetade i avdelningens tidning Nylands dragon och utgav också skämttidningen Myggan.

Redan under de första studentåren kom Lille med i den krets av svensksinnade studenter som samlades kring professor A. O. Freudenthal, vars nationalitetsidé han senare vidareutvecklade. År 1879 efterträdde han Freudenthal som kurator för Nyländska avdelningen, en post han innehade till 1888.

Han blev filosofie kandidat 1872, filosofie magister 1873 och juris kandidat 1879 med ekonomisk rätt som huvudämne. Efter examen inskrevs han som auskultant vid Åbo hovrätt. På rekommendation av professorn i nationalekonomi Leo Mechelin erhöll han det Kiseleffska stipendiet och kunde bedriva studier utomlands i Strassburg och i Leipzig. Han erhöll doktorstiteln 1882 efter att ha disputerat med avhandlingen Försäkringsväsendet, dess historiska utveckling och nationalekonomiska betydelse.

Journalistik och Nya Pressen

När den första svensksinnade tidningen, Vikingen, startades i november 1870 var Lille en av initiativtagarna och blev medlem av dess redaktion. Under tidningens sista år, 1874, var han dess ansvarige utgivare. Dessförinnan var han 1873 redaktör för Wiborgsbladet.

År 1882 var Lille med om att grunda Nya Pressen, som skulle bli ett huvudorgan för de svenska bildningsintressena i Finland. Året därpå blev han tidningens huvudredaktör. Under Lilles ledning utvecklades Nya Pressen till en av landets ledande tidningar med landsomfattande spridning. Sedan det liberala Helsingfors Dagblad trängts ut på tidningsmarknaden mellan det fennomanska och det svekomanska lägret blev Nya Pressen ett av den svekomanska rörelsens viktigaste organ. Tidningens upplaga växte från drygt 1 500 exemplar det första året till 4 500 år 1888 och över 10 000 under ofärdsåren kring 1899.

Sedan Nikolaj Bobrikov blivit generalguvernör, kämpade Lille i Nya Pressen kraftigt för grundlagarnas försvar, tills tidningen 1900 blev indragen. Därefter var han huvudredaktör för den i stället grundade tidningen Dagligt Allehanda^(fi), tills även den indrogs 1901.

Landsflykt och återkomst

Vid Nyländska avdelningens årsfest 1902 framförde Lille i sitt festtal tanken på Finlands lösgörande från Ryssland, vilket bidrog till att han snart såg sig föranledd att flytta utomlands. Han överflyttade 1902 till Stockholm, där han verkade som publicist vid Stockholms-Tidningen, och blev svensk medborgare 1903. Hans frivilliga landsflykt väckte kritik även i Finland, och från svensksinnat konstitutionellt håll anklagades han av flera för svek och fanflykt. År 1905, efter storstrejken och Novembermanifestet, återvände han till Finland där han återigen blev redaktör för Nya Pressen, som återuppsattes i början av 1906.

År 1907 valdes Lille till ordförande i Finlands svenska publicistförbund, som han även varit initiativtagare till. Han innehade denna position i tio år. År 1909 övertogs tidningen av det nybildade bolaget Ab Nya Pressen, där Hufvudstadsbladets ägare A. R. Frenckell blev främste intressent; Lille kvarstod som huvudredaktör. År 1914 sammanslogs Nya Pressen med Dagens Tidning till Dagens Press. Lille var den nya tidningens huvudredaktör till utgången av 1917.

Lantdagen och Svenska folkpartiet

Lille var verksam vid lantdagarna som representant för Svenska partiet i borgarståndet 1885 och 1888 för Gamlakarleby samt 1891, 1894, 1897, 1899 och 1900 för Helsingfors.

Redan 1895 tog Lille initiativ till ett allmänt partimöte för Svenska partiet i huvudstaden. Mötet hölls i januari 1896 och samlade 741 partimedlemmar.

Inför Nya Pressens återuppståndelse utarbetade Lille ett program för tidningen, som samtidigt var ett program för svenskhetsrörelsens politiska enande; det publicerades i december 1905. Våren 1906 pläderade han aktivt för en ny partibildning – ett framstegsvänligt och liberalt parti med ett omfattande reformprogram.

Partimötet hölls den 20–21 maj 1906 i Nyländska nationshuset vid Kaserngatan i Helsingfors, och mötesagendan bestämdes till största delen av Lille. Vid mötet förelåg två förslag till partiprogram: ett moderat högerprogram och ett radikalare, "ungsvenskt" vänsterprogram. Efter förhandlingar enades mötet om att bilda ett nytt svenskt parti, Svenska folkpartiet (SFP). Namnet var Lilles förslag, men lades formellt fram av bankdirektören Emil Schybergson. På Lilles förslag ströks de sociala frågorna ur partiprogrammet, så att de olika fraktionerna kunde enas om det trots skilda åsikter. Lille blev partiets förste ordförande.

År 1916 invaldes Lille i enkammarlantdagen från Nylands valkrets, och han deltog i 1917 års lagtima lantdag. Våren 1917, efter marsrevolutionen i Ryssland, låg Lille bakom ett uttalande från SFP där partiet som det första av partierna i Finland explicit framförde kravet på Finlands självständighet. I slutet av samma år avgick han från ordförandeskapet i Svenska folkpartiet.

Sena år

Efter att ha lämnat partiledning och redaktörskap 1917 ägnade Lille sina sista år åt opinionsbildning, näringsliv och författarskap. Efter inbördeskrigets slut 1918 utsågs han till Finlands pressrepresentant i Stockholm och lyckades på många håll vinna sympati för de finländska synpunkterna, men återkallades snart av de finländska makthavarna. Om uppdraget gav han 1919 ut en samling uppsatser, Ett halvt år såsom Finlands pressrepresentant i Sverige.

Lille hade sedan 1882 tillhört direktionen för Städernas allmänna brandstodsbolag, som ordförande 1886–1902 och 1906–1916. År 1917 valdes han till bolagets sekreterare, och 1918 blev han dess verkställande direktör. Samma år verkade han under en kort tid som verkställande direktör för Försäkringsaktiebolaget Fennia.

I juni 1918 publicerade Lille skriften Till den svenska arbetaren, där han sammanfattade orsakerna till inbördeskriget. Hans största verk var Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse, en monografi på över tusen sidor som han gav ut 1921. Under sina sista år debuterade Lille också som pjäsförfattare med lustspelet Lyckans galoscher (1920) som uppfördes både på Åbo svenska teater och på Svenska teatern i Helsingfors 1920–1921. Trots att han insjuknat verkade han också som korrespondent i huvudstaden för Åbo Underrättelser.

Privatliv

Lille gifte sig 1882 med Maria Charlotta Waenerberg och 1890 med Sigrid Aina Wilhelmina Cronstedt. I andra äktenskapet hade han dottern journalisten Martha Lille.